Jamaica Kincaid: Annie John

Igår hade vi bokcirkelträff nere på Lilla Linné, fem av sju var närvarande. J hade valt Annie John av Jamaica Kincaid, en författare jag inte alls läst tidigare. Köpte den vackra nyutgåvan från Tranans förlag (med fint förord av Mats Kempe), lite gramse på Adlibris som levererade en bok med skyddsomslaget trasigt i ett hörn... Tänkte på min vän Z. som är OERHÖRT noga med köpeböckernas kvalitet, hon skulle reklamerat. Jag var för lat.

Tycker väldigt mycket om boken. Språket, renheten och djupet. Att de sju-åtta kapitlen står nästan som fristående noveller ur flickan Annies uppväxt på Antigua.

Uppväxten och kvinnoblivandet och den föränderliga relationen till mamman står i centrum. Att fylla tolv (eller vad det kan vara) och inte längre få en klänning i samma tyg som moderns. "Det där är du för gammal för nu". Smärtan i att skiljas åt, att ingenting längre är detsamma, fastän relationen finns kvar, på ett sätt lika stark men nu uppblandad med nya, mörkare, känslor. Väldigt fint skildrat. En fantastisk scen mot slutet, där en spricka tycks uppstå i golvet mellan dem, Annie vill inget hellre än att luta sig mot mammans kropp – men hon kan inte. Sprickan och skuggorna ligger emellan dem.

Vi diskuterade kapitlet som handlar om regn, och Annies mystiska sjukdom. Ingen av oss hade (kunnat) läsa det symboliskt, som pubertet eller liknande. Vi var (är) väl lite frågande, men jag läser det nog helt enkelt som en sjukdomsbeskrivning, en upplösning av verkligheten strax innan hon växer ur sin säng, sitt liv på ön och sin barndom, och reser till England.

Vi blev nog alla rätt sugna på att läsa mer av Kincaid. Jag vill absolut göra det. Nyfiken på hennes projekt, eller vad man ska säga. Skildringarna av uppväxten, det koloniala. Att byta namn på grund av skrivandet. Bara en sån sak som att skriva en bok med titeln My mother – an autobiography!

Här är Antigua, förresten, i Leeward islands:

Visa större karta

Kommande läsning

Dessa tre väntar på mig när jag kommer till jobbet på måndag:

Gunnhild Øyehaug: Vänta, blinka (nästa bokcirkelbok)

Péter Esteràzy: Ingen konst

Beate Grimsrud: En dåre fri

Lite skryt: en intervju

På Malmö stadsbiblioteks webb ligger just nu en intervju med mig (under fliken Aktuella författare!). Kolla här.

Yay for Chris Cooper, btw!

Ursäkta rubriken, den är ett citat.

Jag är sjuk idag, matt och lite febrig och har inte gjort ett dugg på hela dagen. Allt jag orkar är att länka ...

Ypperliga P-PCC har haft en David Strathairn-grej på gång, film efter film har skrivits om till mitt stora nöje. Och nu hittade jag ännu en bra grej: Lone Star med Chris Cooper.

En John Sayles-film som jag tycker står sig bra i hans produktion. Hemligheter, långsamt tempo, personer med flera lager, mycket miljö. Dessutom en svettig sexscen som hamnade högt på Fantasins lista (från andra numret, tror jag) över heta ögonblick i filmhistorien (den kan jag återkomma till nån gång, den är värd en repris!).

Chris Cooper var en gång NÄSTAN vad David Strathairn nu är: stor favorit. Otippad men lovely. Jag tycker att han är fantastisk i Adaptation, t.ex. Som "craaaazy white man", orkidétjuven själv.

Häromkvällen såg jag och A. Where the wild things are och A. sa på första repliken av Douglas (vildingen som ser ut som en tupp): "Det är ju din favorit!" Mig tog det mycket längre tid att känna igen Coopers röst. Men visst var det han. Liksom Strathairn en röst jag gärna lyssnar på.

Något lite om manusredigering

Läser mitt manus med herr redaktörens anteckningar, strykningsförslag och kommentarer. Nyttigt, roligt och bitvis förfärligt jobbigt. Fantastiskt med någon så duktig som närläst och petar och gör mig uppmärksam på slarv, upprepningar, medmera. Puh!

