Skugga-Baldur

Bokcirkel nummer ett, den till bloggen Textappeal löst anknutna men mig veterligen (ännu) namnlösa, samtalade under kvällen om Sjóns Skugga-Baldur.

Det är, tror jag, tredje gången jag läser boken. Och jag har litegrann känslan av att jag skulle kunna läsa den hur många gånger som helst. En del böcker har den ... vad ska jag kalla det? styrkan, egenskapen, storheten. Något.

En liten bok, med korta textstycken, bitvis nästan kortprosa, men otvivelaktigt en roman. Mycket isländsk, mycket vacker, ofta underfundig. En släng magi, kanske, någonting mycket sorgligt och gripande, en del gåtor som undflyr. Natur och landskap och vetenskap och myter. Jag tycker att den är fantastiskt vacker och njutbar.

Som sagt, korta textstycken, ibland längre sammanhängande avsnitt. En sida ser ut så här:

"Natten blev kall och i längsta laget." (sid. 16)

Det känns som ett versmått, alltså som att det är skrivet med de isländska sagornas/versernas rytm och avvägning. Inte sant?

En uppbruten men tydligt angiven kronologi som bidrar till känslan av något som rullas upp efterhand. Börjar det med slutet? Nej, men det börjar inte med början.

Pastor Baldur Skuggason jagar räv, han följer en blå fjällrävshona under flera dagar. Fri∂rik B. Fri∂jonson begraver sin Abba, det är kring henne som boken cirklar. Och kring jakten på räven. Och kring banden, de befintliga och de icke-befintliga, mellan dessa personer.

Vi var alla rätt överens, tror jag, om att vi gillar det, att det var vackert och gripande och intressant. Vi var också överens om att baksidestexten är väldigt underlig och inte alls passar ihop med boken. Som om man har försökt att tillskriva texten mer yttre dramatik än vad den kanske har, eller åtminstone vad den behöver. Eller hur ska jag säga? Det som redogörs för på baksidan finns ju med i boken, och det HAR betydelse, men inte på det sättet som man lätt föreställer sig när det lyfts fram på baksidan.

Bättre då med motiveringen från Nordiska Rådet, för varför boken belönades med Litteraturpriset:

Skugga-Baldur balanserar skickligt på gränsen mellan poesi och prosa. Romanen väver samman motiv från isländska folksägner, romantisk berättarkonst och en fascinerande historia, där nutidens etiska frågor framträder.

En kuriosadetalj: när jag lånade hem boken den här gången såg jag att någon satt ett gem i, när jag tog bort gemet upptäckte jag en papperslapp med ordet Kaffe i gammaldags skrivstil. Tänkte inte mer på det, använde lappen som bokmärke helt enkelt. men när jag läst mig fram till sidan där gemet suttit (det syntes ju fortfarande tydligt) läser jag följande:

"Men när han drar rocken av gästen står det en frän stank om honom. Fri∂rik viker undan och rynkar på näsan:

– Kaffe ...

Det sades om folket i Dalbotn att de svettades kaffe. Pastor Baldur iddes inte att ge dem mat, utan pumpade i dem becksvart och sumpig kaffesörja från morgon till kväll. Fri∂rik tar om Hálfdáns händer, skalvet som skakar dem beror inte på kölden utan på nervproblem – av kaffekonsumtion." (sid. 43)

Vilket ju lyfter den där fastgemade lappen till nya höjder! Fick texten någon att minnas att kaffe skulle inhandlas, och sen blev lappen helt enkelt kvar i boken? Eller var det en helt annan association som tvunget behövde skrivas ner och kommas ihåg – men som sedan blev kvar? Jag undrar! Fint är det i vilket fall. Jag låter lappen sitta kvar.