Och var tvungen att kolla på den igen.
Vilket var märkligt, för nu var det ett (bra) tag sedan jag lyssnade på mina spellistor med bollyoldies.
Dock lyssnade jag om och om och om igen på den musiken medan jag skrev Mot ljuset. Hela vägen, faktiskt – från de första ganska vaga ideerna om dammiga öppna platser i djungeln, bungalows och en grupp mer eller mindre löst sammansatta personer (allts, jag menar sammansatta i bemärkelsen deras relation till varandra, inte deras respektive personligheter!) utplacerade där – fram till det som nu är en roman.
Och en liten paus kan ju ge perspektiv. Som nu: den där låten fick mig liksom omedelbart in i den där känslan. Romanens känsla, känslan av att skriva. Känslan av att försätta sig (mig!) i olika lägen och stämningar och personligheter för att skildra de där olika människorna. Känslolägena som skiftar genom boken. Åh. Att allt det kan komma tillbaka så oerhört KONKRET, av bara några toner, en igenkänd och omtyckt röst, en stil, en klang.
Och sen, efter bara en stund, är det borta igen, eller har klingat av till något mindre konkret och skarpt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar