Transformers

Jag var och såg Transformers II - Revenge of the Fallen med min bror igår. Två och en halv timme robotaction. 

"Vilken pojkfilm!" tänkte jag nån gång under filmen, kanske när de sköt som mest. Men jag gillar't, ändå! Hade inte tråkigt en sekund, trots vissa tröttsamheter (se nedan). Ett tag var det som en enda lång kraftfull reklamfilm för amerikanska armén... "Kolla vad vi har! Visst är vi tuffa och välutrustade och kan kommunicera snabbt och har räckvidd över hela klotet?!" Den biten intresserar mig, precis som i ettan, mindre. 

I övrigt går det förstås inte att komma undan misstanken att filmen (filmerna, även om världen i och för sig förändrats lite sedan den förra kom) ska fungera som någon sorts enorm målgruppsinriktad reklamfilm för bilar och bilindustri. En recensent pekade på produktplaceringarna, men det hann jag faktiskt inte ens se. Däremot är det ju BILPORR så det stänker om det. En del av robotarna må vara grävskopor och hjullastare och flygplan, men bilarna dominerar ju. Och här körs det och panoreras smeksamt över motorhuvar så det står härliga till. 

Vad jag gillade:

Robotarna! (duh!) Även om jag, liksom i ettan, tycker att det går onödigt fort när de transformerar sig fram och tillbaka. Jag vill hinna se mer! Det är ju det som är det coola! Men visst, det ÄR coolt. Särskilt gillar jag alltså det som går sakta. Slagsmålen där man hinner se (för att vara högteknologiska varelser slåss de förfärligt mycket!), bilder där man ser dem stå stilla, ta ett steg, där alla de där miljonerna som gått åt till animeringen SYNS. 

Och Optimus Prime är ju, för att göra en lång historia kort, en gammal favorit. 

För att göra historien lite mer fullödig kan jag berätta att vår dagmamma hade vad min bror menar hette Sky Channel, vilket lät oss se tecknad film efter skolan. Däribland Transformers, Generation 1 (jag kan fortfarande nynna signaturmelodin!). En av mina allra första crusher var denna tecknade robot slash lastbil i blått och rött med trygg och mäktig röst som var ledare för de goda Autobotsen. Optimus Prime:

(Jag vill inte veta vad det säger om mig!)

Men OK. Tillbaka till filmen. 

Jag gillade den första väldigt mycket mer än den här. Detta var mer av allt plus lite till. Något utmattande. Här finns fortfarande humorn som jag gillade med ettan (särskilt Shia LaBeouf och John Turturro (One man, alone...)). Jag tycker ju också att robotaction är mycket mera underhållande än annat skjuta-skjuta eller slagsmål eller vad man nu skulle vilja se. När trean kommer ut så kommer jag att gå och se den också, förstås.

Vad jag inte gillade:

Filmen skulle inte hålla för det där testet som jag hittade via nån via nån via nån annan. Att två namngivna kvinnliga karaktärer i filmen ska ha ett samtal med varandra om någonting annat än en man... Well. Här hade de få (tre, tror jag) kvinnorna inte mycket att säga eller göra över huvud taget. Och jag suckade faktiskt högt av utmattning några gånger, av de mest sexist-tramsiga klyschorna. Så tröttsamt att jag inte ens orkar skriva något om det. Ni kan säkert föreställa er själva, kära läsare! Det vet jag. Tänk formulär 1 A, bara. Tydligen har vi inte kommit längre än så. 

Jag uppdaterar om jag kommer på något mer... Men spannet mellan GP:s etta och SvD:s femma (förstås på en sexgradig skala) beskriver väl ganska perfekt det hela (och här kan ni tänka er att jag ler, så slipper jag skriva kolon bindestreck parentes)!

Wiiiiiiiiiiih!

[ska förstås utläsas som ett glatt tjut, som kaninerna i Wallace & Gromit-filmen The Curse of the Ware-rabbit låter när de blir nerdragna under jord av kanindammsugaren...]

Jag hittar detta på Bokfreak: i höst kommer Frida Nilsson med en ny bok om Hedvig, min favorit-barnboksperson just nu! Möjligen tillsammans med truckförare Kurt (men han är ju i och för sig inte särskilt trevlig).

De tre första böckerna om Hedvig har jag bokpratat och tipsat om till höger och vänster. Läs dem, för allt i världen! Frida Nilsson har ett riktigt bra språk, med kluriga vändningar och bilder, stora känslor och allvar. Dessutom HÄNDER det ju så mycket omkring Hedvig... 

