Vi såg en fantastisk Maysles-dokumentär igår: Grey Gardens. Underbart, fantasieggande, inspirerande, klaustrofobiskt och gripande om mor och dotter Bouvier Beale i det stora förfallna huset i East Hamptons.
Dialogerna! Grälen!
Utfodringen av tvättbjörnar med formbröd på vinden!
Musiken. Bilderna av Edie som ung!
Edies kläder och hennes ansikte, hennes fladdrande svängande underliga relation till sin mor!
Och hennes relation till filmarna! Oh David, David, David.
I ett telefonsamtal med David Maysles efter filmen säger hon "I think I've been in love with you for thirty years." Fint, rart, gripande (om än inte nödvändigtvis sant)!
Allt det böljande gröna kring huset, en trädgård som helt tagit över. Edie står på balkongen och ser ut över trädgården med en teaterkikare och säger att saker försvinner där: långsamt faller de till marken och är omöjliga att finna.
Hennes repliker där i början: "It's hard to draw a line between the past and the present" – någonting ditåt. Ungefär DÅ ville jag lämna filmen, rusa till datorn och skriva. Men satt förstås kvar, eftersom det var så fängslande.
Deras röster, deras sätt att prata samtidigt, mot och med varandra. Skuld och kärlek, svåra svåra känslor som nystats ihop under så lång tid. Vem är mest behövande? Vem är mest utnyttjande?
Och: katterna, skräpet, husets förfall, ensamheten, musiken.
– – –
Om filmen på Wikipedia.
Om filmen på Maysles hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar