Nämen HURRA, hörrni!

Idag damp den ner (enbart som metafor då, eftersom vi har postfack i svalen*, och inget dimper ner, utom möjligen tidningen på morgonen som jag tror (sitter ofta och ammar så dags) att tidningsbudet kastar från porten och mot vår ytterdörr (halvtrappa upp, bara) att döma av dunsen (utom söndagsbudet, som snällt traskar upp och lägger den i postfacket)** – förlagets katalog över vårens böcker!

Och HEJA vad bra det kändes att se att jag och boken 1) fått en helsida på första uppslaget och 2) nämndes först i Åsas lilla introduktionsspalt.

Såhär:

Jag vet inte om det blir stort nog att läsa texten om man klickar på bilden, men omslaget syns ju i alla fall.
Och nu är det ute!
Hohoo, denna sjukt roliga skrivprocess har jag snart rott i hamn (med diverse hjälp! Bland annat Urban, som gjort en ypperlig och detaljerad litterär faktagranskning.).
Oj oj oj. Det fanns en tid när jag tänkte (fast det har jag förstås gjort med VARJE roman, så jag borde kanske lärt mig?) att vafan håller jag på med? Men det gick ju bra. Eller. Såhär långt, då. Vad recensenterna ska säga vet jag förstås inte. 10 april är recensionsdatum, då får vi se.






* Göteborgska (tror jag väl) för trappuppgång.

** Ursäkta dessa sjukt överdrivna parenteser ...

Läs den här boken

Jag tillbringade ännu en dag på Östra Sjukhuset igår, väntade och vaktade medan bäbisen fick blodtransfusion (för lågt hb pga det höga bilirubinet. Ständigt denne Billy Rubin!). Jag hade tagit med mig en bok, som jag läste ut under dagen. Stefan Gurts Så dödar vi en människa.
Vi delar förlag, och redaktör faktiskt, och jag träffade honom på bokmässan förra året. Fick boken från förlaget sist jag var uppe. Haft den stående i hyllan.

Först tänkte jag Ånej, vad har jag gjort, jag kommer aldrig att ta mig igenom denna (döds)ångest sittande här i ett litet rum med bäbis kopplad till blodpåse! Mitt hjärta!
Men tog mig igenom. Förstås. Och hastigt gick det, för det är välskrivet och flödande, en stil som bitvis är nästan kåserande, fångar in allt, målar svepande bilder. För att sedan bromsa, stanna, zooma in på detta: döden och döendet, vad är en människa, hur behandlar vi de gamla, vad är det för ett samhälle vi byggt och bygger?
Stora allvarliga frågor.
Blandat med andra scener och tankar: barndom, uppväxt, skillnader och likheter mellan Sverige och Kina ...

Mycket bra, tycker jag, och mycket viktigt.
Det är inte en stridsskrift mot just äldreboendet där Stefan Gurts pappa dör (ägt av Carema ...), det är en stridsskrift (fast jag vet inte om han skulle hålla med) mot hela vårt samhälle, mot ensamheten vi skapar kring våra gamla, mellan oss. Och om den behöver vi läsa, behöver vi tänka, behöver vi tala.

Gör det, läs den här boken, så kan vi tala sedan! För så här vill inte jag att det ska vara.

Det verkade helt enkelt passande

Djungel.
Besatthet (Fitzcarraldo i synnerhet, men också, tror jag, Herzog själv).
Papegoja (grön!).

Japp.




(Nej, jag vet inte vems bilden är, förlåt förlåt excuse me etc.)

Besatthet!

Jag står i kö på Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria på biblioteket, men ska nu logga in och ta bort reservationen. Skulle köpa en anteckningsbok igår, och fick oförhappandes syn på nämnda bok på en skylthylla.
Oh!
Den var ju stor, och illustrerad, och tjock, och såg så fantastisk ut att jag tvärvände (med barnvagnen bland hyllorna) och återvände till kassan för att utan tvekan köpa mig den.
Mums.
Eftermiddagen tillbringades därefter (mellan amningarna - jag har inte hittat nåt riktigt fungerande sätt att läsa och amma samtidigt ...) med att SLUKA boken i fråga. Slurp.

Nu är jag lite besatt själv, känner jag, en aning bara. Lite uppjagad, fylld av obehag, fascination. Känslan påminner om när vi sett Into the wild på bio, den tyckte jag var extremt obehaglig där i slutet, och fascinerande och bet sig kvar.
Nu är det Andrees polarexpedition som spökar för mig. Kan inte släppa livsödena, gåtorna, isen. Så väl uppmålat, så lekfullt och skickligt och UNDERHÅLLANDE spelat med cliffhangers och hemligheter och sökande efter ledtrådar. Så gripande. Huvva.
Och fascinerande med Uusmas besatthet av detta, hennes jagande efter ledtrådar och detaljer och data. För min del kunde ännu mer ha fått plats i boken, jag slukade den som sagt på en eftermiddag.

Rekommenderas alla med minsta minsta KORN av intresse för ... is? polarexpeditioner? människoöden? evig kyla och ensamhet? historia? Etc etc. Läs!

Cinnamon and Gunpowder

Mer piratlitteratur? Javisst! Denna gång faktiskt en roman som min redaktör tipsade om, inte för att han läst den men utifrån den kvalificerade gissningen att det skulle roa mig, samt att förlaget, Farrar, Straus & Giroux brukar "borga för kvalitet" (f ö ett av mina favorituttryck).

Så, jag köpte den, och hade den liggande i bokhyllan över sommaren och fick läst den nu medan jag suttit och vaktat gul bäbis under sollampa utan mycket till förströelse. Men hey, detta var verkligen förströelse! Baksidesblurbarna snavar över varandra i sin iver att korsa marina termer med matlagningsdito, lite förutsägbart kanske men men. Förtjusta verkar de ha varit, och tämligen förtjust var (är) jag också.

Kocken Owen Wedgewood blir bortrövad av den ökända piraten Hanna Mabbot, i samband med att hon bryter sig in och avrättar hans husbonde. Hans egen livhank hänger därefter blott på det faktum att han lagar fantastisk mat, och nu vill piraten att han ska laga mat åt henne varje söndag. På ett skepp utan tillgång till mycket mer än skorpor och torkat kött ... Men men, klart han försöker, klart det funkar, och the rest is history, som det heter. Eller, nja.
Det är Owen själv som för pennan, länge är hans enda tanke att rymma, men den där avoga inställningen till piraterna luckras ju upp allteftersom, och han blir allt mer indragen i Mabbots affärer, samt i henne själv.

Inte mycket Skattkammarön-intertextualitet, utom då detta enda (och inte så betydelselösa!): Vad gör man med en skeppskock om inte berövar honom ett ben ... (Jag söker ett lika elegant ord som "dekapitera", fast syftande till ben och inte huvud. Men finner inget. Nåväl.) Stackars Owen blir av med ett ben i ett flyktförsök och tvingas därefter laga sina luxuösa måltider stödd på en krycka. Mycket i likhet med en annan skeppskock, kallad Barbecue, som vi känner mycket väl. Inte sant?

Visst är det ganska lättviktigt, visst är det underhållning (om än inte lika SKAMLÖST som t.ex John Drake) men det funkar fint, det är inte dåligt och inom piratgenren står den rätt gott på egna ben, tycker jag. Gott så!

BB-Blogg

Jag kan väl lika väl blogga lite, då. Sitter i en sal på lasarettet... nej! Men på neonatal, där vi befinner oss för att bäbin får ljusbehandling mot höga bilirubinvärden. (Bilirubin, låter det inte som en jazzsångare? Billy Rubin...) Jag vaktar, ammar, läser, kollar fb och twitter... Just nu ganska långtråkigt.
Läste ut Hollinghursts "Främlingens barn" i förmiddags. Den var ... bra? Men lite lång? Och lite vag, kanske. Inte så gripande. Men jo, jag läste ju ut den. Tja, vet inte riktigt vad jag tycker, tror att den kommer att blekna med tiden.
Nu läser jag (om) Maja Lundgrens "Pompeji" för kanske tredje gången. Skrattar inte högt, som jag minns att jag gjorde första gången, men häpnar fortfarande över hennes briljans. SÅ ska/kan en historisk roman skrivas. Mycket inspirerande!

Har jag slutat blogga?

Inte vet jag. Här sitter jag i soffan idag, hur som helst, och det är min sista dag som enbarnsmamma. Imorgon klockan åtta är jag inbokad på Östra Sjukhuset för igångsättning av den här andra förlossningen. Inte en dag för tidigt. Nu är jag skapligt trött på att vara tjock och trött och orörlig och inte kunna andas ordentligt eller sova ... ja ja, bla bla. Ni vet. Gravidkrämpor är väl sådär intressanta, inte riktigt heller vad den här bloggen utger sig för att handla om. Men just nu, så.