The Lay of the Land

Förra sommarens bästa läsning var Richard Fords Som landet ligger, en roman i en av mina favoritgenrer: Den Stora Amerikanska Romanen.

Jag hade sett den i pockethyllan och hållit i den, men inte köpt den. I min novellperiod för flera år sedan läste jag Vinterfiske av Ford, men blev tydligen inte förtjust nog för att ta reda på vad han skrivit mer. 

Anledningen till att jag sedan verkligen köpte den där tjocka pocketen var detta:

David Strathairn, skådespelaren som läser, är en av besattheterna (mer om det en annan gång). Här läser han första delen av inledningskapitlet till The Lay of the Land. Och det där fångade mig. Utöver hans röst och hans sätt att läsa finns där någonting i själva texten. Där fanns något som jag ville läsa mer av, en ton, en upptakt. 

Jag ångrade mig inte. Som landet ligger är en bok om Amerika, en bok om att åldras, en bok om småstadsliv, om att fundera över de val man gjort och gör. En bok om livet, är det ens möjligt att skriva, eller blir det bara en tom klyscha? Boken är full av precisa iakttagelser som jag känner igen, fast jag varken är medelålders man eller amerikan. Den har humor, den har något som suger in mig som läsare och gör mig engagerad i huvudpersonen Frank Bascombe (för övrigt även huvudperson i ytterligare två böcker, Som landet ligger är den avslutande delen i en trilogi. Men läs den här först, den är utan tvekan den bästa av böckerna!).

Det är en bok på nästan 600 sidor som utspelas under några få dagar, fram till Thanksgiving. 

Jag trodde verkligen att Haddam fanns, att det också i verkligheten var en typisk (små)stad på USA:s östkust, och blev gruvligt besviken när jag letade efter den i Google Earth och inte hittade den – men däremot en litterär markering som någon gjort: "här ungefär borde Haddam ligga". Fler än jag hade alltså letat!

Här är ett stycke från en av sidorna där jag vikt hörnet:

"Den sorts lycka jag kände den dagen [...] den kan man inte ta patent på. Det var en lysande ärorik stund som var över på ett ögonblick. Under det att livet, verkliga livet, är annorlunda och inte ens kan bedömas som helt enkelt 'lyckligt' utan bara i termer som 'Ja, jag tar alltihop, tack' eller 'Nej, det tror jag inte jag gör'. Lycka, som min stackars far brukade säga, är en massa larv. Lycka är en cirkusclown, en komediserie på teve, ett gratulationskort. Livet, däremot, handlar om något strängare. Men också något bättre. Mycket bättre. Tro mig."

I en bokhandel nära dig!

Mare Kandre: "Bübins unge"

I min ena bokcirkel (den startades av bland andra några av textappeal-kollektivet) läste vi just Mare Kandres Bübins unge. Hela Sverige tycks ju ha drabbats av Kandre-feber efter det där teveprogrammet om henne som jag inte sett. Bibliotekshyllorna gapar tomma, till och med i lilla Floda lånades hennes böcker dagarna efteråt. 

Det enda jag läst av Kandre tidigare är Aliide, Aliide, som jag börjat på men inte tog mig igenom. För tätt, för mastigt.Tyclte jag i alla fall då. Kanske skulle det gå bättre nu?

Bübins unge är en mycket tunnare bok, mycket glesare, mycket mindre ord på sidorna. Och vilket språk! Jag skulle vilja läsa om den, och tror att den skulle gynnas av det. 

Så mycket bilder! Kroppslighet och mörker. Blod, natur, kropp. En flicka som blir kvinna.

I bokcirkeln pratade vi om det där: övergången från barn till något annat, kanske inte vuxen, men tonåring? Vi hade alla ganska olika minnen och bilder och stämningar av hur det var för oss, men var nog överens om att någonting sker. Det måste inte hänga samman med kroppens förändring, för mig hängde det på ett mystiskt vis samman med att fylla 13. En gräns som passerades.

Kindchen, flickan i Kandres bok, får sin första mens på de första sidorna, och för andra gången i slutet av boken. Boken kan mycket tydligt läsas som en övergång från flicka till kvinna, där något måste dö för att något annat ska leva. Där barn överges och hungern bryter fram i kroppen.

Men boken kan också läsas som en skräckroman, mycket mera konkret. Någon måste dö, verkligen dö. 

Min läsning låg någonstans mittemellan, jag tyckte att boken var enormt obehaglig, och när jag satt på pendeltåget och läste slutet märkte jag att jag satt med munnen öppen och en äcklad min...

Men jag tyckte om den!

Hur man än läser handlingen, vad jag än "förstod" eller inte förstod, så var det språket, SPRÅKET, som fascinerade mig. Bilderna, kroppsligheten, de överraskande och perfekta synestesierna: kopplingarna mellan olika sinnen.

Så här låter det på sidan 24:

"Mitt hår är tungt av kvistar och blad som tyst faller till marken när jag vänder mig om, och det är sött, tyst; grenarna släpar i marken; de söta, tunga bladen lossnar, blanka av saft, och slår i gräset med ett torrt, tunt ljud, som döda flugor. 

Tre män kommer.

De rensar brunnen –

Sedan blir det kväll."

Bollywoodblogg

Jag är på gräsligt dåligt humör, och bör därför inte blogga. Det kan så lätt gå så fel. 

Istället ger jag er två klipp från Devdas. 

Den första bollywoodfilm jag såg (mer kommer att skrivas om den här, jag lovar!). 

Först Chalak Chalak. Här ser vi Devdas, i Shahrukh Khans gestalt, dansa med sin dryckesbroder. Notera Madhuri Dixit, en av de bästa dansarna i BW (även om hon inte har så förfärligt mycket att göra här), som kurtisanen Chandamukhi. (Hon gör entre 02:49.)

Annat värt att notera: 

Udit Narayans röst för Shahrukh. 

Alkohol som markör för att det inte kommer att gå särskilt bra för stackars olyckliga stolta Devdas. 

Att det inte är Chandramukhi som han ber att få "one glimpse of", utan Paro. Här i Silsila yeh chaahat ka:

Aishwarya Rai Bachchan spelar Parvati, eller Paro. Det här är filmens första sång och presentationen av henne. Den lilla lampan har hon hållit lysande för Devdas under alla år han varit borta. 

"Allt som återstår" i radio

För ett tag sedan fick jag en mycket fin recension av bernur. Extra roligt eftersom han skrivit en sträng text till nästa nummer av Fantasin om att svenska (debut)romaner är "språkligt medelmåttiga" och utan risktagande. (Hans text kommer i fyrdubbelnumret om SPRÅK som utkommer i höst.)

Nu länkar han till ett radioinslag med tips på sommarläsning. Här är inslaget. Allra först fina ord om min bok! 

Helvetica

Jag såg filmen Helvetica igår, en dokumentär av Gary Hustwit. Men är man inte lite mer tech-savvy än vad jag är, har inte blogspot Helvetica. Detta skrivs istället med Arial...

En aning nördigt men mycket intressant om form och formgivning och om hur en stil, ett formspråk, ett typsnitt, blir en norm så till den milda grad att det slår ut mycket annat. 

AmericanArlines är Helvetica (jag tror till och med att självaste United States of America flög förbi - Helvetica), hela New York Citys tunnelbanesystem är satt i Helvetica (möjligen också Västtrafiks informationsskyltar, jag är för dålig för att urskilja det...). SAAB, FIFA, varningsskyltar, butiker, annonser. 

Som film är inte filmen fantastisk, det är intervjuer (med 98 % män, förstås) och montage och olika typer av stämningsskapande musik. Men det fungerar otroligt väl. Ett tag fick jag känslan av att det är någon sorts konspiration, detta rätt obemärkta och vardagliga typsnitt är ÖVERALLT. Men det är normens kraft, förstås, som är väl så stark som en konspiration. 

Det är ett formspråk som tar över, därefter upplever en motrörelse (med den punkigare fomgivningen från 70-talet och fram till sent nittiotal) och nu tycks återkomma. 

"Varför använder då alla Helvetica?" frågar en av skeptikerna i filmen retoriskt, och svarar själv: "för att det finns överallt. Varför äter man på McD? För att det finns på varje gathörn!"

Dagens bollywoodfavorit: Hum aap ki aankhon mein (I dina ögon)

Jag har inte sett filmen Pyaasa, men soundtracket tillhör mina favoriter. Flera vackra vemodiga sånger framförda av Mohamed Rafi och Geeta Dutt. 

Guru Dutt är en favorit han också – hans vackra och tragiska Kaagaz ke Phool (Pappersblommor) var en av de första Bollywood-oldies jag såg (när jag vågade klivet ut från att bara ha sett filmer med Shahrukh Khan…).

Också Pyaasa lär vara en tragisk historia, det var Guru Dutts varumärke att spela karaktärer som till viss del kunde sammanblandas med hans eget liv, poetiska filmer med ett budskap. 

