Böcker jag borde bloggat om

... eftersom jag läst dem (OCH gillat dem! Och kanske rentav har nåt att säga? Men bloggtiden, var är den?):

Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget

Hans Falladas Ensam i Berlin

PO Enquists Liknelseboken: en kärleksroman


Kanske en dag att jag tar mig tid. Till dess: läs dem!

Astronauter som faller på månen

Jag har ägnat en förskräckande stor del av min sjukdag idag åt den här bloggen. Högst beroendeframkallande. Hittade bland annat klippet ovan, som är det roligaste jag sett på länge.

Fantastiska nyheter! (och en övervikt av meningar som slutar med utropstecken)

Hurra hurra hurra hurra!!!!!!!
En månad och två dagar exakt fick jag vänta, sedan (igår!) ringde min förläggare och sa att de vill ge ut min bok.
Min tredje roman!

JAG GJORDE DET!

Jag fattar inte riktigt varken att eller när eller hur det har skett, men jag har skrivit den och de har läst den och de gillar den (fast de var lite överraskade, sa hon) och de vill ge ut den. De SKA de ut den!
2014 blir det, höst eller vår är inte klart än. *

En annan gång ska jag berätta lite om vad det är för en bok jag har skrivit. Inte riktigt redo än. Bara skitglad!







* Betyder att jag håller stadigt treårsintervall sedan debuten. 2008, 2011, 2014. Fin kurva!

Ibland, men kanske inte just nu.

Får man dela saker såhär rakt av? Jag minns inte var jag hittade detta. Mycket roligt! Och sant. Ofta. Inte just nu, dock, för jag skriver inte för tillfället. Jag väntar.


Kanske gillar jag vaggandet med huvudet bäst? Bedömningen av det skrivna ...

Jag, En

Jag skrev ju aldrig att jag läste David Levithans "Jag, En."
Herregud, en sån bra bok! Sträckläste den på två dar kanske, vilket med tanke på min lässvacka det senaste var rätt anmärkningsvärt.

Huvudpersonen, som kallar sig för En, är en person, en själ, en människa, som varje dag vaknar upp i en ny persons kropp. Under en dag och alltid bara en dag, bebor hen denna kropp. Ibland en kille, ibland en tjej, just när boken utspelas är de sexton år, eftersom det är så länge som En har levt.
Så mycket om handling och upplägg.
En kärlekshistoria är det, och spännande, och underligt förstås men liksom så omedelbart begripligt att det inte känns (för) konstruerat. och roligt.
Och SORGLIGT! Jag grät allt i slutet, och det knep i hjärtat ganska många gånger, när jag tänkte på denna i grunden så fruktansvärt ENSAMMA människa/själ som aldrig fått lära känna någon - föräldrar, syskon, vänner, älskare - i mer än en enda dag.

Läs!



Edit: råkade skriva efternamnet som "Leviathan", inte helt oväntad felskrivning kanske, men som Urban upplyste om i kommentarerna så heter han faktiskt Levithan ...

Tredje romanen?

Jag drömde en grej, okej? Om ni inte vill läsa så strunta i det. Men jag måste bara skriva ner det.

Såhär: jag hade fått tredje romanen från tryck, åtminstone ett exemplar.
På framsidan var det en bild av en kvinna, som stirrade med väldigt speciell min in i kameran. Som en vansinnig, kan vi säga. Hon stod lite vriden, för hon höll tag i en stor rosa, taggig blomma som växte bakom henne. På bokens baksida var bilden på kvinnan igen, men nu hade hon den rosa blomman istället för huvud.

