U-P-P-R-E-P-N-I-N-G av vinnande koncept

Ny bokserie på gång från Michelle Paver, författare till Vargbröder-böckerna som jag slukat och gillat. fantasy i stenåldersmiljö: verkligen min kopp te! Nu kommer Bronsdolken, en serie i samma stil (antar jag), men i bronsålderns medelhavsländer (eller typ, för i Vargbröder är det ju TYP de nordiska länderna vi befinner oss i, men inte exakt). Låter spännande, men lite för likt Vargbröder för att riktigt locka mig. Känns som: "Aha, vinnande koncept, nu kör vi det en gång till!" Tråkig!


Pojke i huvudrollen, tjej som sidekick (bara en sån sak, alltså, varför kunde det inte ha fått vara tvärtom?), "speciell relation" till en delfin (istället för varg, då), bla bla, jakt och spänning och ont och gott och en profetia, och fem böcker. *gäsp*

Men. Visst kommer jag att läsa den när den kommer, och hoppas på att få mina förutfattade meningar krossade. Återkommer eventuellt.

Locker room peptalk

Jamen det var väl PRECIS vad jag behövde: en blogg till!
Tekniskt sett dock: en tumblr. Och jag vet inte vad det ska bli av den, mer än att det är en rolig grej.

Kom gärna med förslag, inte bara på scener, utan gärna youtubeklipp ...
Jag VILL t.ex ha ett från A league of their own, men hittar inget bra. Help?

Hurra! Hurra!

Det här är förskräckligt roligt och fint på alla sätt och vis!
I oktober blir det Berlin!

Stoppa pressarna – visste ni detta redan?!

Ellen Mattson kommer med en ny roman i sommar/höst! Men alltså herregud, varför har ni inte sagt nåt? Jag satt på jobbet och gjorde små markeringar här och där i Btj-lista 13 när jag plötsligt gav upp vad som nog måste kallas för ett litet tjut. "Oj, förlåt", sa jag till S som satt i samma rum. "Men det var något roligt?" sa hon och jag uppgav anledningen till tjutet:



En trettiotalsroman om/med Greta Garbo. Alltså. Alltså. Jag saknar ORD.

Och, mina kära läsare, om ni av någon kosmiskt outgrundlig anledning INTE har läst Ellen Mattson – gör det. Hon är oförtjänt lite omtalad. Läs exempelvis Resenärerna, Glädjestranden, Snö (åh, Snö! En kort roman om bohuslän och karl den tolftes likfärd!), Splendorville. Se hur hon gör det: språket, människorna, rummen, de små medlen, borrandet, skildrandet. Åh.
Allt som återstår och Glädjestranden kom ju samma år, samma höst till och med. De utspelas båda i Bohuslän, hennes på fastlandet och min på ön alldeles utanför. Båda i och kring ett hus, en gård, med en liten grupp människor och hur de förhåller sig till varandra, till tingen, till arbetet, till årstiderna. Men likheterna slutar ungefär där. Hennes roman är tät och andlös och spännande, den vrider och vänder på de där blickarna och relationerna, åh jag tycker att det är så bra gjort. En fantastisk scen där de (eller en man?) slår med lie. Ja, liar finns ju i Allt som återstår också.

Jag har, i arbetet med det romanprojekt jag håller på med just nu, stannat upp och frågat mig (och vore jag lite mer lagd åt crazy fangirl-hållet så kunde man ju ha en tshirt med det tryckt på) WHAT WOULD ELLEN MATTSON DO? Och sen resonerade jag lite med mig själv kring det och kom på en eller annan idé och ingång som inte var så dum faktiskt.

Vart researchen tar mig

Nu bildgooglar jag mulor. Fina!

Och så ska jag äntligen lära mig: häststo + åsnehingst = mula. Åsnesto + hästhingst = mulåsna. 

Det är mulan som är vanligast, det begrep jag också när jag fick se alla bilderna. De där känner man ju igen! De är mer lika hästar, men med långa öron och lite åsna över mulen. 