Scenografin i Hum aap ki aankhon mein är fantastisk, trots sin minimalism: 

Trappan i inledningen!

Den framvällande röken/dimman! 

Grinden han kommer in genom, gatlyktorna!

Ballongerna! 

Och få saker matchar varandra så väl som Mohamed Rafis känsligt sorgsna röst, och Guru Dutts rynkade panna… 

Att hosta upp bok nummer två

Jessica skriver klokt om det där surret efter att debutboken kommit ut och blivit framgångsrik. När kommer nästa? När kommer nästa? Hur går det? hur blir det?

Jag läser och känner igen mig mycket väl. 

Det finns så många föreställningar om Bok Nummer Två. Det liknar ingenting! 

Nu har det gått dryga nio månader sedan min bok kom ut, och nu först, sedan en tid tillbaka, är mitt huvud tomt på surret. Surret som bestod av: ekon av recensionerna, människors kommentarer, saker jag sagt och tänkt om boken och om skrivandet, mina förväntningar på mig själv, min bild av förlagets förväntningar på mig, andra människors förväntningar, litteraturbranschen, detta monster vi dagligen kallar Marknaden... och intrasslat i allt detta fanns olika mycket vaga idéer om vad och hur jag skulle vilja skriva. 

Nu skriver jag. Ja! Det kan sägas: jag skriver. Jag ska inte säga så värst mycket mer om det just nu, men det finns något och det växer och det lämnar mig sällan. 

Jag tänker och grubblar och funderar och jag HITTAR PÅ. Det är sannerligen det bästa jag vet! 

Och nu, nio månader efter den första boken kan jag tänka: det är ju för det här som jag skriver, det är ju för att det är roligt, för att det är viktigt, för att det uppfyller mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig... nej, det där var visst Karin Boye. Ursäkta. 

Men att LUSTEN skulle ta så lång tid på sig, det visste jag inte. 

Eller: jag har ju velat skriva, ända sedan för ett år sedan, när boken gick till tryck och lämnade mig. Men att vilja och att ha lust är inte samma sak, uppenbarligen. För mig handlade viljan mycket mera om de andra förväntningarna, om allting runtomkring, att jag borde, etc. 

Men lusten, den skiter i det där. Den rycker på axlarna åt min oro och min prestationsångest och bara finns, den tar plats och breder ut sig och uppfyller mig. Och jag skriver. 

Och så tänker jag ibland, som kommentar till Jessicas text, att människor omkring en borde hålla käften både med frågan "Ska du inte ha barn snart?" och frågan "Skriver du på något nytt?" Det kommer väl när det kommer. Ingetdera hjälps fram av att någon frågar!

Inspirationen?

Helena på Bokhora skriver om Sarah Waters senaste: The little stranger. 

Åhå: 1940-tal istället för 1800-tal! 

En varm och dammig sommar! 

Hemsökelser! 

Jag vill ju helst läsa på svenska, förstås, och kanske väntar jag tills översättningen kommer, men när? När!

1940-tal: extra intressant för mig just nu. Och då vill jag verkligen ha det serverat på svenska också, för att det är mitt eget språk som ska laddas injiceras. 

Inspireras vet jag inte om jag vill säga. 

Det är väl mer som att pumpa cykeldäcken kanske, för att kunna ta sig fram smidigt över gropig terräng. Det jag läser är luften som pumpas in. Långsökt bildspråk? Kanske, kanske... men hur som helst, just nu är läsningen ganska inriktad på det där: att ladda något, att spana efter bilder och ordvändningar och språkets möjligheter. Inte för att jag ska härma, utan för att träna blicken, hitta språngbrädor in i mitt eget språk, min egen blick.

När jag skrev (färdigt) Allt som återstår kunde jag då och då överfallas av litterära smådepressioner av att läsa för bra böcker, gråta en skvätt över att Aldrig Jag Skulle Kunna ...!! Men nu känner jag tvärtom: jag vill läsa det bästa, det som verkligen får fart på mig. Jo: det som inspirerar. Faktiskt. 

Lärdomar från deckargallringen

Begravda hundar bits inte.

Döda män vittnar inte.

I mörkret är alla ulvar grå.

...samt en lite stilig (men också lite OTT) man som stirrade på oss från baksidan av en bok:

(Andrew Vachss)

Mere khwabon mein – i mina drömmar

Jag och A letar efter Maratha Mandir. Vi är i Mumbai, det är december 2007, vi har tagit pendeltåget från Churchgate Station till Mumbai Central Station.

