Det verkar gå bra

Medieutrymmet idag upptas förstås av Elizabeth Taylors död, och kanske är det därför som varken GP, DN eller Svenskan recenserar Mot ljuset idag. Det kommer väl. I övrigt verkar det gå bra! En del väldigt väldigt fina ord, och några mindre fina. Men allt som allt, hittills, känns det väldigt bra.

Här är länkar för den som är nyfiken eller inte orkar sålla sökresultat:

Helsingborgs dagblad

Norrköpings tidningar

Arbetarbladet

Kristianstadsbladet (samma recension även i Norrbottenskuriren)

Bernur

enligt O

Fiktiviteter

Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg

Jag kan väl få gotta mig åt att citera ur recensionen i Helsingborgs dagblad:

"Det är förstås vanskligt att uttala sig om ett författarskaps betydelse efter blott två publicerade böcker, men i Elin Boardy ser jag någon som är redo att ta över det stora, breda berättande som utmärker de mest älskade delarna av vår samtids litteraturhistoria. Bättre än så kan det knappast bli."

Andra recensionen!

Också i förväg: Kulturnyheterna i SVT. Så fint!

Bara det här tar knäcken på mig: "Nu blir det litteratur, vi ska nämligen prata om Elin Boardys nya roman". Som att jag verkligen ÄR någon!

Och fina ord från Ingrid Elam om romanen. Oj.

Jag lyckas inte bädda in klippet av nån anledning, men här är länken.

Om kärlek

Apropå den här reaktionen på Institutets/Markus Öhrns/Nya Rampens pjäs Conte d'Amour vill jag gärna återaktualisera vad jag skrev om den när vi var på premiären i Berlin i maj förra året.

Det ÄR alltså verkligen en pjäs om kärlek! (Notera att även jag i det där förra blogginlägget kallar människorna i källaren för just "källarfamilj" ...) Vår bild av romantisk kärlek, vad som ryms i det begreppet, vad som görs i dess namn, vad som INTE ryms i vår uppfattning om det. Fastän jag var helt tagen och rätt bedövad efter kombon tre timmars pjäs och dubbelt så många timmars efterfest så tycker jag nog såhär i efterhand att jag lyckades rätt väl med att förmedla mina tankar. Nån sorts analys.

Nå, jag vet ju egentligen mycket väl att just den här källan, eller snarare just det här forumet inte alltid är där vi söker det bästa eller mest genomtänkta ... Men jag tycker ändå –

Att så till den milda grad uppröras av presentationen av en pjäs. Utan att ha sett? Utan att ha kollat efter mer info?

Äsch.

Jag vill rekommendera så många jag bara kan att faktiskt se pjäsen/föreställningen/installationen. Ni stockholmare, masa er upp och ut! Här är länk till Kulturhuset!

Såhär säger Institutet på sin hemsida: "föreställningen syftar till att synliggöra något obehagligt välbekant i den romatiska kärlekens ideologi". Absolut! Tänk Liv Strömqvist, fast svartare, hårdare, mer skruvat, till ytterligheterna draget och bisarrare.

Omläsning, 5

Köpte ju uppväxtklassikerboxen häromsistens, och första bok jag gav mig på blev Pappa långben, av Jean Webster. När kan jag ha läst den sist? Som tretton-fjortonåring? Det bör det väl kanske ha varit.

I fredags läste jag den i två svep, först på café, sedan i soffan. Sträckläsningspotential kan man verkligen snacka om. Den är kort, lätt, underhållande, fin. Ett mycket trevlig sällskap!

Handlar, för den som inte vet, om föräldralösa Jerusha "Judy" Abbott, som efter att ha levt sina första arton år på barnhem av en okänd, namnlös välgörare blir skickad till College. Hans motkrav är att hon ska skriva till honom en gång i månaden och berätta om sina studier. Vilket hon gör, och oftare än så. Allt hon sett av honom är en glimt bakifrån i korridoren på barnhemmet, och en lång skugga uppöver väggen, därav smeknamnet Pappa långben.

Men å, vad det tråkar ut mig att skriva handlingsreferat. Därför jag aldrig kommer att ägna mig åt att skriva recensioner! Läs boken själva om ni vill veta!

Jag vill bara säga: hon skriver och skriver och åren går, är hon kanske 22 när den slutar? Intressant faktum, eftersom det är rätt ovanligt med barn/ungdomsböcker där protagonisten inte har samma ålder som de tänkta läsarna. Och inte är väl Websters läsare tänkta att vara 22? Eller?

Något växer fram, förstås. Det finns romantik i boken, även om den sannerligen kommer smygande, och inte tar plats förrän precis i slutet. Ändå var det vad jag mindes starkast: det där sista brevet, när Pappa Långbens identitet tillslut står klar för Judy.

Att hon är en skrivande person tror jag bidrog till min förtjusning i boken. Alltid gillat att läsa om (andra) skrivande strävande unga kvinnor med författardrömmar (se tex En liten kärlekssång ...).

Glad att boken var med i boxen, glad att jag köpte, glad att jag läste!

