Att det ska vara så svårt

Jag längtar efter skrivandet! Kom ju igång där, på riktigt, ett tag. Men det är mycket mycket svårt att uppehålla! Hur lite jag läser nu för tiden (#småbarnslivet!) ska vi bara inte tala om, men även skrivandet lever i ett undantagstillstånd.

Med texten känns det just nu ungefär som när man kört fast. Jag tänker och vänder och vrider på det i huvudet, men kommer ingenstans. Kommer inte vidare.

Nu oroar jag mig inte särskilt för detta, jag tänker att det nog inte ÄR att jag kört fast, utan att jag inte har tid, eller när jag har tid har jag inte ork, eller när jag har ork måste jag göra nåt annat och när jag inte måste det ... ja.

Men jag saknar det. Det var berusande, ljuvligt, att hitta tillbaka till det där rummet efter den fluffiga tillvaron som bäbismamma.

Det jag gör nu kan väl kanske möjligen kategoriseras som långsam research, stämningssökande. Eller en paus, om än något motvillig. Jag vill in i det! Jag vill vidare! Jag vill vrida och vända och KOMMA nånvart.

Men planen är att kunna ha en skrivdag i veckan under våren, och då, kanske! O, en dröm!

Fotoutmaning 10: childhood

(Hur gammal är jag här? Ett år? Pappa tog bilderna. Jag tycker jag ser rätt skön ut.)

Fotoutmaning 8: your sky

Himlen över Halland. På väg till Skåne för begravning i Maglehem imorgon.

Hej och välkommen kära läsare!

Jag gjorde ett besök hos google analytics, och här är vad jag fann. Underliga äro sannerligen sökningarnas vägar, men alla leder de er till mig. Jag hoppas att ni fann vad ni sökte. Och sökte vad ni fann, så att säga.

Ni frågar, jag svarar. Så här, till exempel:

Skogsnäs Ja, där har jag varit. By/kollektiv i Ångermanland som vann mitt hjärta sommaren 1998 på en resa efter Urkultfestivalen. Någon annan vann också mitt hjärta, om än mer kortvarigt. Läs här, förslagsvis.

Slips sjuttiotalet Ja, nä, det vet jag inte. Kan det vara det här, möjligen?

Pangpangbröder hur gick det sen Ja men DET vet jag! Pangpangbröder varande den ypperliga dokumentär som min man gjort. Här finns den.

Och hur det gick/hur det går för Gustav & Oskar är förstås alldeles för mycket för att berätta här. Men se filmen, vetja, den finns fortfarande på svtplay!

Här är trailern:

Män som hatar kvinnor problem Ja, verkligen. Hänvisar endast till morgonens inlägg.

Manlig vänskap Hehe.

Hilfe Träffen har jag ju fått på grund av det här hjälplösa inlägget. Men du som skrivit det i sökrutan och tryckt enter, fastän jag hoppas att du fick den hjälp du hoppades på så är jag lite tveksam till metoden.

Waldemar Röjder Ja, Waldemar! Som lät mig åka med på motorcykel runt Degeberga och Vittskövle första gången vi sågs. Hit vill du då. Vackra bilder!

Fotoutmaning 6 & 7: makes you smile/favourite

Ja, här lockas jag ju verkligen att posta en bild på mitt barn, denna dagliga källa till liksom häpen kärlek.

Men icke. Vi vandrar en annan väg för att inte alldeles balla ur i livsstilsblogg här. Nu håller vi oss till KULTUREN, mina vänner!

Här får ni en favorit som heter duga. Något (och någon) som får mig att le. Rörlig bild istället för stilla, men det måste väl vara OK?

Från Chalte chalte (ungefär Medan vi gick). Enligt konceptet pojke möter flicka, tjatar sig till hennes kärlek, får den, och vad händer sen? Shahrukhs rollfigur är lite lätt manisk skulle man kunna säga, och delar av den här historien lär bottna i hur han (Shahrukh alltså) följde efter sin blivande fru Gauri från Delhi till Mumbai och faktiskt lyckades hitta henne där ...

Om våld, ännu en gång

Läste Malin Ullgrens krönika i DN idag om underhållningsvåldtäktsskildringar på film, en reaktion sprungen ur bland annat Män som hatar kvinnor samt dess nya amerikanska version.

Påmindes om vad jag skrev när jag sett Män som... Jag blev så jävla arg. Och jag blev så oerhört förvånad – faktiskt – över att inte fler människor, till exempel människor i min närhet, inte såg samma sak som jag. Inte alls. Jo, A gjorde det. Men andra. Häpnadsväckande kan jag väl få lov att tycka. Såhär skrev jag, bland annat:

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor.

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och –

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra?

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem.

Köper ni det?

Gör ni det, verkligen?

Läs resten här.

Jag håller med mig själv, och jag håller med Malin Ullgren. Såhär skriver hon:

Det är skillnad på den privat-politiska skrildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelseom patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Ja, verkligen från dess mörka hjärta. Och jag tror att det där mörka hjärtat spiller sina berättelser oftare än vad vi vill tro. Berättelsen om Lisbet Salander, till exempel. Jag menar att Larsson inte spelade med öppna kort.

Och jag tycker att det är tröttsamt, spekulativt och FÖRDJÄVLIGT.

Apropå Salander kan ni läsa THE REJECTIONISTS inlägg efter att hen sett The girl who ... Också läsvärt.

Två klassiker

En av juldagarna tittade vi på Resan till Melonia, en film som jag inte sett sedan nån gång när den kom, vad kan det vara? Mitten av 80-talet? Kan jag ha sett den på bio till och med?

(Mitt första biominne är annars att jag och Sara Hallström var med hennes pappa och såg Samson och Sally på Hagabion, och att vi grät och ville gå hem, för att vissa bitar var så otäcka (oljan! elden! miljögifterna!) ... Den kan jag skriva om en annan gång.)

Det enda jag mindes tydligt från Resan till Melonia var de där slavarbetarscenerna med barnen på Plutonia, det måste ha gjort väldigt starkt intryck på mig som barn. Begripligt!

Men vad fin den var. Tycker mycket om Per Åhlins bilder: ansiktena, de mjuka rörelserna. Den lille poeten var fantastisk, många repliker där som jag önskar att jag kunde minnas och utbrista i vardagen.

Men det jag väl egentligen skulle komma till här var att jag blev väldigt sugen på att läsa Shakespeares Stormen. Man anar den ju under/inuti/bakom Per Åhlins berättelse, men jag har varken läst eller sett den och allmänbildningen räcker inte hela vägen.

Finns den inte i pocket? Jo!

Och vem har gjort omslagsbilden? Per Åhlin!

Fotoutmaning 5: Something you wore + litteratur

Idag: gröna manchesterbyxor, vit kraglös skjorta, lång svart slipover, lilabrokig sjal.

Modeblogg, alltså? Det brukar jag ju inte ägna mig åt, utom när jag postar bilder på stilförebilder.

Böckerna som skymtar bakom min axel är Sara Lidmans Jernbaneepos. Den klart lysande blå är The Granta book of American Short story, med inledning av Richard Ford. De förra har jag läst, den senare ej. Det talades om den på skurupstiden, då när den svenska novellboomen var på ingång. Sen blev det liksom aldrig av, sen fann jag ROMANFORMATET och till sist fick jag boken när K rensade i sin bokhylla.

Alltså, det här!

Jag har suktat sen strax före jul då jag snubblade över att brittisk teve gjort en nyinspelning av Treasure Island, i två delar.

Eddie Izzard som Long John Silver tycktes mig först lite märkligt, inte alls överensstämmande med mina inre bilder. Men, vid närmare påseende, tja, inte helt fel heller! (Antar att "Long" John blir som Lille John i Robin Hood?)

Och sen kom det trailers, och jag suktade ännu mer.

Jag menar, kolla!

Men vad ska jag göra för att få se? Kolla på nätet går förstås inte om man inte är Sky-kund och/eller bor i Storbritannien.

Snälla snälla snälla snälla snälla svt, köp in!!!

Ähum ... fotoutmaning 2: breakfast

Mm, det gick ju bra det här.

Nu kommer i alla fall en frukostbild från igår. Inte på min frukost dock, den var för tråkig för att fotograferas (glas te, tre mackor och DN). Däremot på vårt av otaliga höst- och vinterstormar nedstänkta köksfönster. Där tittade vi ut och frågade oss om solen alls gått upp? Och sen stannade vi inne allihop hela dan, lekte med bäbisen, spelade Civilization och masade oss ut en sväng först frampå eftermiddagen för att gå och handla.

Sedär, en vardagsblogg från småbarnslivet.

Peppen är i sanning enorm!

Jag kan höra ett samfällt sus av bloggare, twittrare, läsare, slamkrypare och bönsyrsor när nu nyheten kablas ut över världen att Alison Bechdel kommer med en (fristående, I suppose) uppföljare till den fantastiska Fun Home//Husfrid.

Are you my mother?

Åh. Ah.

Bevakningsknappen på bokköparsajten har aldrig klickats så hastigt.

Mycket förtjust i att den går i rött, som Husfrid går i blått. Hmmm. Första maj, alltså? Den som väntar på nåt gott gör bäst i att försöka tänka på nåt annat så länge, för att icke förgås.

Varning för sågning av Boardys nya!

Jaha, där får man för att man botaniserar bland den oöverskådliga och vildvuxna floran av bokbloggar: hittar sågning av sin egen bok minsann.

Jorå, jag vet ju att de finns, jag är medveten om att det jag skriver inte går hem hos alla. Och ärligt talat så tar jag inte åt mig så förfärligt. (Tänk er nu min favoritgest: ett knivhugg mot bröstet, båda händerna om bladet, och så kämpa för att dra ut kniven igen. Varför? Varför?!!)

Lite roligt dock att författaren till en av de andra sågningarna (fast hon verkar ju bara kommentera sin sågning i bloggen, själva recensionen har jag faktiskt inte läst, tror jag) dyker upp här också, i kommentarsfältet, glad att ha fått medhåll. (Kniven! Hjärtat!)

