yarden – en berättelse

Det börjar med poesi. Det börjar med en långsam cirkel av mörker, av natt, av fragment. Det börjar med en färd genom Malmö.

Det finns inget annat sätt att skriva om det på än detta. Det är sant i dubbel bemärkelse. Det cirklar, det borrar sig neråt. Det går långsamt, eller läsaren luras att tro det, men det är inte en rytm, det är inte en form. Hastiga fall neråt, som när ett flygplan tappar höjd, en snabb svindel och att ändå röra sig vidare.

Vad har jag egentligen läst av Kristian Lundberg innan? Jag minns hans författarbesök på Skurup (nu räknar jag efter och kommer fram till att han bara var 32 då), minns killarna i klassen och hur de beundrade honom, hur de talade om hans sätt att använda adjektiv: en mörkare natt, en större ensamhet, en svartare himmel. Komparativ form, det var något eget. De talade om Malmöligan, det var den där tiden när vi åkte till Malmö på antikvariatsrundor. Det var den där tiden när litteraturen var överallt, allt, alltid.

Nu läser jag yarden och jag sugs in i den, sugs rakt igenom den. Helst vill jag börja så här:

Tack, Kristian, för din bok. Tack för detta allvar, tack för denna vrede, tack för mörkret och smärtan och tack för ditt språk.

Det låter kanske fjantigt? Men det är ärligt, det är alldeles ärligt menat. Jag har ju hört av andra att boken/romanen/berättelsen är bra, till och med "väldigt bra", jag har väntat på den. Men man vet aldrig, det finns alltid en tvekan i att läsa en bok som andra prisat. Fallet från de där höjderna man byggt upp. Den sortens bok man föreställt sig och den sortens bok det visar sig vara. Så inte här. Jag läste en intervju med Kristian Lundberg där han – förstod jag nu när jag läste – talade om just det som han också skrivit om i boken. Yarden, regnet, bilarna, arbetet, fallet, hopplösheten. Det var det enda jag visste men kanske gjorde det att jag byggt upp RÄTT bild av boken. Inget fall. Inte annat än i mig själv.

Vi brukade göra milt narr av Kristian Lundberg sådär internt på skurup, eller kanske efteråt: skoja om de där orden som alltid återkom i hans dikter. Pojken, trädet, fönstret. Handen, en far, morgonen. Så också här, jag ler medan jag läser men jag ser också: det är allvar. Det är den värld som finns som måste beskrivas. Det är det man har man måste hålla fast vid.

Och detta:

Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. jag orkar knappt ens vara förbannad. Jag är fattig. Och när jag skall försöka skriva om det så tar det direkt slut – "Är det inte förmätet?" och "Tro inte att du är ensam om att ha det svårt!"Och nej, jag vet – jag är inte ensam. Jag undrar bara var alla ni andra är. Jag undrar bara varför det är så tyst. Jag sänder ut detta som ett nödbloss i natten, en raket av stjärnor och färgade ljus mot den svärtade himlen för att säga att jag är här, att ni kan komma nu, att vi kan samla oss. (s. 54)

Eller här:

Klasskamp.

Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?

Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. (s. 52)

Fattigdom, arbete. Gränser som dragits skarpa genom världen, genom samhället. Och detta ord: klass. Som återkommer, som jag återkommer till. Jag skrev om det till Fantasins nummer om klass (Jävla medelklasshora! hette numret, tack till Elin Alvemark som gav oss epitetet) och det är jag glad för. Det är ingen lång text, men det handlar om klass, och om MITT förhållande till klass. Och det är då inte det smärtsamma igenkännandet av klassresenärernas tankar, eller de som inte rest. Det är insikten om att man är en som står på andra sidan av det. Insikten om att man inte kommer att bli hora-knarkare-dö för att det finns en trygghet, både materiell och på något vis andlig. Och att det som inte är det materiella kanske på många sätt är det mest avgörande för hur ens liv gestaltar sig. jag tänker nu att jag inte behöver känna skuld över det där, men att jag kan vara medveten om det. Och yarden är en berättelse som jag känner igen, om än inte i dessa mått, i denna omfattning. Den gör mig extremt medveten om mig själv, min egen situation och mitt eget liv.

Smärta och ilska, och ändå hela tiden detta poetiska språk, detta flöde, detta verktyg. Han säger att det enda arbete han känner är kroppsarbete, och att han skriver som om det var ett arbete. Det är förstås ett arbete. Och han behärskar det. Det för genom boken, det håller fram, det visar upp. Det är skoningslöst. Det är – eller det känns i alla fall – ärligt.

Om litteratur kan vara mer eller mindre viktig så är den här mer. En viktigare bok. En större berättelse.