söndag 30 oktober 2016
fredag 28 oktober 2016
tisdag 25 oktober 2016
Nog nu!
Det var alltså precis nu, precis idag det hände: jag fick NOG. Nu räcker det. Nu biter jag ihop om allt som det innebär att skriva om detta, och så gör jag det.
Alltså. De flesta av er vet detta redan (några gör det inte), men ni kan få hjälpa mig att sprida det. För det behövs uppenbarligen information.
En enkel regel: fråga inte om någon är med barn. Inte ”när är det dags?”, inte ”Du borde ta det försiktigt i ditt tillstånd”, inte ”Vad roligt, när ska det bli?”. Säg INGENTING, helt enkelt.
Kanske är personen gravid – det har du inte med att göra. Kanske är den det inte – och det har du inte heller med att göra. Kanske är det tionde gången personen får frågan eller påståendet slängt i ansiktet, kanske blir det svårare och svårare att med lätt ton säga nej, säga ”jag är inte i nåt tillstånd”, säga ”det är så här jag ser ut”, andas djupt och säga ”man behöver faktiskt inte kommentera folks magar”. Det blir bara för alla parter oerhört pinsamt och stelt sedan, när du ska be om ursäkt och ta tillbaka och klampa längre och längre ut i det JÄVLA klaveret. En enkel regel, alltså: håll bara tyst. Säg ingenting. Du vet ingenting om den här människan som står framför dig, vars mage du tittar på. Ingenting. Var bara tyst, lägg dig inte i. Det är oartigt, otrevligt, elakt, gränslöst och dumt. Du har inte med min kropp att göra, inte när den är gravid och inte när den inte är det. Kan vi säga så? Tack.
Alltså. De flesta av er vet detta redan (några gör det inte), men ni kan få hjälpa mig att sprida det. För det behövs uppenbarligen information.
En enkel regel: fråga inte om någon är med barn. Inte ”när är det dags?”, inte ”Du borde ta det försiktigt i ditt tillstånd”, inte ”Vad roligt, när ska det bli?”. Säg INGENTING, helt enkelt.
Kanske är personen gravid – det har du inte med att göra. Kanske är den det inte – och det har du inte heller med att göra. Kanske är det tionde gången personen får frågan eller påståendet slängt i ansiktet, kanske blir det svårare och svårare att med lätt ton säga nej, säga ”jag är inte i nåt tillstånd”, säga ”det är så här jag ser ut”, andas djupt och säga ”man behöver faktiskt inte kommentera folks magar”. Det blir bara för alla parter oerhört pinsamt och stelt sedan, när du ska be om ursäkt och ta tillbaka och klampa längre och längre ut i det JÄVLA klaveret. En enkel regel, alltså: håll bara tyst. Säg ingenting. Du vet ingenting om den här människan som står framför dig, vars mage du tittar på. Ingenting. Var bara tyst, lägg dig inte i. Det är oartigt, otrevligt, elakt, gränslöst och dumt. Du har inte med min kropp att göra, inte när den är gravid och inte när den inte är det. Kan vi säga så? Tack.
söndag 23 oktober 2016
Något lite om tempus
En gång, när Allt som återstår var ny, var jag med på Bokens dag i Karlskrona. Där medverkade även bland andra Per Wästberg. Vi hälsade, han visste något om vem jag var, och han sa: ”Jag har noterat att du är en av de författare som använder presens …” Inte ogillande, möjligen uppskattande. Jag minns inte mer av det där samtalet, men det gjorde intryck på mig.
För ja, presens är mitt förinställda tempus, kan man säga. Om jag inte tänker så är det så jag skriver. Allt som återstår, Mot ljuset. I Mary Jones finns ju ett nuplan i presens men även återblickarna iimperfekt preteritum. Tiden är inte än är också den skriven i presens.
Och så har jag ett textdokument i datorn som just nu är 140 sidor, kanske blir det såsmåningom bok nummer fem, kanske inte. (Men det är förstås vad jag hoppas.)
Sedan igår ägnar jag mig åt att skrolla igenom alla denna text och ändra tempus. Från presens, som så att säga bara runnit ur fingrarna på mig, till preteritum. Tror nu nämligen av olika anledningar att det är så det ska vara.