Om att vara Dum i Huvudet – och en (sen) outning

Skrivandet försvann. Först fanns det: jag redigerade romanen, parallellskrev på diverse lösa trådar och boliner (Vad ÄR en bolin? Hur är den om den inte är lös? Kan den förekomma i singular?), redigerade och korrade lite mer, skickade in för sista gången. Hamnade i vacuumet som följer på det.

Och sjönk, föll, SÖGS ner i nånting tomt och inte svart men kanske ganska likt det där Ingentinget som slukar allt i Den oändliga historien. Som alltid skrämde mig och fascinerade mig oerhört som barn. Ingentinget där inget skrivande fanns. Där inga idéer fanns. Inga ord, inga iakttagelser, inga anteckningar. Där jag slutade bära omkring på anteckningsbok och penna, slutade formulera saker i huvudet. Slutade flödesskriva för nöjes skull, eller för att söka efter något – en idé, en tråd, en bild.

Tomt var det, och läskigt.

Visst minns jag att det var läskigt och lite tomt också efter Allt som återstår, och då var ju dessutom allting nytt, allt var För Första Gången. Tänk om jag bara hade en enda roman i mig, och nu är den skriven, och nu är det slut? Men icket. Det kom tillbaka. Med besked, med råge, det blev en roman till, så småningom.

Men nu? Å ena sidan kan jag tänka: jag vet ju att det ska vara såhär, det är okej, det är naturligt, jag har precis avslutat en bok, den kommer ut nu, det är DET jag ska fokusera på. Skrivandet kommer. Men riktigt såhär tomt var det inte. Nu finns liksom INGENTING, det är som att jag inte längre är en som skriver. Det handlar inte om att jag inte har en idé att suga på och fnula med. Det handlar om just det där: att sitta på tåget och iaktta något och formulera det i huvudet. Att se en person på gatan och tänka något om den och formulera det i huvudet. Det är borta.

Och fastän jag VET att jag har de två mest legitima anledningarna i världen så är det obehagligt.

Anledning 1: Mot ljuset finns och är skriven och utkommen och ska strax recenseras.

Anledning 2: Jag är med barn och ungen ska komma i slutet av maj. [Det var outningen, det. Häpp!]

Men ändå. Jag känner mig dum i huvudet utan det här surrandet av ord och formuleringar. Och om det bara var för anledning 1 så vore det väl okej. Men anledning 2 retar ärligt talat LIVET ur mig. Den känns så jävla olegitim. (Illegitim? Nå.) Så jävla förutsägbar och trist. Men nåja, det får väl vara så då. Våga vara i känslan etc, våga lita på att det inte är för alltid.

Dagens bok, dagens köp. Äntligen.

När-det-nu-var var vi och kollade på Sophie Calles utställning på Hasselblad Center, när hon fått deras pris. Gillar hennes grejer mycket, det jag sett (vilket väl egentligen inte är så mycket, det känns som att hon är en av de produktiva)!

När vi var där ville jag hemskt gärna köpa den stora, blanka, rosa boken Take care of yourself, med 107 kvinnors gestaltningar av ett göra-slut-mail till Sophie Calle från "G". Men: hade inte pengar, kortläsaren var paj och museishopen skulle just stänga.

Så.

Idag, äntligen, masade jag mig uppför den dödstråkiga gata som heter Avenyn, och slank in på museet strax efter öppningen kl elva. Det var jag, en skolklass och ett gäng tanter.

Köpte då äntligen boken, sexhundra kronor dyr och nåt drygt kilo tung.

Den är fantastisk. FANTASTISK!

Här finns brevet på braille, som hexadecimal kod, gestaltat med tarotkort, sång, av en clown, i sms-språk, tolkat av en tonåring ("Han tror att han är cool"), av en domare, en polischef, en barnboksförfattare, en papegoja ... Killen i musieshoppen var förtjust över mitt köp: "Helgen är räddad ..." Och det är den sannerligen! Vill bara bläddra, läsa, titta.

Åtminstone fyra olika skivor följer med, med sång, komposition, film, meditation ... Jag har inte ens skaffat mig överblick än. Men det är fint, och skarpt, och ROLIGT. Skoningslöst mot brevet, och indirekt mot brevskrivaren.

Nu ska jag hälla mig i soffan och fördjupa mig mer.

Första recensionen!

På torsdag är det dags, men redan i tisdags ringde Jessica på morgonen och berättade att Gomorron Sverige recenserat boken! Tjuvstart, alltså, och vilken tjuvstart!

Ungefär 3:30 in i klippet börjar Yukiko Duke prata om Mot ljuset:

Jag vet inte vad jag ska säga! Fina ord är det. Och skönt att det första som kommer är något bra, det ger mig både hopp och beredskap inför Recensionsdagen. Återstår att se, förstås, hur mycket förstadagsrecensioner det blir. Man vet ju aldrig!

Lika som bär, 3

... fast jag orkar inte bildgoogla och hela baletten, så ni, mina kära läsare, får själva göra jobbet. Fantasi, mina vänner!