Jag muttrar för mig själv, skrattar (åt mig själv), bläddrar och korshänvisar och klottrar med rödpenna (redaktören använder blyerts, jag måste kunna skilja våra krumelurer åt) och dunkar stundom huvudet i bordet. Det är bitvis rent pinsamt och nästan omöjligt att läsa vidare. Jag inbillar mig att hans blyertsstreck blir tröttare och tröttare. Så tror jag ju inte att det är, men själv blir jag tröttare och tröttare – på mig själv.

Det bra med allt detta, dock: det kan bara bli bättre!

Imorgon fredag åker jag till sthlm för att gå igenom texten.

Pojken i soffan, Sonya Hartnett

Oj vilken märklig bok jag läste nu: Sonya Hartnetts Pojken i soffan (The Ghost's Child i original). För ett tag sen (i somras, tydligen, och tänkte saker om nyzeeländsk intertextualitet) läste jag hennes Fjäril, efter tips från Jessica, och efter den här jättekonstiga recensionen, av Steven Ekholm. Hur kan man kräva av ungdomslitteratur att den ska erbjuda ett lyckligt slut? Det kräver man väl inte av nån annan litteratur?

Och dessutom, när jag väl läste boken: så raktigenom jättesvart är den väl verkligen inte! Det ljusnar. Man hoppas på Plum, och man tror på henne.

Nå, efter Fjäril, som är smärtsam och realistisk, väntade jag mig på något vis en sådan berättelse också nu. Men icke! Pojken i soffan är en vacker, snabbt flytande berättelse, en saga nästan. En fabel? Ett helt liv berättat på mindre än 160 sidor. En flicka, Maddy, som blir kvinna, Matilda. Pojken/mannen Fjäder som hon älskar men förlorar. Sökandet efter skönhet, efter kärlek, efter mening. Hon har ett fantastiskt språk, Hartnett, och hon tycks göra vad som faller henne in. Starka toner av Alice i underlandet finns här bitvis – häftigt!

Och återigen: någonting i tonen som påminner om det (lilla) jag läst av Margaret Mahy, och kanske kanske också Janet Frame. Måste nysta i detta. Under tiden rekommenderar jag denna fabel, som också har något Tove Janssonskt över sig i flytet, lättheten, den berättande och ändå avancerade stilen, de snabba skiftningarna och kanske personernas relation till elementen, till varelser, till mörkret i sig själva.

Bloggtips!

Måste tipsa er alla om utmärkta bloggen Forever Young Adult ("for YA readers who are a little less Y and a bit more A") som skriver om litteratur (och populärkultur) med spunk och go och utan hejd.

Missa t.ex inte deras bokrecensioner i form av drinking games ... Exempelvis om To kill a Mockingbird, lagom till Banned Books Week (som instiftats och uppmärksammas av ALA, American Library Association).

Fanvid: Madhuri!

Filmigirl har gjort en schysst liten hyllningsfilm till Madhuri, till en kanske lite oväntad låt (och inte min favvo direkt).

Människor har sett likadana ut alltid

Det är något konstigt med "förr i tiden", visst? Jag har nyligen läst om det hos jennymaria ang. svartvita foton, och för ett tag sedan i Bernurs recension av min debutbok. Den där andra, annorlunda världen. Eller?

Hos Rachel Hulin hittar jag nu dessa fantastiska bilder som liksom får det att bubbla lite i min hjärna. Är det på riktigt? Kan det vara det?

1911, fast i färg! Och: människorna ser likadana ut. Visst? Nu spelar det förstås roll att det är Ryssland (mm), jag kan tänka att "sådär ser väl folk ut även idag, på avlägsna ställen", uppklädda i folkdräkt och ceremoniella, exotiska kläder. men förutom det. Förutom kläderna.

Se på deras ansikten, deras blickar! Det är något med detta som fascinerar mig nåt enormt. Att de ser likadana ut. Att när väl det där svartvita filtret (för det får man ju kalla det, även om de här bilderna ju är tagna med just ett filter) från "gamla foton" är borta så träder människorna fram på ett annat sätt. Första gången jag såg de här bilderna satt jag och stirrade på dem en lång stund och liksom konfererade med mig själv huruvida jag över huvud taget KUNDE tro på att det var på riktigt ...

