Åh, förresten

... jag såg den här filmen för nån vecka sen:

Kan ni gissa vad jag tyckte? Baserat på affischen? Heh, ja, jag skulle tro det.

Och snälla PÅMINN mig nästa gång det kommer en Tarantinofilm att jag inte ska se den, för det är verkligen inte min grej.

Den enda, och jag menar faktiskt ENDA behållningen i filmen var denna man:

Standartenführer Hans Landa (Christoph Waltz).

Pipan! Blicken! Genuint jävla överdjävlig. Och att höra honom prata franska, tyska, engelska, italienska ... toppen! Hans bisarra gester, hans minspel, hans underliga hästansikte.

Hans scener njöt jag av (må det vara ett högst tvivelaktigt "nöje", bitvis), i övrigt var det ärligt talat rätt så trist. Och våldsamt, förstås. Knappast en överraskning.

Ja, och bara för att få det sagt: bla bla kvinnoporträtt bla bla övertydlighet bla bla våga lita på publikens intelligens bla bla etc etc.

Egentligen tröttnade jag på Tarantino på riktigt och (kanske) för alltid i Kill Bill när hundrasjuttifjorton asiatiska kampsportssnubbar (jag är lat och ointresserad nog att inte ens ta reda på vad det verkligen var, men TYP!) kommer in i samma rum som Uma och man VET att scenen inte är över förrän hon har dödat allihop, på shundrasjuttifjorton olika sätt, i närbild. *gäsp!*

Nå. Om den här filmen vet jag faktiskt inte vad jag ska säga, jag tänkte att jag i all tysthet skulle glömma den, bara. Förutom Mister Waltz, då, honom ska jag VERKLIGEN lägga på minnet.

Kioskvridning 140 grader

Delrapport 1:

Jag träffade Maria Ernestam en gång mycket tidigt i min författarkarriär, den delen av karriären som inträffade EFTER att boken kommit ut, alltså. Vi kom att prata om våra böcker (jag har ännu inte läst hennes) och det faktum att stora Nordsjöslaget 1916 finns med och har betydelse i båda böckerna. Lustigt sammanträffande, etc etc. Och hon sa att hon visste precis varför hon tog med det i sin bok, och jag sa att jag också hade en mycket konkret anledning. Vidare prat: givetvis är det så att vi båda två läst Peter Törnqvists text(er, tror jag) i GP om just stora Nordsjöslaget.

Ilandflytande soldater kring missommar 1916. Engelska och tyska, sedermera begravda i Sverige. Den bilden, de bilderna, hans språk (som jag redan då var oerhört förtjust i - låt mig återkomma om Fursten i folkhopen och Om takläggningen och döden). Min bok, som var under arbete just då (när kan detta alltså ha varit? 2006 eller 2007? Nåväl.). Så det blev ett avsnitt i min bok om Nordsjöslaget, så även i Maria Ernestams Alltid hos dig.

Och nu, NU, alltså även i Kioskvridning 140 grader. Kunde jag ju ha räknat ut. Det är (nog. väl?) inte samma text här som den som var i GP, men det känns förstås igen. Eller, jag tänker att han är mera lössläppt här, Törnqvist, än vad han var i tidningen. Var det mera som rapporter, men dock på hans omisskännliga språk? Här är det schwung, fart, lik överallt.

Och ja, gjorde man en jämförelse mellan våra tre böcker skulle det kanske vara omöjligt att gissa att de hänger ihop. Min text är ju så otroligt gravallvarlig och ödesmättad och Emmas skräck inför havet och drunkning och etc etc etc. Jag minns att jag gillade att skriva om det, precis som jag gillade att skriva om Titanic (fyra år tidigare, Emma går och är gravid med Sven, den kraken. I ett annat vatten.).

Men det ÄR tungt och ödesmättat. Kanske finns det korn av humor någonstans i Allt som återstår, men det är isåfall bara i repliker, hos personer (Emil, och Simon, nån gång Christian, det är männen som kan/får skämta, aldrig kvinnorna?), inte i själva texten, så att säga.

(Jag tänker på det nu, i arbetet med nuvarande. Jessica sa vid första läsningen att "Det här är en text som kan bära ett större mått av humor" och så är det. Fortfarande mestadels i repliker, tror jag, men gravallvaret är mindre tjockt och tungt. Hm. Humor i text, det intresserar mig. Det jag gillar är när det är språklekar, och när det finns en lätthet, i handlaget, i vändningarna. Inte KOMIK, men just det: lätthet. Det gör det här, i Kioskvridning. Men i min egen text? Nej, jag leker nog inte så med språket. Inte heller finns det en röst där som kan iaktta med road/roande distans. Rösten och blicken fortfarande LIMMAD på huvudpersonen. Men vad kan jag säga nu, i detta skede? Hypoteser!)

Men nu ger jag mig av från ämnet. Jag ville säga något om jämförelsen. Kanske får jag då läsa Ernestam till sist, och prova våra tre texter mot varandra. Återkommer (kanske) om det, då.

Jag ville få lov att ropa ett HEJA! såhär mitt i läsningen av Kioskvridning. Nu gör jag det: Heja!

Dagens fynd

... fast först när jag bara tittade snabbt på den tyckte jag att det stod Sailor behave. Freudiansk felläsning, förstås.

Fler snygga/skojiga affischer finns här, hos Public Library of Cincinatti & Hamilton County.

jag gillar särskilt kampanjen med Give more (good) books:

UPPDATERING: okej okej, där finns hur mycket fint och spännande som helst. Nu drunknar jag ett tag ...

Ode till Göteborgs hamn

Har jag sagt att jag älskar hamnen? Jag passerar den två gånger varje dag, i olika ljus. Jag tröttnar aldrig.

Skeppen i DAMEN-dockan (imorse var den nedsänkt, redo för något skepp), deras höga skrov, namnen (Full City ligger fortfarande kvar en bit uppströms från dockan), kranarna.

Vattnets olika färger beroende på ljus. Raffinaderiernas skorstenar långt ute, skenet när de facklar av, annars röken som ritar grå streck över himlen.

Solnedgångsljus, silhuetter, skuggor. Skarpt ljus som färgar vattnet i silver, suddar ut alla färger. Skarvarna som torkar sina vingar där ute, sittande som drakar. Staden på ömse sidor, industrier och asfalt, bryggor och kajer. Kranarnas färger: blått och rött.

Masthuggskyrkans väldiga tegelfallos på berget, den är ett landmärke, ett riktmärke. Snett solljus som sköljer över husfasaderna mot vattnet, färgar alla fönster blankt guld och orange. Ljusets färger och stadens.

Hos svärmor ...

... står den här snubben i fönstret och vaktar över Degeberga.

Poppis, tror ni?

Han ser förskräckt ut, vad är det egentligen som händer där på torget i Degeberga? Vänd blicken bort och blunda, och skrik på censur!

Själv är jag inte alls förtjust i den där figuren och hans blick. En gång skrämde hon livet ur mig genom att flytta honom från hans plats i fönstret (i det förra huset) och ner på golvet bakom en fåtölj. Huvva, att upptäcka det där grinet där nere i dunklet!

Men mössan klär honom förstås.

Enligt historien är det någon släkting som var sjökapten som hade med sig honom tillbaka hem.

Veckans underhållning

Total eclipse of the heart. Eller eclipse of the brain, kanske, med tanke på den minst sagt bisarra videon.

10-tal, minsann. Och Ruben, minsann.

Jag har (ännu) inte läst nya numret av 10-tal, the magazine formerly known as 00-tal. Men jag vill ändå gärna visa den snygga framsidan här!

Lukas har uppdaterat designen från 00 till 10. Jag gillar associationen från siffrorna och särskilt den där ifyllda nollan till min barndoms barnprogram. Tummen och andra. Mycket klipp-och-klistra. Övergången mellan 70-tal och 80-tal (är det inte så att ett decenniums typiska stil är på sin höjdpunkt ungefär tre år in på nästa årtionde? Nittitre, åttitre...?).

Ruben pekar mot framtiden, iförd TYPISK filminspelningsjacka. Det är då de åker fram, de gamla dunjackorna (från nittitalet?). A. sörjer ännu tror jag att han (vi – jag är nog medskyldig) någon gång gjort sig av med sin gröna OERHÖRT tjockfluffiga (och därmed görfula, jag gillar verkligen inte dunjackor, men jag förstår och respekterar (med nöd och näppe) att de fyller sin funktion vid filminspelningar i snålblåst) dunjacka med det där märket med en gås på (eller är det flera? Definitivt nittital! Det minns jag från högstadiet. Liksom palladiumskorna som alla plötsligt skulle ha, i varierande färger. Eller de där bisarra små napparna i hårdplast).