Alltså. Dagsaktuella lookalikes:

Håkan Juholt

Brandmannen i hipp hipp (Johan Wester)

Lika som bär, 2

Jackie Shroff, bollystjärna.

Janne Josefsson, skjutjärnsreporter.

(Här är nummer 1)

Bokreaköp: ungdomsklassiker

Läste Helenas fina omläsningsrecension av Agnes Cecilia precis, och bestämde mig för att också köpa den mycket mycket fina boxen med "Uppväxtklassiker" på bokrean. Klick klick klick.

Men jag har tänkt på det länge, faktiskt. Och C köpte den till jobbet, till vår blivande Klassikerhylla, så jag har sett och känt och vänt på böckerna.

Alltså: Unga kvinnor, Agnes Cecilia, Alice i underlandet, Pappa Långben, Den hemliga trädgården. Allihop läste jag som barn/ung, i olika åldrar och med olika intensitet.

Pappa Långben har jag aldrig läst om, men jag minns den som FANTASTISK, tror också att jag läste den i precis rätt ålder, lagom romantik etc.

Alice i underlandet har jag egentligen en finare utgåva av, med Tove Janssons bilder som ingenting annat matchar, men men.

Unga kvinnor läste jag men minns som rätt mesig, kanske lägger sig filmen i där också? Kristet och välartat, tänker jag.

Den hemliga trädgården läste jag faktiskt om härom året, inför ett klassikerbokprat. Gillade den, trots den rätt så förnumstiga tonen. Men minns känslan av att läsa den som barn: växtligheten, relationerna mellan barnen, hemligheterna i det stora huset, ensamheten.

Agnes Cecilia minns jag inte alls om/att jag läst, när jag tänker efter. Men filmatiseringen såg jag ju. Flera gånger?

Det finns ju en "pojkbox" också, med "Äventyrsklassiker", som jag också läste alla: Skattkammarön, Jorden runt på 80 dagar, De tre musketörerna, Robinson Crusoe och Robin Hood (den senare den enda jag inte läst). Men där har jag redan egna utgåvor av de flesta, plus att den enda jag tyckte var RIKTIGT fin egentligen var Jorden runt ... (en elefant på omslaget!), så jag låter nog bli.

Den senaste besattheten: DTWOF

Alison Bechdel (vars efternamn, enligt henne själv, ska rimma på rectal) upptäckte jag genom den fantastiska Husfrid som inte kan rekommenderas nog många gånger.

Nu har jag också stiftat bekantskap med hennes evighetslånga serie Dykes To Watch Out For. Skulle bara kolla ifall den fanns att köpa på svenska, och råkade i ett huj beställa hem The essential DTWOF på originalspråk.

Jag läste och läste, eller, jag måste kanske säga PLÖJDE, under flera dar, boken är över 300 sidor! Och det var (och nu menar jag detta i positiv bemärkelse alltså!) som när man intensivt följer en teveserie: jag gick och funderade över personerna, på relationerna, längtade tillbaka till soffan/sängen/fåtöljen och att få läsa igen. Mycket trevligt!

DTWOF är upplagd som ensides-"strippar", avslutade men starkt sammanhängande. Huvudperson är Mo, samt personerna runt henne (de som syns på framsidan, helt enkelt), samt diverse bifigurer.

De tidiga ensidorna är tecknade i en lite annan stil än de senare, mer skissartad, inte alls lika snyggt. Men inte så konstigt: Bechdel tecknade DTWOF från tidigt 80-tal och fram till 2008 nånting. Ungefär vid Obamas entré på den amerikanska presidentscenen slutar The essential DTWOF.

Och politiken är en stor del av serien, mycket stor. Personerna pratar politik, bekymrar sig, agerar, demonstrerar, många tisningssidor, teveröster och radiosändningar förekommer. Särskilt Mo är en dystopiker, något av en kverulant, snar att tro att världen ska gå åt helvete, med långa politiska drapor (vid de mest olämpliga tillfällen...). Bush den förste kommer och går, så även Bush den andre, tiden går i serien liksom i verkligheten. Personerna åldras, förändras, skapar eller bryter upp relationer, stadgar sig, några skaffar barn, barnen växer, hus köps eller säljs, karriärer inleds och förändras. Etcetera, etcetera.

TIDEN som förflyter i serien (plus medvetenheten om att den ju tecknats s a s i realtid, och inte i efterhand) ger väldigt mycket till läsningen.

Och så handlar den förstås om lesbiskt/homosexuellt/queer/etc liv i en amerikansk stad under 80-, 90- och 2000-talet. Även det förändras. Adoption, partnerskapsregler, utökade möjligheter till queera positioner (en del tveksamhet t.ex från några av personerna mot transpersoner, bisexuella, etc, utifrån en lesbisk position). Också här går tiden, och jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur förhållningssätten förändra(t)s.

Och så GILLAR man dem ju så mycket, personerna, också när de är tjatiga, tröttsamma, otrogna, ologiska, besvärliga ... Så, slutligen: läs! Låna, lämna inköpsförslag, köp. Men läs.