Fler bilder här. Nästan lika fantastiska som de perfekta är de halvt misslyckade, där färgerna ligger lite i osynk, som när tidningsbilder tryckts fel och färgerna inte ligger perfekt omlott. Mycket motvilligt låter sig naturen gestaltas i färg.

Skull and bones, John Drake

Eller Skull and Bones, eftersom de där benen också syftar på William Billy Bones, som träder fram lite mer här.

Här och här skrev jag förresten om de två första böckerna i serien.

Jag måste säga att jag ett tag var rädd att Drakes prequels till Skattkammarön skulle bli en evighetslång räcka bäcker. Rädslan höll i sig från förra boken och en bra bit in i den här, tredje.
Tills den rätt så hastigt (förvånansvärt, med tanke på vissa av Drakes lite långdragna tendenser) avslutades på värdshuset Admiral Benbow, där Bones kliver in med sin sjömanskista och kräver rum. Och rom.
Hoppsan! En trilogi bara, alltså! Nå, det var väl på ett sätt skönt. Synd bara att det lades så himla mycket tid på annat och så lite på den där tiden alldeles precis innan Skattkammarön. Det där med att Silver och Selena drar till Bristol och öppnar värdshus, tex. Vips, bara.
Nå ja, Drake var ju uppenbarligen mer intresserad av sjöslag och våld och kanoner och pistoler. Han tar i i överkant en (hel) del, men somligt gillar jag väldigt mycket. Underhållande är det förstås, på ett raskt och rätt så blodigt och liksom "manligt" vis. En del parallellhistorier (som när George Washington dyker upp, frimurare och allt, och ska korsa nån flod...) tar mer än lovligt fokus från var vi är och vad vi håller på med.
Silvers utveckling gillar jag, tycker att den skildras rätt intressant. Flint är här fullfjädrad psykopat, vilket också det drivs ett snäpp för långt ibland, men ändå funkar i det stora hela.

Vad mer går att säga om dessa böcker? Inte mycket.

Ja, hurra!

Bernur skriver om Peter Törnqvists Kioskvridning 140 grader. Jag skrev om boken både här och här. Men läs för all del Bernurs text. Välskriven och intressant.
Och läs romanen!
Och vilken hisnande och rätt fantastisk tanke: om Törnqvist kunde få Augustpriset! Oh. 
Men det är väl omöjligt? Nu var det längesen som något annat än rätt klassisk välskriven episk och väldigt väldigt SVENSK prosa belönades. Inte sant? Men å om den åtminstone blev nominerad! 

Giftträdets bibel, Barbara Kingsolver

På bokcirkeln igår (fulla av fantastisk mat och dryck och prat) var vi två av sju som läst hela boken, tre hade läst litegrann och två hade fått totalblockering (eller nåt) och inte läst alls. Så jag (som valt boken) fick dra en sorts handlingsreferat, vilket fick C. att utbrista: "Nu verkar den ju mycket bättre, när du berättar!"
Jo, men jag tyckte ju också verkligen om den. Den var svår och ganska långsam att ta sig in i, och jag läste i (för) korta ryck rätt länge. Men de sista två-trehundra (av femhundrafemtio) sidorna i ett svep, vilket verkligen gynnade romanen.

Giftträdets bibel, The Poisonwood Bible, är en stor och storslagen men ändå väldigt vardaglig roman om Kongo, om Afrika, om kolonialism och postkolonialism, om religion och tro och om familj och kärlek och relationer. Låter det mycket? Låter det övermäktigt? Kanske. Men det hon lyckas med, som jag upplevde att vi som läst/börjat läsa var överens om igår, är att hålla allting på en vardagsnivå som gör det konkret och mycket trovärdigt och levande och aldrig "wikipedia-pekpinnar" som I. uttryckte det. Långt ovanför finns de stora politiska skeendena, men vi får se dem, märka dem, höra dem, begripa dem filtrerade genom systrarna Price, som befinner sig på en plats, i en tid som råkar innehålla allt det där: stora politiska skiften.