Någonting om innehållet kan man möjligen tänka sig att jag har att säga efter att jag läst publikationen ifråga.

Å neej! ... och så vidare

david-strathairn.com har stängt! Var ska jag nu kunna få mina fixar när andan faller på? Jag skojar inte! Det är lite som om en, vadheterdet, langare hade dött eller slutat eller flyttat.

En av de stora besattheterna, en av de där som verkligen VERKLIGEN kvalar in. Oh dear. Ja, ni ser väl själva på den där bilden (hur länge en stängd webbsida nu ligger uppe, passa på!). Hur kan jag INTE –?

Där är han ju yngre, ganska mycket yngre, oj oj.

Såhär: jag skulle ju kunna försöka upprätthålla min heder genom att prata om hans skådespeleri (som är ypperligt), gärna använda mig av det där adjektivet som alltför ofta hängs ihop med hans namn: underappreciated. Vilket han ju faktiskt inte är, inte egentligen, bara uppskattad av alltför få. Det går liksom inte att berätta att man är besatt av nån som ger den här reaktionen (och här testar jag er kulturella bakgrund lite): "Katazanovic. Uh? Katazanovic! Ah!!"

David Strathairn, liksom, hur många nickar igenkännande? My fellow obsessees? (Ursäkta, det är det där med engelskan igen, den bara smyger sig över mig!)

Pratet om skådespeleri etc är förstås inte lögn, inte på något vis. Det var (väl) så jag upptäckte honom, tror jag? Men en besatthet vilar på något mer, något utöver.

(Haha, liksom bara för att verkligen GESTALTA att en besatthet inte alla gånger ligger långt ifrån annat surfande efter smaskens grejer på nätet, så dök en sån där spännande liten dialogruta upp när jag nu bildgooglade honom ... Puh.)

Jaja, men ni kan väl bildgoogla honom själva, då? Jag säger bara!

Det roliga med Strathairn är att det först är skitsvårt att komma på vilka filmer han egentligen varit med i (inte riktigt en huvudrollsskådis, förutom i indiefilmer). Men när man sedan tänker efter/kollar upp honom så har han varit med i en massa roligt.

Filmer man kan kolla in:

Good night and good luck, förstås.

Inkörsport till tyngre grejer.

The sensation of sight

Limbo (av John Sayles som också gjorde Lone Star. Låt mig nångång återkomma till den.) Sayles gjorde också gruvfilmen Matewan, som är rätt schysst. Med Bonnie "Prince" Billy (Will Oldham, snarare) i en roll. Och Strathairn som sheriffen, Sid: "I've met Mister Felts. I wouldn't pee on him if his heart was on fire."

My blueberry nights – skittrist och förutsägbar film (men, slår det mig nu, var det inte Jude Law också?!) men Mr Strathairn är bra som alkad och olycklig polis.

Sneakers – rätt rolig och soft heistrulle från 1992 med D S som blind snubbe med grym hörsel (och ljudutrustning!). Även med Robert Redford, Dan Aykroyd, Sidney Poitier och River Phoenix.

Vad mer?

Han jagar Jason Bourne i några av Bourne-filmerna, han har biroller i A league of their own (Tjejligan) och L.A Confidential (han är själva hallicken, spelar golf vid sin snygga designervilla, skär upp handlederna lite senare).

Han spelar titelrollen i Harrison's flowers: jugoslavienkrigsfilm från nittitalet nångång. Fint slut, där Harrison hämtats hem, förlorat ena armen, står framför spegeln i badrummet och liksom tar in sitt eget ansikte.

Åh, och han är ju självaste Arthur Spiderwick, förstås.

Strålande casting!

Haha, och förstås Tom Cruises brorsa i Firman:

"I love your crooked little mouth..." "Oh, but that's not by best feature!" "Wow. Well, what is?"

Och jag vet att jag kört den här förut, men. Rösten. Texten.

Å om han läst in den som ljudbok, det skulle vara nåt.

Ungefär så här känner jag mig just nu:

... bla bla bla bla böcker bla bla bla läsa läsa läsa bla bla bla skriva bla bla bla romanen bla bla bla bla redigera bla bla bla skriva bla bla bla.

bla bla bla shahrukh khan bla bla bla hai na? bla bla bla vårtecken bla bla bla takterassen bla bla bla lägenhet bla bla bla jobbet pendeln gruset asfalten masthugget bla bla bla slottsskogen bla bla bla ett glas vin i solen bla bla bla blogga bla bla bla twitter bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla intresseklubben antecknar!