Skiftet är oerhört plågsamt. Både ansträngande med allt pet, men kanske framför allt att övergången inte är smickrande för texten, eller hur jag ska säga. I det första skedet framstår allt som sämre. Ganska mycket kommer att behöva skrivas om, för att jag beskriver saker på ett annat sätt i presens än vad preteritum tillåter. Men det är jätteintressant, för jag får syn på hur jag gör, hur jag skriver. Var och hur jag placerar personerna, hur jag låter dem röra sig. En del av det kommer att behöva bli annorlunda nu, och det gläder mig. För jag vill inte göra samma sak ännu en gång. Visst har det att göra med var jag är i processen med Tiden är inte än: redigeringen. Men också något mer än det. Och framför allt hänger det ihop med själva texten, vad den är, vad den skildrar, hur jag önskar att den ska kunna bli. Då tror jag helt enkelt att presens är fel.
Men jag återkommer om detta, lovar.
För ja, presens är mitt förinställda tempus, kan man säga. Om jag inte tänker så är det så jag skriver. Allt som återstår, Mot ljuset. I Mary Jones finns ju ett nuplan i presens men även återblickarna i
Och så har jag ett textdokument i datorn som just nu är 140 sidor, kanske blir det såsmåningom bok nummer fem, kanske inte. (Men det är förstås vad jag hoppas.)
Sedan igår ägnar jag mig åt att skrolla igenom alla denna text och ändra tempus. Från presens, som så att säga bara runnit ur fingrarna på mig, till preteritum. Tror nu nämligen av olika anledningar att det är så det ska vara.
Skiftet är oerhört plågsamt. Både ansträngande med allt pet, men kanske framför allt att övergången inte är smickrande för texten, eller hur jag ska säga. I det första skedet framstår allt som sämre. Ganska mycket kommer att behöva skrivas om, för att jag beskriver saker på ett annat sätt i presens än vad preteritum tillåter. Men det är jätteintressant, för jag får syn på hur jag gör, hur jag skriver. Var och hur jag placerar personerna, hur jag låter dem röra sig. En del av det kommer att behöva bli annorlunda nu, och det gläder mig. För jag vill inte göra samma sak ännu en gång. Visst har det att göra med var jag är i processen med Tiden är inte än: redigeringen. Men också något mer än det. Och framför allt hänger det ihop med själva texten, vad den är, vad den skildrar, hur jag önskar att den ska kunna bli. Då tror jag helt enkelt att presens är fel.
Men jag återkommer om detta, lovar.
torsdag 20 oktober 2016
INGENTING har hänt på sex år! Eller: Det är tydligen så här det ska kännas
Hehe. Jag klickade på min tagg "redigering" här i högermarginalen, och läste allt jag skrivit om manusredigering genom åren. Suck.
Men alltså. Jämför det här inlägget från 2010 (det var då Mot ljuset det handlade om) med det jag skrev häromdagen. Också i oktober - eftersom alla romanerna utom den första kommit på våren, så har ju de olika faserna i manusarbetet infallit vid samma tid på året.
Ja, ja. Jag säger exakt samma saker. Färdas genom tiden, och visst är det något skönt i att det har känts så här förr, men. Jag upplever precis samma sak, om och om igen. Jo. Det finns en tröst i det, förstås. Detta att kunna skilja process från vanlig ångest.
Men alltså. Jämför det här inlägget från 2010 (det var då Mot ljuset det handlade om) med det jag skrev häromdagen. Också i oktober - eftersom alla romanerna utom den första kommit på våren, så har ju de olika faserna i manusarbetet infallit vid samma tid på året.
Ja, ja. Jag säger exakt samma saker. Färdas genom tiden, och visst är det något skönt i att det har känts så här förr, men. Jag upplever precis samma sak, om och om igen. Jo. Det finns en tröst i det, förstås. Detta att kunna skilja process från vanlig ångest.
onsdag 19 oktober 2016
tisdag 18 oktober 2016
Kolibrin och trumpetrankan
(Alltså, jag vet faktiskt inte hur det är, om man FÅR posta en dikt såhär. Copyright etc? Men jag chansar.)
Det här tyckte jag var väldigt fint.
When the hummingbird
sinks its face
into the trumpet vine,
into the funnels
of the blossoms,
and the tongue
leaps out
and throbs,
I am scorched
to realize once again
how many small, available things
are in this world
that aren’t
pieces of gold
or power–
that nobody owns
or could buy even
for a hillside of money–
that just
float about the world,
or drift over the fields,
or into the gardens,
and into the tents of the vines,
and now here I am
spending my time,
as the saying goes,
watching until the watching turns into feeling,
so that I feel I am myself
a small bird
with a terrible hunger,
with a thin beak probing and dipping
and a heart that races so fast
it is only a heartbeat ahead of breaking–
and I am the hunger and the assuagement,
and also I am the leaves and the blossoms,
and, like them, I am full of delight, and shaking.
Mary Oliver, Summer Story
Hittade det här.
Det här tyckte jag var väldigt fint.
When the hummingbird
sinks its face
into the trumpet vine,
into the funnels
of the blossoms,
and the tongue
leaps out
and throbs,
I am scorched
to realize once again
how many small, available things
are in this world
that aren’t
pieces of gold
or power–
that nobody owns
or could buy even
for a hillside of money–
that just
float about the world,
or drift over the fields,
or into the gardens,
and into the tents of the vines,
and now here I am
spending my time,
as the saying goes,
watching until the watching turns into feeling,
so that I feel I am myself
a small bird
with a terrible hunger,
with a thin beak probing and dipping
and a heart that races so fast
it is only a heartbeat ahead of breaking–
and I am the hunger and the assuagement,
and also I am the leaves and the blossoms,
and, like them, I am full of delight, and shaking.
Mary Oliver, Summer Story
Hittade det här.
måndag 17 oktober 2016
Smärtan i texten
Jag vet att jag brukar skriva - och säga - att jag gillar redigeringsfasen. Finslipandet, petandet med detaljer, en känsla av att det blir bättre. Samarbetet med min redaktör, som är en i ordens bästa bemärkelser petig och noggrann person.
Men. Det är också otroligt obehagligt och smärtsamt. För att texten bryts sönder i småbitar, och jag inte längre kan gömma mig bakom dess helhetsflöde. Alla onödiga upprepningar, konstiga ordval, ofärdiga avsnitt ska fram i ljuset och förbättras. Aj. Aj!
Har nu under tre dagar arbetat mig igenom manuset på papper, med Redaktörns anteckningar och ändringsförslag.
Och visst ser jag att det blir bättre. Men jag blir också så fruktansvärt TRÖTT på mig själv, min egen röst, mitt eget språk, mina upprepningar och bilder och språkliga vändningar att jag bitvis måste sjunka ner över bordet och luta pannan mot texten och blunda. Uäää. Det hjälper inte att jag nu kan stryka i just ovannämnda olater, jag ser dem ju och ser dem och ser dem. Och tröttnar nåt enormt på texten.
Men men. Jag vet ju detta, det är fjärde gången jag gör det. Så småningom kommer jag (väl) ut på andra sidan detta och kan känna mig nöjd och belåten istället.
Tallyho!
Men. Det är också otroligt obehagligt och smärtsamt. För att texten bryts sönder i småbitar, och jag inte längre kan gömma mig bakom dess helhetsflöde. Alla onödiga upprepningar, konstiga ordval, ofärdiga avsnitt ska fram i ljuset och förbättras. Aj. Aj!
Har nu under tre dagar arbetat mig igenom manuset på papper, med Redaktörns anteckningar och ändringsförslag.
Och visst ser jag att det blir bättre. Men jag blir också så fruktansvärt TRÖTT på mig själv, min egen röst, mitt eget språk, mina upprepningar och bilder och språkliga vändningar att jag bitvis måste sjunka ner över bordet och luta pannan mot texten och blunda. Uäää. Det hjälper inte att jag nu kan stryka i just ovannämnda olater, jag ser dem ju och ser dem och ser dem. Och tröttnar nåt enormt på texten.
Men men. Jag vet ju detta, det är fjärde gången jag gör det. Så småningom kommer jag (väl) ut på andra sidan detta och kan känna mig nöjd och belåten istället.
Tallyho!
torsdag 13 oktober 2016
onsdag 12 oktober 2016
Text och musik
Jag lyssnar mycket på musik i hörlurar när jag skriver. Ofta klassisk musik, eller instrumental, eller med text på ett språk jag inte kan. Lyssna på svensk musik funkar inte alls, och bara en del med sång på engelska.
En del musik återkommer från skrivprocess till skrivprocess, medan andra artister, skivor, låtar, genrer varit specifika för arbetet med en viss bok.
Det finns låtar som fortfarande är som ”soundtrack” till en viss roman.
