Brideshead (re)visited

Jag har ägnat några dagar (och nätter, faktiskt, fast jag brukar vara en sån som somnar tidigt, och så fort jag lägger huvudet mot kudden) åt att läsa Evelyn Waughs Brideshead revisited. En sån där som jag av nån anledning varken läst eller sett, bara förstått att man kanske borde. Och att folk verkligen gillar, besatthetsgillar den där teveserien med Jeremy Irons.

(Men jag vet inte, jag tänkte INNAN jag började läsa att jag förstås måste se den sen, men nu vet jag inte. Hur kommer det att stå sig mot mina inre bilder? Svårt! Är inte överdrivet förtjust i Jeremy Irons heller, måste jag säga, och tycker kanske inte att han passar till den Charles Ryder som jag föreställt mig.)

Jag läste på engelska, men riktigt såhär tjusig var inte mitt biblioteksexemplar...

Kapten Charles Ryder återser Brideshead, där han tillbringat mycket tid, först med Sebastian, som han älskat (riktigt hur eller hur mycket eller på vilket sätt får vi inte veta, det är upp till läsaren att gissa eller tolka) och senare med hela familjen, och med Julia, Sebastians syster. Å, som vanligt orkar jag inte återberätta PLOTTEN, det är så tråkigt. Men det handlar om brittisk aristokrati, får man väl säga, om ett skönt liv, det är 1920- och 30-tal, om ungdom och uppväxt, det handlar ganska mycket om religion och dess vara eller inte vara. Det handlar om attraktion och kärlek och det handlar inte så lite om familj. Att vara fast i den, att lockas eller repelleras av den. Att ha eller inte ha, att vilja eller inte. Sebastian stöts bort, eller stöter själv bort de andra. Medan Charles snarare dras in i en familj som inte är hans, men som blir det, åtminstone nästintill.

Och vilken härlig(t) klassisk roman! En berättarröst som är som en stadig båt i en långsam flod, bara att luta sig tillbaka och följa med. Brittiskt? Kanske. Eller, jo, BOKEN är ju fruktansvärt brittisk, förstås, i atmosfär och språk och miljö, men om den där rösten är specifik för brittisk litteratur, det vet jag inte. Men jag gillar den, och jag har funderat efter läsningen på om det går att åstadkomma samma effekt på något annat sätt än med ett förstapersonsperspektiv och preteritum (the tempus formerly known as imperfekt). Kanske inte? En röst som talar mycket subjektivt till läsaren, som fattar tag i ens hand och för en med. Och så det återblickande, vilket tillåter berättaren att säga "Det var först långt senare som jag förstod att han menat ..." och liknande. Vilket ju bidrar till, eller skapar, den där trygga båtresan nerför (uppför?) floden.

Intressant, tycker jag, att fundera över hur det där görs, hur det kan brytas, hur man kan laborera. Vad som går att göra och vad som inte går. Vad olika röster kan och inte kan säga. Började t.ex skriva Mot ljuset med en röst, en jagberättare, som blev omöjlig efter ett tag för att det inte gick att gestalta det jag ville med den typen av röst. Jaget fick bli en hon istället.