Den korta stund det tar att avlägsna sig från skrivandet

Att skriva är inget som FINNS. Det är inget konstant, inte för mig. Det kräver arbete. Ja, så här: det är som kondition, eller snarare som träning. Att träna (friskis&svettisjympa) är för mig kul men oerhört svårt att komma iväg till. Jag skulle inte säga att skrivandet är "oerhört svårt" att komma igång med, det vore att ta i, men det kräver samma typ av stadigt hålla-på-ende som detta att packa träningskläder och ASA sig iväg. Pust pust.

Och det krävs en så förbluffande kort stund av frånvaro för att avståndet och motståndet ska växa. En känsla av att texten glidit bort. En mycket kortare väg till tanken "men vafan är det jag håller på med?!". Detta det dåliga självförtroendets allra elakaste trick: plötsliga minnen av textstycken eller formuleringar eller scener som helt enkelt är FÖRDJÄVLA dåliga, som aldrig borde ha skrivits, som aldrig får ges ut, som måste skrivas om – om detta ens är möjligt. Blixtbilder i skallen.

Men det är trick! Gå inte på den lätte! Blunda, vänd dig bort, tänk på nåt annat. Använd billiga trick tillbaka, billigast av alla är väl det där om stort reportage i valfri kulturtidning, med stort uppslagna snygga bilder där du ser tuff och avslappnad och säker och briljant ut, där du formulerar dig träffsäkert inte bara om den senaste egna romanen utan gärna om din sammanlagda produktion eller Litteraturen Idag eller ditt nästa projekt (i lagom vaga men intresseväckande ordalag), kanske lite om Samhälle eller Politik också. Det brukar effektivt få tyst på det dåliga självförtroendet. (Sen kan det ha andra sidoeffekter förstås, liksom allt knark, men det kan vi väl tala om en annan gång?)

Men. Det enda som VERKLIGEN hjälper är förstås att packa skor och handduk och kläder och ge sig iväg. Det är skönare efteråt! Och att faktiskt sätta sig med texten, gräva sig ner i den, möla ner ansiktet i den, köra upp den i truten på sig själv. Återvända till skrivandet, och det illa kvickt. För mig själv brukar det (oftast, faktiskt) räcka med att blaja lite. Ett shitty first draft, kanske? Lite redigerande av stycken, lite skrollande fram och tillbaka. Närma sig, bekanta sig. Så det var SÅHÄR det var. Det dåliga självförtroendet har ju faktiskt nästan aldrig rätt beträffande de där scenerna eller formuleringarna. Det dåliga självförtroendet behöver smäll på käften. Men mest behöver det jagas på flykten av arbete, riktigt jäkla skrivarbete. Jobbajobbajo-obba som det heter inom sporten. Så ock här, min käre Watson (ähum). Skrivandet är inte nåt att gå och suga på och götta sig med. Det skulle säkert inte försvinna för alltid om jag tog en paus, men det avlägsnar sig. Jag avlägsnar mig.

Här till sist ett sms från Jessica (som svar på ett ångestfyllt anrop från mig över att det var sol ute men jag ville skriva):

Trams. Solen finns kvar,

inspiration är flyktig. Öppna ett fönster.

yarden – en berättelse

Det börjar med poesi. Det börjar med en långsam cirkel av mörker, av natt, av fragment. Det börjar med en färd genom Malmö.

Det finns inget annat sätt att skriva om det på än detta. Det är sant i dubbel bemärkelse. Det cirklar, det borrar sig neråt. Det går långsamt, eller läsaren luras att tro det, men det är inte en rytm, det är inte en form. Hastiga fall neråt, som när ett flygplan tappar höjd, en snabb svindel och att ändå röra sig vidare.

Vad har jag egentligen läst av Kristian Lundberg innan? Jag minns hans författarbesök på Skurup (nu räknar jag efter och kommer fram till att han bara var 32 då), minns killarna i klassen och hur de beundrade honom, hur de talade om hans sätt att använda adjektiv: en mörkare natt, en större ensamhet, en svartare himmel. Komparativ form, det var något eget. De talade om Malmöligan, det var den där tiden när vi åkte till Malmö på antikvariatsrundor. Det var den där tiden när litteraturen var överallt, allt, alltid.

