Den korta stund det tar att avlägsna sig från skrivandet

Att skriva är inget som FINNS. Det är inget konstant, inte för mig. Det kräver arbete. Ja, så här: det är som kondition, eller snarare som träning. Att träna (friskis&svettisjympa) är för mig kul men oerhört svårt att komma iväg till. Jag skulle inte säga att skrivandet är "oerhört svårt" att komma igång med, det vore att ta i, men det kräver samma typ av stadigt hålla-på-ende som detta att packa träningskläder och ASA sig iväg. Pust pust.

Och det krävs en så förbluffande kort stund av frånvaro för att avståndet och motståndet ska växa. En känsla av att texten glidit bort. En mycket kortare väg till tanken "men vafan är det jag håller på med?!". Detta det dåliga självförtroendets allra elakaste trick: plötsliga minnen av textstycken eller formuleringar eller scener som helt enkelt är FÖRDJÄVLA dåliga, som aldrig borde ha skrivits, som aldrig får ges ut, som måste skrivas om – om detta ens är möjligt. Blixtbilder i skallen.

Men det är trick! Gå inte på den lätte! Blunda, vänd dig bort, tänk på nåt annat. Använd billiga trick tillbaka, billigast av alla är väl det där om stort reportage i valfri kulturtidning, med stort uppslagna snygga bilder där du ser tuff och avslappnad och säker och briljant ut, där du formulerar dig träffsäkert inte bara om den senaste egna romanen utan gärna om din sammanlagda produktion eller Litteraturen Idag eller ditt nästa projekt (i lagom vaga men intresseväckande ordalag), kanske lite om Samhälle eller Politik också. Det brukar effektivt få tyst på det dåliga självförtroendet. (Sen kan det ha andra sidoeffekter förstås, liksom allt knark, men det kan vi väl tala om en annan gång?)

Men. Det enda som VERKLIGEN hjälper är förstås att packa skor och handduk och kläder och ge sig iväg. Det är skönare efteråt! Och att faktiskt sätta sig med texten, gräva sig ner i den, möla ner ansiktet i den, köra upp den i truten på sig själv. Återvända till skrivandet, och det illa kvickt. För mig själv brukar det (oftast, faktiskt) räcka med att blaja lite. Ett shitty first draft, kanske? Lite redigerande av stycken, lite skrollande fram och tillbaka. Närma sig, bekanta sig. Så det var SÅHÄR det var. Det dåliga självförtroendet har ju faktiskt nästan aldrig rätt beträffande de där scenerna eller formuleringarna. Det dåliga självförtroendet behöver smäll på käften. Men mest behöver det jagas på flykten av arbete, riktigt jäkla skrivarbete. Jobbajobbajo-obba som det heter inom sporten. Så ock här, min käre Watson (ähum). Skrivandet är inte nåt att gå och suga på och götta sig med. Det skulle säkert inte försvinna för alltid om jag tog en paus, men det avlägsnar sig. Jag avlägsnar mig.

Här till sist ett sms från Jessica (som svar på ett ångestfyllt anrop från mig över att det var sol ute men jag ville skriva):

Trams. Solen finns kvar,

inspiration är flyktig. Öppna ett fönster.