Luften är klibbig, fuktig, tung av avgaser och stad och människor. Så kommer vi ut från stationen. Och där, bredvid busstationen, är bion, där är Maratha Mandir. Redan på håll ser jag de bleknade affischerna för DDLJ – Dilwale Dulhania Le Jayenge (ungefär: Den storsinte tar bruden) med Raj och Simran som omfamnar varandra. En ung man med tjockt ostyrigt kolsvart hår, en ung kvinna med slutna ögon, markerade ögonbryn och blankt hår. Shahrukh Khan och Kajol, två av de absolut största Bollywoodstjärnorna. 

Bion huserar Indian Cinema’s Longest Running Film Of All Times: DDLJ har visats här i tretton år, 635 veckor, varje dag sedan den hade premiär.

Publiken, bestående till nittionio procent av män/pojkar/killar, har sett filmen innan. Jag tror inte att någon av dem är här för första gången idag. De kan dialogen, de vet när skämten ska komma, de börjar vissla innan låtarna börjar, de stampar takten och klappar, och de tjuter och busvisslar så snart någonting kroppsligt antyds. När Raj på natten smyger över taket mot Simrans sovrum briserar salongen i ljud. När han försöker stjäla en kyss bakom en pelare och Simran nekar, för att någon kan se dem, tjoar och jublar de.

Här har vi Raj och Simran, vi har Tågresa Genom Europa, ett dansnummer där hon druckit sig berusad på konjak och krossar en ruta för att få tag i en röd tight klänning – dansande i snön sjunger hon kom och låt mig kyssa dig! Och här är de vajande gula fälten av senap, delstaten Punjabs kännetecken. Där, genom fälten, kan en ung kvinna i vita kläder rusa mot sin älskade, det mörka håret utslaget över ryggen. Som gjort för att samlas upp av den älskades hand i en desperat omfamning. Du har kommit för att hämta mig! Nej, jag har kommit för att vinna dig på ärlig väg. Senapsfältet är rent och gult, himlen är blå där bakom, Raj är klädd i svart och Simran i vitt. Snart börjar musiken, snart ska vi se dem dansa och snart – ja!  Snart! – ska vi se dem dansa mot en bakgrund av Schweiziska alper. Tujhe dekha tho je jaana sanam, pyaar hota hai divaana sanam. När jag såg dig, älskade, förstod jag vilket vansinne kärleken är.

Det är en berättelse om att Återvända Hem, med en sträng och traditionell Bauji (far) som mjuknar på slutet, jo för vi visste väl att han hade ett mjukt hjärta innerst inne! En visserligen londonfödd men i hjärtat sant indisk ung man som vill vinna sin älskades hand på ärlig väg, istället för att röva bort henne. Ett av ytterst få exempel, om inte det enda, på en Bollywoodfilm där den indiske unge mannen är den onde (han rider hetsigt, han ler snett, han skjuter de blida duvorna!) och den londonfödde (nåja, men av indiska föräldrar givetvis) är den gode (han hjälper kvinnorna, han matar duvor, han flörtar bara ytterst sedesamt med sin älskade).

Jag har sett DDLJ två gånger tidigare, hemma. Jag har soundtracket i min iPod. Men här, på Maratha Mandir, ser jag att filmen handlar lika mycket om Simrans far, om Fadern, Bauji. Den börjar med honom: där han står i London i en blandning av indiska och västerländska kläder, matar duvorna och tycker sig vara i Indien, kvinnor i starka färger vandrar i fälten och sjunger Kom hem, O vandrare, ditt land väntar på dig. Men bara tills klockorna i Westminster Abbey ringer honom tillbaka till London.

Och filmen slutar med honom: där han släpper sin dotters handled och låter henne springa efter det ännu bara långsamt gående tåget, där hennes älskade Raj väntar, också han med utsträckt hand. Amrish Puri, som spelar fadern (senare känd för västerländsk publik genom sin roll i Indiana Jones 2, som ondskefull överstepräst) är bra på att stirra hetsigt och ondskefullt. Han stirrar på Raj, som svikit hans förtroende, han stirrar på sin dotter. Men till sist dämpas hans intensiva blick, där finns kärlek och förståelse när han säger Gå, Simran, gå och lev ditt liv. Gå!

Han är (det moderna) Indiens bild av sig själv. Han låter den unga flickan löpa, han löser henne från det arrangerade äktenskapet, han låter Kärleken segra.