Nu läser jag yarden och jag sugs in i den, sugs rakt igenom den. Helst vill jag börja så här:

Tack, Kristian, för din bok. Tack för detta allvar, tack för denna vrede, tack för mörkret och smärtan och tack för ditt språk.

Det låter kanske fjantigt? Men det är ärligt, det är alldeles ärligt menat. Jag har ju hört av andra att boken/romanen/berättelsen är bra, till och med "väldigt bra", jag har väntat på den. Men man vet aldrig, det finns alltid en tvekan i att läsa en bok som andra prisat. Fallet från de där höjderna man byggt upp. Den sortens bok man föreställt sig och den sortens bok det visar sig vara. Så inte här. Jag läste en intervju med Kristian Lundberg där han – förstod jag nu när jag läste – talade om just det som han också skrivit om i boken. Yarden, regnet, bilarna, arbetet, fallet, hopplösheten. Det var det enda jag visste men kanske gjorde det att jag byggt upp RÄTT bild av boken. Inget fall. Inte annat än i mig själv.

Vi brukade göra milt narr av Kristian Lundberg sådär internt på skurup, eller kanske efteråt: skoja om de där orden som alltid återkom i hans dikter. Pojken, trädet, fönstret. Handen, en far, morgonen. Så också här, jag ler medan jag läser men jag ser också: det är allvar. Det är den värld som finns som måste beskrivas. Det är det man har man måste hålla fast vid.

Och detta:

Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. jag orkar knappt ens vara förbannad. Jag är fattig. Och när jag skall försöka skriva om det så tar det direkt slut – "Är det inte förmätet?" och "Tro inte att du är ensam om att ha det svårt!"Och nej, jag vet – jag är inte ensam. Jag undrar bara var alla ni andra är. Jag undrar bara varför det är så tyst. Jag sänder ut detta som ett nödbloss i natten, en raket av stjärnor och färgade ljus mot den svärtade himlen för att säga att jag är här, att ni kan komma nu, att vi kan samla oss. (s. 54)

Eller här:

Klasskamp.

Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?

Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. (s. 52)

Fattigdom, arbete. Gränser som dragits skarpa genom världen, genom samhället. Och detta ord: klass. Som återkommer, som jag återkommer till. Jag skrev om det till Fantasins nummer om klass (Jävla medelklasshora! hette numret, tack till Elin Alvemark som gav oss epitetet) och det är jag glad för. Det är ingen lång text, men det handlar om klass, och om MITT förhållande till klass. Och det är då inte det smärtsamma igenkännandet av klassresenärernas tankar, eller de som inte rest. Det är insikten om att man är en som står på andra sidan av det. Insikten om att man inte kommer att bli hora-knarkare-dö för att det finns en trygghet, både materiell och på något vis andlig. Och att det som inte är det materiella kanske på många sätt är det mest avgörande för hur ens liv gestaltar sig. jag tänker nu att jag inte behöver känna skuld över det där, men att jag kan vara medveten om det. Och yarden är en berättelse som jag känner igen, om än inte i dessa mått, i denna omfattning. Den gör mig extremt medveten om mig själv, min egen situation och mitt eget liv.

Smärta och ilska, och ändå hela tiden detta poetiska språk, detta flöde, detta verktyg. Han säger att det enda arbete han känner är kroppsarbete, och att han skriver som om det var ett arbete. Det är förstås ett arbete. Och han behärskar det. Det för genom boken, det håller fram, det visar upp. Det är skoningslöst. Det är – eller det känns i alla fall – ärligt.

Om litteratur kan vara mer eller mindre viktig så är den här mer. En viktigare bok. En större berättelse.

Oh, dear...

Det är konstigt med vokabulär och språk. Somliga saker vill jag instinktivt skriva på engelska, vilket förstås retar mig nåt enormt, men så är det bara. För att jag behärskar det där forum-språket, de där fan-girl-uttrycken (att det där sen sammanfaller med en önskan att peppra texten med ord på transkriberad hindi gör ju inget bättre – men kanske roligare?)

Men hey, hur skulle det se ut?

Under påsken gjordes (som misstänktes redan innan) inte många knop. Eller, jo, vafan, jag och PJ tapetserade ett rum, the Master Bedroom. Mycket snyggt!

