Vissa saker var mycket bra: porträttet av eller scenerna med pojken, Sebastian tyckte jag var nya, intressanta och himla fina. Hans nästan Asperger-aktiga beteende, i samspelet med mamman särskilt. Det har jag itne sett skildrat så nära och avskalat och fint innan.
Men i övrigt... Det gick inflation i huvudpersoner som sökte sig till vildmarken. Många fina bilder som inte blev mer än just BILDER. (Några unga män bränner möbler i ett villaområde. Väldigt Gummo, men vad hade det i den här filmen att göra?)
Mina tankar gick ständigt till svenska nittiotalsnoveller. Gott om unga män som går omkring i villaförorten och - förmodligen - tänker saker, men vad får läsaren/tittaren inte veta. Det blir tillslut så slätt och välgestaltat att KÄNSLORNA försvinner. Så var den här filmen för mig! Jag fylldes av en enorm trötthet på unga män och deras vilsenhet (se föregående bloggpost...). Pojkens röst läste Thoreau-citat vilket väl ska ses som en form av civilisationskritik, förstås. Återvänd till skogen, väldigt Rousseau. Men VARFÖR? Sluta gestalta, låt personerna prata och agera lite istället för att sitta/gå omkring/stå och titta!
Nej, ska man se EN villaförortsfilm så är det Mikel Cee Karlssons Hälsningar från Skogen (Plattform Produktion). Också vackert och välgestaltat, men där saknas verkligen inte känslor! Otroligt fint, humoristiskt, varmt och intressant om människor på en liknande plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar