I min ena bokcirkel (den startades av bland andra några av textappeal-kollektivet) läste vi just Mare Kandres Bübins unge. Hela Sverige tycks ju ha drabbats av Kandre-feber efter det där teveprogrammet om henne som jag inte sett. Bibliotekshyllorna gapar tomma, till och med i lilla Floda lånades hennes böcker dagarna efteråt.
Det enda jag läst av Kandre tidigare är Aliide, Aliide, som jag börjat på men inte tog mig igenom. För tätt, för mastigt.Tyclte jag i alla fall då. Kanske skulle det gå bättre nu?
Bübins unge är en mycket tunnare bok, mycket glesare, mycket mindre ord på sidorna. Och vilket språk! Jag skulle vilja läsa om den, och tror att den skulle gynnas av det.
Så mycket bilder! Kroppslighet och mörker. Blod, natur, kropp. En flicka som blir kvinna.
I bokcirkeln pratade vi om det där: övergången från barn till något annat, kanske inte vuxen, men tonåring? Vi hade alla ganska olika minnen och bilder och stämningar av hur det var för oss, men var nog överens om att någonting sker. Det måste inte hänga samman med kroppens förändring, för mig hängde det på ett mystiskt vis samman med att fylla 13. En gräns som passerades.
Kindchen, flickan i Kandres bok, får sin första mens på de första sidorna, och för andra gången i slutet av boken. Boken kan mycket tydligt läsas som en övergång från flicka till kvinna, där något måste dö för att något annat ska leva. Där barn överges och hungern bryter fram i kroppen.
Men boken kan också läsas som en skräckroman, mycket mera konkret. Någon måste dö, verkligen dö.
Min läsning låg någonstans mittemellan, jag tyckte att boken var enormt obehaglig, och när jag satt på pendeltåget och läste slutet märkte jag att jag satt med munnen öppen och en äcklad min...
Men jag tyckte om den!
Hur man än läser handlingen, vad jag än "förstod" eller inte förstod, så var det språket, SPRÅKET, som fascinerade mig. Bilderna, kroppsligheten, de överraskande och perfekta synestesierna: kopplingarna mellan olika sinnen.
Så här låter det på sidan 24:
"Mitt hår är tungt av kvistar och blad som tyst faller till marken när jag vänder mig om, och det är sött, tyst; grenarna släpar i marken; de söta, tunga bladen lossnar, blanka av saft, och slår i gräset med ett torrt, tunt ljud, som döda flugor.
Tre män kommer.
De rensar brunnen –
Sedan blir det kväll."
I sanning: Kandrevågen är över oss. Även i Borås finns det glipor i hyllan vid hennes namn, även om Bübin finns inne just nu. Jag har själv varit där och fingrat. Själv tyckte jag om att bli påminnd/upplyst om att det fanns hipp litteratur på 80-talet. Jag har en tid försökt undersöka vad som var cool litteratur "på min tid" och med viss möda kommit fram till att Hagman och Holmström borde ha varit det fast de var inte hippa nog för att nämnas på mitt gymnasium. Tills vidare ser jag mig som en del av en förlorad litterär generation primärläsare (född 1980) mellan Kandre och Khemiri men tar gärna emot invädningar.
SvaraRaderaDet du påstår om att bli vuxen är intressant men jag undrar om alla i gruppen höll med. Jag kommer att tänka på en sådan där gudsförgäten klassåterträff där en av killarna sa att han fortfarande kände sig som femton år. Jag höll med, med det tysta tillägget att jag kände mig som fyrtiofem men att jag nog alltid hade gjort det.
Jag tror inte jag kan minnas någon övergång alls. Jag minns en viss trötthet som varade i något år men i övrigt ingenting.
Jag inbillar mig att det kan finnas en viss skillnad mellan killar och tjejer på den punkten så därför undrar jag om alla (vet inte om det fanns killar i gruppen) höll med.
U.J.