onsdag 16 september 2009

Våld i verkligheten

Jag och Jessica var på Säve skjutbana igår. Research har aldrig tidigare varit så ROLIGT! Och samtidigt så handfast, praktiskt. 

Det är något med vapen och med det våldet som man aldrig får se, som saknas på film och var man nu kommer över de skildringarna. 
Det finns ett våld som spiller över bakåt, på den som skjuter. Det är inte bara en kraft som rör sig framåt, utan också tillbaka. Tyngden, rekylen, ljudet, tomhylsan som flyger ut.

Nu har jag skjutit Hemmerli 22 mm halvautomatisk, Smith&Wesson 22 mm single action revolver, Baretta 9 mm och Magnum 38. Samt hagelgevär. 
Så inihelvete roligt! 

Och jag har tänkt mer på det där hopptornet i Flickan. Det är ju precis samma sak med vapen, både i text och på film. Presenteras ett vapen så kommer det att avfyras, och det kommer att vara dramatiskt/sorgligt/avgörande. Varför? Så ser ju inte verkligheten ut! Dramaturgi är kanske det mest verklighetsfrämmande man kan utsätta sin text för. 
Det slog mig också när jag läste igenom min egen text härom dagen, att en scen där någon lär sig skjuta i många texter skulle innebära att hon sedan också GJORDE det, så att säga i verkligheten. Det alternativet hade faktiskt inte ens slagit mig. Men jag sätter ju en ära i att inte syssla med den typen av planteringar och payoffs. 
I bilen påväg tillbaka över Älvsborgsbron kom jag och Jessica överens om att vad man alltså borde göra är att mycket målmedvetet hänga gevär på väggar i sina texter – utan att avfyra dem! 

2 kommentarer:

  1. Yes. Det här har jag tänkt på. Snälla ni, nu måste ni börja skriva dramatik och låta pjäser utspelas i jaktstugor och låta karlar komma instövlande med gevär som sedan bara ligger tyst och lugnt i bakgrunden resten av föreställningen medan folk mal om sina relationer...
    Det där är Tjechovs förbannelse (och det gör om inte annat hans pjäser rätt förutsägbara). I grund och botten är det ju bra men vi har milt uttryckt fått ett överskott de senaste 100 åren.
    (Fast jag har faktiskt sett en pjäs där geväret avfyrades några gånger under pjäsens lopp och mot slutet hängdes upp på väggen. Jag tror det var ett inomlitterärt skämt som författaren tyckte var tokroligt.)

    Men säg, man kan väl inte bara valsa in på en skjutbana hursomhelst? Kan man få nöjesskjuta hagelgevär om man bokar en lektion? Hjälper det om man berättar att man är författare?

    U.J.

    SvaraRadera
  2. Urban: haha! Den där scenen i jakstugan är faktiskt helt oemotståndlig! Någon gång...

    Och: nej, man kan inte bara gå in på skjutbanan, men man kan ringa och boka tid med instruktör. Vet inte om det hjälpte att vara författare, vanlig dödlig hade nog fungerat lika bra.

    SvaraRadera