När jag skrev Allt som återstår lyssnade jag väldigt mycket på Sigur Rós, parentesskivan, särskilt den här låten. Jag lyssnade också på Antony & the Johnsons, kanske särskilt denna? Väldigt högstämt, men det funkade på något vis perfekt med stämningsläget jag behövde försätta mig i när jag skrev, särskilt mot slutet av boken.
Mot ljuset skrev jag (förstås) till 40-talsjazz, bland annat denna. Men även (gammal) bollywoodmusik, exempelvis låten Yeh Wada Karo, som länge efteråt hade kvar känslan av djungel och verandor för mig. Nu har det bleknat något.
Mary Jones historia har den här som soundtrack: The Spey in Spate. Lyssnade också på ”cajunmusik”, på fantastiskt fin franska, till exempel Katherine.
Den roman som blir min fyra, som kommer i mars, och som heter ”Tiden är inte än”, har jag skrivit med medeltidsmusik i öronen, till exempel Danse Real, Bacche bene venies och Gotlandsvisa, för att bara nämna några från min spellista Digerdöden … Men jag har lyssnat på körverk också, bland annat den här oerhört vackra: Miserere Mei.
Men när jag kör fast, eller tycker att det behövs fart och fläkt och jäklar-anamma i skrivandet, ett hetsigt flöde för att komma loss och komma vidare, då vänder jag mig till Urga. Det funkar alltid.
En del musik återkommer från skrivprocess till skrivprocess, medan andra artister, skivor, låtar, genrer varit specifika för arbetet med en viss bok.
Det finns låtar som fortfarande är som ”soundtrack” till en viss roman.
När jag skrev Allt som återstår lyssnade jag väldigt mycket på Sigur Rós, parentesskivan, särskilt den här låten. Jag lyssnade också på Antony & the Johnsons, kanske särskilt denna? Väldigt högstämt, men det funkade på något vis perfekt med stämningsläget jag behövde försätta mig i när jag skrev, särskilt mot slutet av boken.
Mot ljuset skrev jag (förstås) till 40-talsjazz, bland annat denna. Men även (gammal) bollywoodmusik, exempelvis låten Yeh Wada Karo, som länge efteråt hade kvar känslan av djungel och verandor för mig. Nu har det bleknat något.
Mary Jones historia har den här som soundtrack: The Spey in Spate. Lyssnade också på ”cajunmusik”, på fantastiskt fin franska, till exempel Katherine.
Den roman som blir min fyra, som kommer i mars, och som heter ”Tiden är inte än”, har jag skrivit med medeltidsmusik i öronen, till exempel Danse Real, Bacche bene venies och Gotlandsvisa, för att bara nämna några från min spellista Digerdöden … Men jag har lyssnat på körverk också, bland annat den här oerhört vackra: Miserere Mei.
Men när jag kör fast, eller tycker att det behövs fart och fläkt och jäklar-anamma i skrivandet, ett hetsigt flöde för att komma loss och komma vidare, då vänder jag mig till Urga. Det funkar alltid.
onsdag 5 oktober 2016
Mot ljuset
Så här:
Längs hela verandan utanför matsalen flyger nattfjärilar och malar mot lamporna. Små flyn med tunna vingar, och större fjärilar. Bleka färglösa nattvarelser med långa känselspröt. Deras kroppar är stora och ludna, som om de inte alls vore insekter, som om de vore något annat.
Deras oförnuftiga längtan efter ljuset, efter att gång på gång slunga den där tjocka håriga kroppen mot lamporna. De kommer ur mörkret utanför, ur de mörka kvällarna och nätterna, de kommer som om de sögs mot ljuset av en kraft utanför dem själva.
Ljudet när de träffar lampkuporna: en duns, som en lätt klapp av en handflata. Ett köttigt ljud. Och ibland, när de förirrar sig in i lampkupan: det vidriga ljudet av bränd kropp, brända vingar, bränd päls. Hur de surrar och störtar, eller som med ny kraft i döden virvlar upp ur lampan och ursinnigt slungar sig mot taket innan de singlar till marken.
måndag 3 oktober 2016
Den som väntar på nåt gott?
Ramlade just över nyheten eller tillkännagivandet att Arundhati Roy - vars "De små tingens Gud" jag håller som en av mina alla tiders favoritromaner - kommer med sin nästa (andra!) roman nästa år. "The ministry of utmost happiness". Lite mer, fast mest inom-branschen-ryggdunkningar här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