In other news: Det finns ett omslag till boken, kommer i en vårbokskatalog nära dig. Det finns författarporträtt, som blev väldigt fina och ingen tjock mage syns, förstås. Det finns en titel på boken, som låter så här:

Mary Jones historia. 

Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. 

Om mitt liv samt om Dolores & John Silver, 

så som jag fått det berättat för mej av dom själva.

Den undertiteln kan man ju tugga på en stund. Jag tänker att det ska bli den nya "du är som rötterna som sover ... nej! jorden som ligger vid mina fötter, nej jorden som håller rötterna på plats? Hur var det nu?" Kanske?

I April kommer boken.

Nu ska ajg gå in i bäbisbubbla nummer två ett tag, jag kanske tittar förbi här och säger hej, så glöm mig inte! Ha det fint!

Bok-kollo*

Jag gillar ju mitt jobb mycket i vanliga fall, men ibland är det extra skoj.
Som när man får åka på bok-kollo med nio ungdomar från vår kommun och nio från grannkommunen, en kollega och två från grannkommunen. Två övernattningar på lägergården Härsjösand mitt i skogen. Boktips, skrivövningar (som jag håller i), femkamp, matlagning, quiz, poesibingo, författarbesök av Hanna Jedvik ...
Om tjugo minuter tar jag vagnen, och så åker jag och kollegan C och handlar all maten för lägret.

Förra året gjorde vi det för första gången, då med bara en övernattning. Men de som var med, inklusive vi själva, tyckte det var lite kort. Så i år blir det mer av allt. (Något annat de saknade i sina utvärderingar förra året var choklad och marshmallows ... så det kändes som att vi gjort ett rätt så bra jobb med planeringen i övrigt!)

Tjarrå!




* ett ord som jag tycker kräver sitt bindestreck för att inte läsas som en finsk (?) sport...

Lägesrapport

Det går ju inte så bra det här, bloggandet alltså, för tillfället. Jag tittar på bloggen och tänker att jag borde, att jag kanske skulle, osv etc. Men inget blir skrivet.

Redigerar lite roman. Sakta, sakta. Lektörsläst åt förlaget.
Jag läser ändå en del.
Fallet Collini, av Ferdinand von Schirach, som var kort och spännande och bra.
Kattens bord, av Michael Ondaatje, som var långsam och stämningsfull och som jag gillade.
Vinterträdet, av Ellen Mattson, som var mystisk och skarp och långsam och lågintensivt elektrisk som hennes romaner brukar och jag gillade den.
Just nu Ge mig arsenik, av Klara Krantz, som verkar bra.

Snart är det midsommar, sen är det semester, i slutet av augusti går jag på föräldraledighet. Vem vet.
Jag vill ju blogga, eller jag vill liksom åtminstone ha den här bloggen någotsånär levande. Det är så trögt bara.
En liten paus kunde kanske vara nåt? Släppa på pressen och se om det känns roligare då?

Hej hej i alla fall, ni som droppar in emellanåt.

Lägesrapport: redigeringen

Jag klipper ut, skriver om, klipper in. Gulmarkerar. Stryker. Grovredigerar och petar om vartannat. En del är lätt, det faller sig som om det alltid varit meningen, som om jag bara missat det i alla de första genomarbetningarna. Annat är intill märgen svårt. Är detta en darling eller inte? Är det bra och viktigt, eller vill jag ha det kvar för att jag bara är förtjust i det? För att det var längesen jag skrev det och jag läst det så många gånger? För att orden liksom sjunger i huvudet på mig? Hur ska jag veta?

Sånt här håller jag på med just nu. Min egen sista redigering innan manus ska lämnas för "finredigeringen", arbetet tillsammans med herr redaktörn. Det där både njutbara och plågsamma i att få manuset hemskickat med hans blyertsmarkeringar. En skarp blick på den egna texten – det kan vara något av det  bästa som finns att få!

Deadline har jag ingen, inte annat än den givna: att vi ska ha en bäbis i september, och innan dess vill jag ha gjort färdigt det här grovjobbet, och så att säga "bara" ha redaktörsjobbet kvar. Och just nu, när det faktiskt gått bra i några dagar, så känns det som gott om tid. En hel sommar, även om jag ju vet hur somrarna brukar bli i skrivhänseende. Nå. Görbart är det hursomhelst!