Baptistpastorn Nathan Price tar med sig sina fyra döttrar och sin hustru till Kongo i slutet av 1950-talet, för att döpa infödingar. Han är en man som är besatt, både av makt och av skuld och av sin tro och dess resultatinriktning. Han är den ende i familjen som inte får röst i romanen, ändå är han hela tiden närvarande. Hustrun, Orleanna Price, berättar i efterhand, tillbaka i USA. Döttrarna, Rachel, Leah, Adah och Ruth May berättar i nutid, på plats, under all den tid som förflyter i romanen.
De fyra systrarna berättar med distinkt olika röster. Rachel, som är 16 när boken börjar, är ytlig och störig och oerhört ointresserad av att befinna sig i Afrika. Tvillingarna Leah och Adah är fjorton, Leah är intelligent och oerhört rättrådig (en duktig flicka) och den som kanske starkast av systrarna söker faderns bekräftelse - till en början. Adah är den "defekta" tvillingen, vars ena sida är lite förkrympt, inklusive hjärnan. Detta gör att hon haltar, och inte talar, men skriver. Hon reflekterar över språk och ord och är en obarmhärtigt skarp och kritisk blick på fadern. Hon påminner faktiskt en hel del, tycker jag, om Tony i Margaret Atwoods Rövarbruden. Bland annat vänder de båda på ord och meningar, och skapar fantastiska anagram. Den yngsta systern, Ruth May, uttrycker sig just som ett barn: med missuppfattningar, rädslor, rörighet i tankarna och ändå en sorts öppen blick för allt.

Jag är väldigt imponerad av Kingsolvers genomförande av de här rösterna. Och hon skriver själv, på en intressant och läsvärd FAQ på sin hemsida, att hon höll på i nästan ett år med att skriva sig fram till de olika rösterna, genom att välja en nyckelscen och skriva den om och om igen ur systrarnas olika perspektiv. Häftigt! Ja, kanske är det så det måste göras. Jag håller på med det där själv, just nu: att leta efter en röst. Men mitt tålamod är nog inte lika gott som Kingsolvers, misstänker jag.
Inför bokcirkeln (en mycket serös en!) letade jag efter kringmaterial att ta med mig för de andra. Hittade en fantastisk recension, helt bisarr och så nära den totala motsatsen av min syn på boken som det går att komma.

Så här börjar den:

This was, quite simply, the most hateful book that I have ever read. This 550 page diatribe against Western Civilization in general & white, male, able-bodied, Christians in specific, is shockingly intolerant. Moreover, it is filled with a kind of self-loathing that makes one question the author's mental stability. And if all that's not enough, it is crammed with a Soviet view of Congolese history that's barely worthy of Oliver Stone. I hardly know where to start.

Eh? Men jo! Det är ju lätt att vara så inne i feministiska och vänsterkretsar att man då och då glömmer bort att det där med att lägga skuld på "white, male, able-bodied" män, och den värld de byggt och bygger och uppehåller, fortfarande är så känsligt, så svårt, så oerhört smärtsamt. Yay, Kingsolver! säger jag.
Och jo, visst, inte heller i The Lacuna är hon särskilt intresserad av att applådera den amerikanska antikommunismen. Jag kan föreställa mig hon är rätt impopulär i vissa kretsar...

Nå. Efter den här romanen och The Lacuna vet jag inte vad jag ska gå vidare med av Kingsolver. Inget annat av henne har (baserat på baksidestexter) lockat mig riktigt lika mycket. Men jag är nyfiken på att undersöka hennes författarskap vidare.
Är det någon som läst något annat av henne, som ni vill rekommendera?

Just nu

Ett städat skrivbord är inte lika med skrivflöde. Eller, tja, två sidor blev det men sen var det tvärstopp. 
Ändå väldigt skönt att ha fått städat, dock. Papper i pärmar, grejer i lådor, böcker i högar, kvitton i ordning. 
Jag ska ta mig samman också och skriva om Giftträdets bibel. Just nu har jag lite lite energi, bara. Men hav förtröstan!