Något om musik och skrivande, igen

När jag skulle byta ut min Bollywoodbrud här nedan och bildgooglade runt efter Jaya Bhaduri Bachchan kom jag att tänka på den här:

Och var tvungen att kolla på den igen.

Vilket var märkligt, för nu var det ett (bra) tag sedan jag lyssnade på mina spellistor med bollyoldies.

Dock lyssnade jag om och om och om igen på den musiken medan jag skrev Mot ljuset. Hela vägen, faktiskt – från de första ganska vaga ideerna om dammiga öppna platser i djungeln, bungalows och en grupp mer eller mindre löst sammansatta personer (allts, jag menar sammansatta i bemärkelsen deras relation till varandra, inte deras respektive personligheter!) utplacerade där – fram till det som nu är en roman.

Och en liten paus kan ju ge perspektiv. Som nu: den där låten fick mig liksom omedelbart in i den där känslan. Romanens känsla, känslan av att skriva. Känslan av att försätta sig (mig!) i olika lägen och stämningar och personligheter för att skildra de där olika människorna. Känslolägena som skiftar genom boken. Åh. Att allt det kan komma tillbaka så oerhört KONKRET, av bara några toner, en igenkänd och omtyckt röst, en stil, en klang.

Och sen, efter bara en stund, är det borta igen, eller har klingat av till något mindre konkret och skarpt.

En läsrekapitulation

Eftersom jag inte skriver alls för tillfället, inte ens inuti mitt huvud, har jag inget att säga om det. Så jag säger något lite om vad jag läst på sista tiden istället. En samlingspost, ety jag är för lat för att samla ihop mig till långa texter om respektive.

Låt mig börja med att säga att det är en synnerligen disparat samling böcker. Men jag tror att detta är något rätt typiskt för vad, och hur, jag läser. En del ungdom, en del smalt och måhända lite udda, en del något annat. Vi kunde slängt in en klassisk jäkla roman också, men den har jag inte läst ut än, utan håller på med: Nicole Krauss Kärlekens historia.

Himlen börjar här, av Jandy Nelson.

Utgiven på Gilla Böcker, förlaget som norpade åt sig Jenny Jägerfeld som fick Augustpris för Här ligger jag och blöder.

Himlen börjar här är en ungdomsbok som känns väldigt väldigt amerikansk, liksom de ofta gör, tycker jag, de där ungdoms-/ungavuxna-romanerna. Något i tonen och språket och stilen alltså, inte bara miljöer etc. Jag noterar det, men jag stör mig inte på det. Det tillför onekligen något, men det förbryllar mig lite för att jag undrar av vad det egentligen består. Värt att gräva lite i, tror jag.

Berättelsen cirklar kring Lennie (jo, hon är döpt till Lennon) som just förlorat sin beundrade och högt älskade storasyster Bailey till en hastig död. Sorgen står i centrum i boken och skildras väldigt bra. Inga långa predikande resonemang, utan små dagliga och vardagliga insikter om hur och vad det är att fortsätta leva fastän någon är död. Att detta att vara död är något som inte tar slut, att det faktiskt är det enda som aldrig tar slut. Mycket fint!

I centrum står också kärleken, på flera olika vis, förvirrande för Lennie. Samt musik, framtidsdrömmar, skrivande, vänskap, egoism. Fint och bra, gripande och humoristiskt och vackert. Ett språk som oftast bara berättar det som ska sägas, om än väl, men som ibland också tillåts balla ur på ett sätt som jag särskilt uppskattar. Något med de där urballningarna påminner om saker som Jessica gör, åtminstone i debuten Om du var jag. Vad hon gör i bok nummer två får ni se i höst!

Döden och pingvinen, av Andrej Kurkov

Läst i bokcirkel nummer två. Det började med ett misslyckat projekt att läsa roliga böcker, sånt där som regelbundet efterfrågas på bibblan men som vi alla tyckte oss ha svårt att rekommendera (... öh, Erlend Loe? Paasilinna? Och sen stopp, ungefär). Första projektet blev Tre män i en båt, som ingen gillade. Jag läste femtio sidor innan jag totalt ruttnade och gav upp. På något vis på samma spår hittade vi Döden och pingvinen. Men, nåja, rolig? Absurd och med en lakoniskt underskruvad ton, men inte rolig, det skulle jag inte säga. Ukrainsk litteratur från postsovjets kalla vintrar, stekt potatis och te och vodka och en korruption utan dess like. Huvudpersonen Viktor, vars husdjur/livskamrat är pingvinen Misja från den stängda djurparken, skriver dödsrunor över ännu ej avlidna personer. Snart börjar dock de omskrivna att dö i samma takt som han hinner producera runorna. Massor av mystik således, korruption som sagt, hemligheter och ränker och mord. Nåväl. Inte nån favorit, faktiskt ännu en bokcirkelbok jag inte läste ut, och jag skulle antagligen ha givit upp tidigare ändå om själva bokcirkelläsningen inte kändes åtminstone lite som en läxa. Inte för att jag ogillade boken, men i längden blev den ... trist? Så här skrev Svenska Dagbladets recensent när boken kom ut på svenska 2006 (tio år efter originalet!):

"Däremot lider romanen brist på litterärt utformat tänkande; det blir för många ensartade vardagsredogörelser och vardagstankar, och miljöerna tenderar att vara en aning stumma, liksom avskilda från händelserna."

Och jag håller med!

Ladies, av Johan Hakelius

Åh, detta var något helt annat! Jag har inte läst Döda vita män, men lär väl göra det nu då, snart. Ultimat underhållning och anglofili som jag plöjt i soffan under en fyra-fem dagar. Lite tung att bära med sig som pendlarläsning (där passade Himlen börjar här bättre) ... Bildat och roande (och roat, tror jag!) om en skild samling brittiska Ladies och deras liv, relationer, strapatser och öden. Någon var känd för mig innan, de flesta inte. En våldsam lust bitvis att lägga bort boken och bildgoogla alla dessa skönheter/dårar/kungligheter!

Och samtidigt med all denna underhållning också saker som jag verkligen fastnade för, blev intresserad av, fann mig gå och tänka på, lärde mig nåt av. Etc. Perfekt blandning alltså. Rekommenderas varmt för den med minsta anglofila läggning, eller intresse för märkliga levnadsöden/överklass/vansinniga (möjligen dock på ett positivt sätt...) poeter/storgodsägardöttrar/kläder/pompa och ståt/etc.

Ny sida på bloggen

Nu har jag en länk här intill till en sida med den redan ganska digra listan över vad bokcirkel nummer ett har läst. Och då ska sägas att jag godkändes som medlem när de redan hade läst en del.

Jag kommer att fylla på efter hand, med länkar till mina inlägg. Kolla in!

Kvinnor och sallad!

Ja, åh, ja!

Via Rachel Hulins fotoblogg hittar jag detta: Women laughing alone with salad. Fantastiska bilder framvaskade ur stockphoto-samlingar.

Sitter ofta å jobbets vägnar och söker och blaskar i just en sån bildbank, en del finns som är fint och kanske till och med bra på riktigt, men mycket/massor/enorma mängder bilder som är just så här: bisarrt konstruerade, platta, gjorda för ett syfte som känns på en gång tydligt och undflyende. Hälsoblogg? Diet-artikel? Lagom intetsägande bildsättning till – något.

Så här i en rad blir det bisarra förstås förstärkt. Fantastiskt! Gillar att flera av dem inte bara ler utan skrattar liksom stort, ohejdat, för mycket. Med sallad.

Skugga-Baldur

Bokcirkel nummer ett, den till bloggen Textappeal löst anknutna men mig veterligen (ännu) namnlösa, samtalade under kvällen om Sjóns Skugga-Baldur.

Det är, tror jag, tredje gången jag läser boken. Och jag har litegrann känslan av att jag skulle kunna läsa den hur många gånger som helst. En del böcker har den ... vad ska jag kalla det? styrkan, egenskapen, storheten. Något.

En liten bok, med korta textstycken, bitvis nästan kortprosa, men otvivelaktigt en roman. Mycket isländsk, mycket vacker, ofta underfundig. En släng magi, kanske, någonting mycket sorgligt och gripande, en del gåtor som undflyr. Natur och landskap och vetenskap och myter. Jag tycker att den är fantastiskt vacker och njutbar.

Som sagt, korta textstycken, ibland längre sammanhängande avsnitt. En sida ser ut så här:

"Natten blev kall och i längsta laget." (sid. 16)

Det känns som ett versmått, alltså som att det är skrivet med de isländska sagornas/versernas rytm och avvägning. Inte sant?

En uppbruten men tydligt angiven kronologi som bidrar till känslan av något som rullas upp efterhand. Börjar det med slutet? Nej, men det börjar inte med början.

Pastor Baldur Skuggason jagar räv, han följer en blå fjällrävshona under flera dagar. Fri∂rik B. Fri∂jonson begraver sin Abba, det är kring henne som boken cirklar. Och kring jakten på räven. Och kring banden, de befintliga och de icke-befintliga, mellan dessa personer.

Vi var alla rätt överens, tror jag, om att vi gillar det, att det var vackert och gripande och intressant. Vi var också överens om att baksidestexten är väldigt underlig och inte alls passar ihop med boken. Som om man har försökt att tillskriva texten mer yttre dramatik än vad den kanske har, eller åtminstone vad den behöver. Eller hur ska jag säga? Det som redogörs för på baksidan finns ju med i boken, och det HAR betydelse, men inte på det sättet som man lätt föreställer sig när det lyfts fram på baksidan.

Bättre då med motiveringen från Nordiska Rådet, för varför boken belönades med Litteraturpriset:

Skugga-Baldur balanserar skickligt på gränsen mellan poesi och prosa. Romanen väver samman motiv från isländska folksägner, romantisk berättarkonst och en fascinerande historia, där nutidens etiska frågor framträder.

En kuriosadetalj: när jag lånade hem boken den här gången såg jag att någon satt ett gem i, när jag tog bort gemet upptäckte jag en papperslapp med ordet Kaffe i gammaldags skrivstil. Tänkte inte mer på det, använde lappen som bokmärke helt enkelt. men när jag läst mig fram till sidan där gemet suttit (det syntes ju fortfarande tydligt) läser jag följande:

"Men när han drar rocken av gästen står det en frän stank om honom. Fri∂rik viker undan och rynkar på näsan:

– Kaffe ...

Det sades om folket i Dalbotn att de svettades kaffe. Pastor Baldur iddes inte att ge dem mat, utan pumpade i dem becksvart och sumpig kaffesörja från morgon till kväll. Fri∂rik tar om Hálfdáns händer, skalvet som skakar dem beror inte på kölden utan på nervproblem – av kaffekonsumtion." (sid. 43)

Vilket ju lyfter den där fastgemade lappen till nya höjder! Fick texten någon att minnas att kaffe skulle inhandlas, och sen blev lappen helt enkelt kvar i boken? Eller var det en helt annan association som tvunget behövde skrivas ner och kommas ihåg – men som sedan blev kvar? Jag undrar! Fint är det i vilket fall. Jag låter lappen sitta kvar.

Idag sker det:

Romanen skickas till tryck!

(Förutsatt att inget oväntat händer etc. etc. men det tror jag inte)

Jag lägger oro och ängslan åt sidan och ropar ett litet hurra. Nu kan jag helt enkelt inte göra nåt mer. Nu är den färdig, borta, på gång, definitivt på väg från mig till er.

För tillfället finns det inte tillstymmelse till nytt skrivande i mig, men det kommer. Jag önskar att jag ville, men så är det: jag vill inte ens. Och så får det väl vara då, tills det kommer tillbaka.

Omläsning, 4

Oj vilken liten bild jag hittade, men det är samma omslag i alla fall, som på mitt ex, OCH det omlästa: En liten kärlekssång, av Michelle Magorian.

Mest känd, får man väl säga, för Godnatt, Mister Tom (som lärare ofta frågar efter på biblioteket, och inte mig emot!).

Vi kom att tala om den här på senaste bokcirkelträffen med den länge vilande men nu återupptagna Bhs-bokcirkeln (får jag väl kalla den, båda de bokcirklar jag är med i består nämligen bara av bibliotekarier, men just denna av sådana som jag pluggade ihopa med, i i Borås). S-B sa att det var en såndär bok hon har starka minnen av, och jag höll med. Precis! En bok jag då och då tänker att jag skulle vilja läsa om, men sen blir det aldrig av. Nå, nu blev det av, i alla fall. En kväll tog det, racerläsning.

Tiden är andra världskriget, platsen ett litet samhälle vid Englands (syd?)kust. Huvudpersonen är sjuttonåriga Rose, kallad Roe, som evakueras tillsammans med sin äldre syster Diana när modern ska ut och underhålla trupperna "på kontinenten". Lite missöden gör att systrarna i hemlighet (för modern) bor utan det tänkta förklädet, något som såklart möjliggör utveckling, kärlek, äventyr medmera.

Rose är en skrivande person, en lite vildare och kanske lite mindre välartad flicka än sin syster. Precis en sån som jag ville identifiera mig med som tonåring. Vet inte hur gammal jag kan ha varit när jag läste den här, fjorton-femton kanske? Jag kommer inte heller ihåg om jag läste den flera gånger, men eftersom jag själv äger den (julklapp från mamma, misstänker jag) antar jag att jag läst den åtminstone ett par gånger. Jag minns den för tydligt för att det ska röra sig om bara en läsning.

Det blir kärlek, skrivande, lite mysterier, dagböcker från förr som Rose läser i smyg, dans och uppväxt och sex ... När jag läser boken nu ser jag förstås de olika delarna i plotten komma på en mils håll, planteringarna är mycket tydliga. Men så får det väl vara? Är det där förresten en skillnad mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur? Eller är det bara så att det ofta råkar vara så? är det så att vissa "ungdomsboksförfattare" faller för den lockelsen, det lite lite förenklade? Så gör ju, enligt min erfarenhet, t.ex inte Sonya Hartnett.

Jag irriterar mig mer än jag minns på Derry, den förste pojk som kommer i Roses väg. Hans fjantiga fjantiga sätt att försöka få ligga genom att hota med att han ju ska bli pilot (lögn!) och säkert snart kommer att vara död... Dubbelt skönt när hon kommer över honom. Dubbelt fint också med kärlekshistorien med Alec i bokhandeln. Det där minns jag starkt! Och att han var så gammal (tjugofem ...), det var ju extra spännande på den tiden när alla åldrar över tjugo (eller över ens egen, egentligen) var obegripligt gamla. Länge var det min enda idé kring det där att få vara med om millennieskiftet: att jag då skulle vara 21 år gammal. Otroligt vuxen, förstås. Ähum.

Måste säga att jag tycker att boken håller. Kanske inte till hundra procent för MIG, idag, men som ungdomsbok. Den är väl värd en nyutgåva med ett lite uppdaterat omslag! Och jag sträckläste faktiskt, och blev både rörd och glad och levde mig in i alltsammans. Så att, jo då. Och det finns en punkt mot slutet, där jag plötsligt sa högt till mig själv: "Ååh! Nej! Ja! Det hade jag glömt!" när jag plötsligt förstod och mindes hur alltihop (ett par av trådarna, åtminstone) skulle knytas samman. Jag hade verkligen glömt det, och att minnas det drabbade mig med just sådan kraft som en PLOTT ska!

Roligt också med oväntad intertextualitet med min egen roman (Mot ljuset): fyrtiotalet och kvinnorollen och att gå och köpa sig långbyxor ... Heh!

Brideshead (re)visited

Jag har ägnat några dagar (och nätter, faktiskt, fast jag brukar vara en sån som somnar tidigt, och så fort jag lägger huvudet mot kudden) åt att läsa Evelyn Waughs Brideshead revisited. En sån där som jag av nån anledning varken läst eller sett, bara förstått att man kanske borde. Och att folk verkligen gillar, besatthetsgillar den där teveserien med Jeremy Irons.

(Men jag vet inte, jag tänkte INNAN jag började läsa att jag förstås måste se den sen, men nu vet jag inte. Hur kommer det att stå sig mot mina inre bilder? Svårt! Är inte överdrivet förtjust i Jeremy Irons heller, måste jag säga, och tycker kanske inte att han passar till den Charles Ryder som jag föreställt mig.)

Jag läste på engelska, men riktigt såhär tjusig var inte mitt biblioteksexemplar...

Kapten Charles Ryder återser Brideshead, där han tillbringat mycket tid, först med Sebastian, som han älskat (riktigt hur eller hur mycket eller på vilket sätt får vi inte veta, det är upp till läsaren att gissa eller tolka) och senare med hela familjen, och med Julia, Sebastians syster. Å, som vanligt orkar jag inte återberätta PLOTTEN, det är så tråkigt. Men det handlar om brittisk aristokrati, får man väl säga, om ett skönt liv, det är 1920- och 30-tal, om ungdom och uppväxt, det handlar ganska mycket om religion och dess vara eller inte vara. Det handlar om attraktion och kärlek och det handlar inte så lite om familj. Att vara fast i den, att lockas eller repelleras av den. Att ha eller inte ha, att vilja eller inte. Sebastian stöts bort, eller stöter själv bort de andra. Medan Charles snarare dras in i en familj som inte är hans, men som blir det, åtminstone nästintill.

Och vilken härlig(t) klassisk roman! En berättarröst som är som en stadig båt i en långsam flod, bara att luta sig tillbaka och följa med. Brittiskt? Kanske. Eller, jo, BOKEN är ju fruktansvärt brittisk, förstås, i atmosfär och språk och miljö, men om den där rösten är specifik för brittisk litteratur, det vet jag inte. Men jag gillar den, och jag har funderat efter läsningen på om det går att åstadkomma samma effekt på något annat sätt än med ett förstapersonsperspektiv och preteritum (the tempus formerly known as imperfekt). Kanske inte? En röst som talar mycket subjektivt till läsaren, som fattar tag i ens hand och för en med. Och så det återblickande, vilket tillåter berättaren att säga "Det var först långt senare som jag förstod att han menat ..." och liknande. Vilket ju bidrar till, eller skapar, den där trygga båtresan nerför (uppför?) floden.

Intressant, tycker jag, att fundera över hur det där görs, hur det kan brytas, hur man kan laborera. Vad som går att göra och vad som inte går. Vad olika röster kan och inte kan säga. Började t.ex skriva Mot ljuset med en röst, en jagberättare, som blev omöjlig efter ett tag för att det inte gick att gestalta det jag ville med den typen av röst. Jaget fick bli en hon istället.

Just nu väldigt väldigt sugen på detta:

Fast till Mac, då. Enda problemet: min dator är för gammal. Måste kolla att det går att spela på A's dator. Annars? PROBLEM!

Länk till promotionsidan här.

Indiska romaner jag gillat (och inte)

På efterfrågan från Johannka i kommentarerna till inlägget om Bort, bort kommer här ett tips-inlägg om indiska romaner. Sånt jag gillar och sånt jag läst, kan man säga.

Först och främst:

De små tingens gud, av Arundhati Roy. En av mina toppfavoriter alla kategorier. En väldigt hemsk och sorglig men också mycket vacker berättelse. Om Indien. Om kärlek och regn och barndom. Hennes iakttagelser är fantastiska. Språket! Jag vill äta det långsamt, jag vill läsa om och om och om. Läsa högt, dela det med allla. Nugglan! Marmeladfabriken. Första gången jag läste den hakade jag upp mig på de första sidorna och alla de indiska namnen och släktrelationerna. Men det är bara att läsa på, det landar ju tids nog. Allt måste inte begripas genast, den sortens roman är det inte.

Sen tycker jag att man med fördel kan läsa Roys essäer också, tex The Algebra of Infinite Justice.

Midnattsbarnen och Satansverserna, av Salman Rushdie. Förstås.

Övermäktiga som ... eh ... bakverk, med tusen trådar och berättelser i alla riktningar. Inte det enda sättet att skriva om Indien på, uppenbarligen, men ett av dem. Satansverserna var det himla längesen jag läste (sisådär tio år) men jag tyckte mycket om den då. Nu hade jag väl i vanlig ordning begripit mer och kommit ihåg den bättre, borde alltså läsa om ... Midnattsbarnen är också fantastisk men lika svårbeskriven. Näsa och öron spelar en central roll, likaså resor och krig, kärlek och magi ...

Suketu Mehtas Maximum City är inte en roman, och man måste i mitt tycke inte läsa den från pärm till pärm, men ger en bra och väldigt spännande bild av Indien. Det är Bombay, det är både filmens värld och den undre världen (som i Indien (eller åtminstone i Bombay) inte heter den undre utan den övre, Upar.) och att fåfängt försöka få en bostad att fungera. Det är politik och polisvåld och Mehta har en skarp undersökande blick på allt.

Den vita tigern, av Aravind Adiga skrev jag om här. Jag verkar ha gillat den rätt mycket mer än jag nu minns, kul för mitt dåvarande jag!

Bittert arv, av Kiran Desai läste vi i bokcirkeln på biblioteket. Jag var nog inte överförtjust (kanske skulle manuset ha kortats en 50 sidor eller så ...) men romanen lever ändå kvar. Norra indiens dimmor och militära konflikter och ruttnande koloniala hus. Och exilindier i New York som skuffas från dåligt jobb till dåligt jobb och försöker att både överleva och skicka pengar hem.

Boken med de många titlarna: Q and A hette Vikas Swarups original på engelska, och den svenska titeln blev av nån anledning Vem vill bli miljardär? Kanske för att frågeprogrammet i indisk teve inte heter nåt med miljonär, utan Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli ... eh, crorjonär... En crore = tio miljoner). Senare utgåvor heter förstås Slumdog millionaire, efter filmen.

Jag tyckte att boken var bättre än filmen, men sådär fantastisk var den inte.

Sen tycker jag förstås att man kan läsa (om?) Djungelboken ... Den står sig oväntat bra, och är mycket "vuxnare" än vad man kan tro. Inte för att det handlar fantastiskt mycket om just Indien (förutom sånt där fint som att en av vargarna heter Akela, vilket betyder Ensam, etc) men är man lite lätt besatt så är man. Och Bagheera är ju en gammal crush, liksom Aslan (vad är det med de där kattdjuren egentligen??).

Till sist en fråga till läsarna: Vad borde jag läsa mer av indiskt?

Städa i röran

Går igenom min mailbox och rensar den. Sedan 2005 har den tagit emot mail, men jag tror knappt att jag slängt ett enda. Nu, så!

Och det är märkligt att se livet på det sättet. Så mycket jag gjort parallellt! Så tydligt det framträder i massan av mail (över 3000 innan jag började, nu nere på 1700):

Fantasin startas och växer och lever. Nya nummer trycks, offerter tas in, releasefester ordnas, vi deltar på bokmässor. Då och då tjatar eller skäller vi på varandra per mail. Skickar nattliga uppskruvade mail med idéer om nya nummer eller VÄRLDSHERRAVÄLDE.

Jag, J, K och S håller (i olika konstellationer) skrivarkurser, workshops, distanskurser, skrivarläger, föreläsningar.

Jag skriver B-uppsats i Littvet (om Per Gunnar Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta samt mediedebatten i svallvågorna efter den), kommer in på BHS, skriver först B-uppsats och sen magister.

Läsecirklar startas.

Romanen blir antagen, de första omslagsförslagen kommer, debutanttext till Svensk Bokhandel ska skrivas, jag får en redaktör.

Och dessutom: jag reser, vänner reser, får barn, vill ses, skickar protestlistor för namnunderskrifter, får ett och annat kedjebrev (som jag av princip aldrig skickar vidare) ... Jag fastnar för bollywood, blir medlem i diverse forum, börjar köpa filmer från Nehaflix.

I skrivande stund har jag rensat mig fram till april 2008. Fantasinkvartetten har bokat en vecka i gult korsvirkeshus på Bornholm, jag planerar Stockholmsresa för att luncha med förlagsfolket + gå igenom manus med redaktören.

Årets första icke utlästa bok

Jag vill gärna både läsa och gilla indiska romaner, hade sett fram emot Anjum Hasans Bort, bort om än på ett rätt lågmält sätt.

Hade kanske inte tyckt illa om den om jag läst ut den (nu avslutade jag faktiskt redan efter halva) men tänker såhär inför nya året: inte lägga tid på att läsa sånt jag inte vill läsa/gillar/som ger något/som är bra/etc. Och Bort, bort var lågmäld intill försvinnande, även när själva handlingen innehöll massor av folk och skeenden och "indiskt" tumult. Men en huvudperson som var lite avstängd och blek, på ett svenskt nittiotalsvis (sen svensk nittiotalsprosa (och då menar jag väl egentligen 1998-2003 ungefär), särskilt novellerna är en av mina fasta litterära referenspunkter). Ni vet: iakttagelser utan känsla, betraktande och reflekterande men utan att läsaren får komma riktigt nära. Och då blev myllret runt omkring för mig bara störande.

Såg att Johanna L på bokhora frågade sig (och läsarna) om vad det var med det utdragna i läsningen kontra det inte jättehöga antalet sidor i boken och jag måste hålla med. Det kändes pladdrigt, övermäktigt, vilket bidrog till långsamheten. En anledning tror jag faktiskt ligger i typografin: romanen ÄR mycket tätare satt än t.ex min roman. Man luras att tro att den är kortare än den är, kanske hade den vunnit på att se ut som en tjockare roman, när den nu faktiskt är det.

Men framförallt handlar det förstås om ovanstående innehållsrelaterade anmärkningar, för min del. Nu läste jag inte ens långt nog för att få följa med Sophie Das tillbaka till hemstaden Shillong, men jag tröttnade helt enkelt.

Övrig kommentar: jag tycker att kvinnan på omslaget påminner om indiska modellen/bollywoodstjärnan Deepika Padukone. Något med ögat.