UPPDATERING:

Vi kan väl säga såhär, att det faktum att Annina Rabe nämner Mot ljuset som en av sina bra läsupplevelser under 2011 rätt kraftigt kompenserar eventuellt hjärteblod som spillts ovan.

Fotoutmaning 1: you

Här är jag.

Står och ser lite sur ut i hallen, i bakgrunden vår bokhylla. Jag är inte sur, dock, bara allvarlig och fokuserad på detta seriösa självporträtt.

Just nu ägnar jag mig åt att hinna skriva lite lite lite medan bäbisen sover. Inte det lättaste. Igår hets-smsade jag Jessica och bad om en flödesmening. Fick denna: "När hotellet rivits fann man i dess ruiner ett ..." Och skrev en sida. Trams, förstås, men ändå. Skön energi i det där! Öppnade sen mitt textdokument och försökte omsätta energin i ... något. Tja. Skrev två små dialoger som ännu består helt och hållet av undertext. Men men, sånt måste också skrivas.

(Andra som håller på med fotoutmaningen är tex äpplet, och alex_mo)

Fotoutmaning?

Den här har jag ramlat över på flera olika ställen, och det är nåt med det som tilltalar mig.

Att lyckas genomföra det i just januari är ju redan kört, men det kan väl vara vilka 31 dar i sträck som helst, kanske?

Då säger vi såhär: jag börjar imorrn.

Och eftersom jag har ambitionen att det ska vara en liksom textuell blogg detta, så får jag skriva nåt litet också, inte bara posta bilder. Ok? Ska vi säga så?

Är ni med?

Tjugohundraelva, tjugohundratolv

Först gnäll: glad att julen är över så att jag slipper alla granar och adventskalendrar och stjärnor och tomtar i bloggar jag läser. Nej, inte så förtjust i julen som högtid. Men skapar mina egna traditioner och gillar dem.

Detta om detta.

Jag tänkte att jag skulle försöka säga nåt om året som gått.

Hum?

Det allt överskuggande då att jag fött barn, på plats nummer två att roman nummer två kom ut.

Men om vi tar det i ordning?

Januari

Mot ljuset gick till tryck. Arbetet över, texten färdig. Att släppa är svårt och läskigt men också väldigt väldigt skönt.

Februari

Jag och A och bäbis i magen åkte till Rotterdam på filmfestival, Pangpangbröder hade världspremiär och det var fint, roligt, kallt, god mat, spännande stad att vara i. Själva pangpangbröderna var också med, även det mycket roligt.

Mars

Mot ljuset kom ut. Häftigt läskigt roligt.

Elizabeth Taylor dog dagen innan recensionsdagen, vilket mystiskt nog ledde till att DN bara påade att de skulle recensera romanen, men aldrig gjorde det. Synd.

I övrigt överlag fina reaktioner.

Jag och A byggde en bokhylla.

April

Jag gjorde första författarframträdandet, på Lerums bibliotek förstås. Jättetjock.

Maj

Jobbade halva månaden, var tjock och rätt trött och gick sen hem och väntade. Stödstrumpor var ett nytt inslag i min vardag.

Bäbisens utsatta datum var 31 maj, men så blev det inte.

Juni

Ännu tjockare och tröttare.

Lyssnade på Maja/föredetta LeBombe/Just like a boy på Linnéstadens bibliotek: om transprocessen. Därefter spelning.

Därefter gick jag och A hem, uppför alla trapporna vid Oscar Fredrikskyrkan och på natten satte värkarna igång. 55 timmar senare födde jag en son, som visade sig väga något mer än de tippade 3,6 kilona: nämligen 5,2. FEMTUSENETTHUNDRAÅTTIO gram. Japp, 5180. Puh.

Juli

Bäbisbubbla. Vi var i skåne, bodde i husbilen med bäbisen. Hälsade på släkt och vänner.

Augusti

Bäbisbubbla. Jag minns ingenting men hade det säkert fint ...

September

Bokmässan, jag stack ut näsan ur bubblan och andades in lite litteratur och värld och verklighet och jag såg att det var gott.

Vi åkte och hälsade på pappa i Dalarna. Höstväder.

Oktober

Jag och Jessica hade gemensam releasefest för våra romaner. En höjdarkväll på Café Hängmattan, med uppläsningar, prat, quiz medmera.

November

Det fanns åter en text? Ja! Återuppväckt, åter(upp)funnen. Läskigt.

December

Skickade jag och Jessica texter till varandra igen. Och satt ett dygn i hennes arbetslokal i Gamlestan och pratade och pratade och pratade. Det finns något! Det lever.

Mot ljuset kom i pocket!

Det blev jul.

Ungefär såhär, alltså:

(Vet inte var denna ypperliga bild kommer ifrån, den dök upp på twitter tror jag. Om jag kränker nåns upphovsrätt/ego/etc så ber jag om ursäkt. Hör av dig! Du ska ha en eloge för denna parafras!)