Att låta baklandet krackelera

Mhm. Så här då.
Det finns en massa text. Den är skriven, den är genomläst på längden och på tvären.
Och men så uppstår nåt när jag skriver mer text, nytt och som känns bra och som är i linje med hur jag tänker på texten nu. Och det liksom KROCKAR med det som redan finns. Jaså, men var det så här, jaha, då måste jag ju ändra de ställen där jag beskrivit det på det där sättet. Suck. Och så ändra.
Och samma sak igen: skriva nytt, se det krocka, och tvingas ändra.
Det ska vara så, det begriper jag ju, men det är smärtsamt. Smärtsamt för att det där som jag trodde var TEXT i själva verket var bakland. Och, som det heter: "Lägg märke til ditt bakland och stryk det. Hitta luckorna och skriv ut."
Var det när jag höll på med Allt som återstår jag fick det rådet? Eller Mot ljuset? Sak samma! Det är så det måste vara. Men det gör ont, för att all den där texten som är skriven för att komma fram till hur det är, hur det ska vara, hur det ser ut – den står ju där, den finns och jag har läst den och börjat tro på den och det är förstås dumt, men också det enda sättet framåt, tror jag.

Där är jag nu. Mitt i detta att upptäcka glipor, sprickor, oegentligheter (underbart ord, även om det kanske inte riktigt är på plats här!), et cetera och med mera.


Och så är jag hungrig dessutom, det kanske bidrar till missnöjet?

Hej, Blogger,

Jag hatar ditt gränssnitt mer än ord kan uttrycka.
Och jag är ändå författare.
Dra. Åt. Helvete!

Hejdå.

Fria associationer om krigshjältar och språk

Gårdagkvällens researchsurfning spårade på nåt vis ur och ut i att jag istället satt och skummade engelska wiki-artikeln om Horation Nelson.
Kolla gärna in porträttet: hur en man med en arm låter sig avporträtteras med den tomma ärmen uppfäst på (uniforms-?)jackans framsida.
Nåväl. Han har föga gemensamt med det jag skriver om, minns nu inte ens riktigt hur jag hamnade där. Vådan av att följa länkar! Men roligt är det. Och allmänbildande, förstås.

Funderade över det där, att de noterade hans sista ord som "God and my country". Men jag antar att efter det flämtade han "Mamma!", det sägs ju vara det vanligaste sista ordet. Likaså det första, inte sant? Jag och A brukar prata om att människans språkutveckling följer en normalfördelningskurva: Det börjar med mamma, lampa, kanelbule, och så vidare, och högst upp på kurvan kan man skriva en roman eller två om det vill sig väl. Sen går det neråt igen i och med ålderdomen, och de sista orden är kanelbule, lampa och till sist mamma.

In other words ...

... som vi säger på Swänsko:
Jag och A har köpt en trea i Majorna, flytten går i augusti/september (vi ska flytta ett kök först. Wah! Galet projekt!). Det känns lite vansinnigt. Min kollega J sa "Jag tror inte att människan är gjord för att byta boplats sådär snabbt" och det tror inte jag heller (Lasse Berg skulle säkert hålla med!). Jag tror viär gjorda för att sakta packa ihop våra pinaler, ta dem i en ränsel och sen vandra längs en sjö eller ett hav tills vi finner nästa fina grotta, med ljus torr sand och lagom skuggig ingång, och så slå oss ner där. Ursäkta stenåldersromantiken, men faktiskt!
Så. Med detta ville jag mest säga: tjoho!

Framåt kamrater?

Skriver.

Jessica har läst, ändå, sedan jag hunnit jobba lite mer med texten. Vi satt på ett fik och var som inbäddade i NÅGOT ANNAT: detta att tala om text, att få sina ord belysta mycket skarpt, få uppskattning och kritik och utmaningar. Åh, det finns inte mycket som går upp mot att få en kunnig, ärlig och konstruktiv läsning av sitt romanprojekt.
Mmm.

Men nu, alltså. Skriver. Läste efter den där kritiksessionen igenom manuset två gånger. Stor, alltså STOR skillnad att läsa på papper och på skärm. Klottrade sidorna fulla med lila pennan: kommentarer, strykningar, utrop, förflyttningar, utvecklingar. Det kan bli så mycket bättre. Det måste det.
Skickade ett sms till Jessica några dagar efteråt, som löd såhär: "Känner att det KAN BLI skitbra men är LIVRÄDD att jag inte ska klara av det ..."
Så ungefär känns det, ja.

Jag hade ju textuell hybris härförleden och tänkte att asch, snart kan väl förlaget få läsa?! Nu känns det som att jo, ja, visserligen, MEN jag skulle vilja - nej, jag vill verkligen - att det ska bli bättre först. Att jag ska lyckas lyfta upp mer av det som finns där och som måste synas.
Jaja, det är väldigt flummigt att skriva a utan att skriva b, men det får ni stå ut med. Vad var det Gallileo sa? Eppur si muove? Ändock rör hon sig.