Annars var det mat och dryck och lek med barn och för de hågade (inte jag!) zombiedödande på nätterna. [Notera hur lång tid det tar för mig att komma fram till det som jag tänkte skriva om när jag påbörjade inlägget.]

Och så kollade vi på Sherlock Holmes.

Jag TRODDE att jag gjort ett kort ytligt hurrarops-inlägg här när jag först hörde talas om den där filmen, men det måste jag ha drömt. Min tanke var väl ungefär att det såg ut som riktigt bra casting, att det är en tidsperiod jag gillar, etc etc.

Och nu: Högklassig underhållning, säger jag! Yay!

Några animationer var hopplöst kassa, och det där med att saker som ska föreställa utspelas på natten spelas in på dan (eller, som A torrt påpekade när jag klagade, inte är inspelade ute överhuvudtaget, utan gjorda i studio) är faktiskt något av det värsta jag vet (en del av en lista som kommer snart, i ett blogginlägg nära er)

Förutom det var det toppen!

Och, öh, vad jag inte för fem öre såg komma: John Watson! Hellooo...

Snubbar som jobbar ... Notera posen!

Och det är här (för att knyta ihop lite) som jag vill slå över på autopilot till det där forumspråket på lite slängig engelska (och han HADE ju faktiskt varit i Indien, den gode Dr Watson, så lite Hindi kanske inte hade varit helt malplacé?) bara för att ha lite kul ...

Men nä.

Men jo. Jag gillade väl Jude Law sådär halvmycket innan, mest hittills faktiskt som transa i Sally Potters film Rage, (fullkomligt strålande, och skitsnygg!) men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig! Eller ändra och ändra, jag ser väl ingen besatthet komma, mer än att jag skulle kunna bli lite smått besatt av själva rollfiguren. Kolla Wikipedia, t.ex., för en massa underhållande info och spekulationer!

Och nothing gets me, som det heter, som en snygg man med lätt hälta och värjkäpp! [självironiskt skratt och himlande med ögonen] Oh! Ah!

Eller, vad säger ni?

Hello, there, jag fick en kula i benet under brittisk-afghanska kriget, men jag är en jäkel till slagskämpe ändå.

En annan sak som jag trodde mig minnas att jag hoppades på i det där imaginära blogginlägget var lite vibbar mellan Holmes och Watson. Som upplagt för det, ju, tänkte jag. Wikipedia är märkligt förtegna, måste man leta sig till internets lite vildare utmarker för det, månne? Jag tänker mig liksom att de två är ett av de där riktigt riktigt klassiska paren. Här vete fasen. I filmen, alltså. Nån typ av vibb finns där onekligen, men de tycks samtidigt rätt hetero båda två. Lite sorg förstås från Holmes sida över att Watson ska flytta, men det verkar vara lika mycket sällskapet etc som han kommer att sakna, eller?

Åh, men ni ser ju!

Robert Downey Jr. är briljant casting som Holmes. Särskilt i första halvtimmen verkar han lite Aspergare sådär, vilket tillförde en intressant aspekt tycker jag (för mig då, som inte är varken inläst eller proffs på det där, alltså varken på Aspergers eller Sherlock Holmes).

Och nä, alltså, det är ju inte FILMEN jag är ute efter att skriva om, ni känner väl mig vid det här laget. Det är precis den filmen man tror, skulle jag säga. Humor och tonträff, framförallt i första halvan (lite urvattnat sen mot slutet, och vad är grejen med de där scenerna på någon Spektakulär Plats där alla onda planer ska avslöjas/kampen utkämpas/lösningen serveras?).

Låt mig bara konstatera att jag verkligen inte trodde att jag behövde en sån här besatthet (ja, för låt oss kalla det det, helt enkelt!) till ...

Påsklov

... är det ju inte förrän efter påsk. Men då jobbar jag. Skrivarkurs på bibblan.

Nu, däremot, stundar den årliga visiten på Ginborn! Idag kör vi uppåt landet.

Så här fint, men troligen i en annan färgskala... Fint det också, förstås, på sitt sätt. Vitt, gult, brunt, lerigt. (Förra året töade snön på gräsmattan bort och blottade sorkarnas gångar i gräset. Fint!) Vi brukar pricka rätt på tranorna, storspoven och lärkorna varje år. Hoppas på det också i år.

Jag lovar inget. Glad påsk, kära läsare!