Jag bläddrade i boken, inte alls den bok jag i verkligheten skrivit, men i drömmen stämde det. Ännu en djungelroman tror jag att det var, ganska komplicerad intrig, jag minns inte alls vad den handlade om. Däremot var boken väldigt tjock, typ 500 eller 600 sidor. Och jag tänkte: Men oj, manuset var ju inte ens 200 A4 (vilket stämmer med verkligheten).
Så pratade jag med min redaktör, som sa lite som i förbifarten, att:
"Det är ju inte ditt slut som är med i romanen, utan det som jag och Michel skrev utifrån dina ramar." "Ojdå", sa jag, "Det har ingen sagt till mig. Jag har inte ens fått läsa det!"
"Inte?"
Jag bläddrade i boken igen, och i slutet började boken handla väldigt mycket om förintelsen, tydligen som nån sorts liknelse eller förtydligande av det som resten av romanen handlade om.

En väldigt underlig känsla. På gränsen till mardröm, men inte riktigt.
Inte heller särskilt svårtolkat, antar jag. Särskilt med tanke på att jag skickat manuset till förlaget för ett par veckor sedan ...

Rollbesättning

Medan jag väntar på att internetbanken ska sluta apa sig, rollbesätter jag och Axel filmatiseringen av Mot ljuset (som givetvis aldrig kommer att ske).
Såhär långt har vi kommit:

Som Laurids: Thure Linhardt.

Som Thomsen: Mads Mikkelsen (gråhårig, då, och med små 40-talsglasögon.)

Niels då. Där vet vi inte, det är jäkligt svårt.
Men. Ähum. Om han hade varit dansk så hade Benedict Cumberbatch i den här avataren (tror att det är hans egen hårfärg, faktiskt) funkat alldeles perfekt. Men tja, han är ju inte det. Dansk, alltså.

Elly och Annie har vi inte kommit på någon till än. Två svenska skådisar, och helst ska de ju inte var mer än typ 25-30.

Och så Kit då, här funderar vi lite på den här snubben, men som mer mörkhårig då.


Några synpunkter eller kompletteringar??

Ånej,

nu kom jag att tänka på ett foto jag såg i ett fotoalbum jag bläddrade i på loppisen på Straße des 17. juni i Berlin i höstas.
Bilden föreställer tre personer, eller ... ja. En man, en kvinna och i mitten någon i en åtminstone ganska realistisk björndräkt. Två personer och en björn. Kvinnan står till vänster, har jag för mig, och ser leende på björnen. Eller? Var det att björnen tittade på henne som var det speciella.
Hur som helst har jag inte det där fotot i min ägo för att
a) det satt i ett album som var för dyrt för att det skulle vara meningsfullt att ens börja pruta
eller
b) jag var för feg/ärlig för att helt enkelt rycka bilden ur albumet och köpa den ihop med de andra lösa jag köpte.

Har inte tänkt på den sedan dess, men nu. Å, denna bild!

En varm kofta att trä på.

All cred hit.

Någonting viktigt

Vi gör en bra grej på mitt jobb, när vi har mediemöten (inköpsmöten kallas det på en del bibliotek, det är alltså när vi pratar medier och inköp och sånt): varje gång tipsar vi varandra om böcker i en viss genre. Sist var det biografier. Väldigt mycket bra tips, och rätt olika, eftersom vi ju (ta-daa!) är olika personer. Ähum. Men hur som helst, Johannka tipsade om den här, som jag lånade hem genast och läste ut nu ikväll:

Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon. 

Jag hade bara tänkt lägga upp bild och typ "Den här läste jag ut idag, läs den", men det känns så himla kort och torrt.

Jag tyckte om den, även om det inte var den mest välskrivna bok jag nånsin läst. Ämnet bär den, snarare är formen eller gestaltningen. Katarina Taikons liv är intressant, romernas situation i Sverie är intressant och viktig och ganska hemsk oftast och känns som nånting man extremt sällan hör talas om idag. Det hade varit intressant: med en pendang till den här boken som sa nåt om hur det är idag, vad händer, hur ser det ut, hur lever man, hur blir man behandlad, synlig/osynliggjord, etc. 

Något som är bisarrt vill jag gärna citera. Det handlar om en lösdriveriutredning som publicerades 1923.   Mohtadi skriver, med citat ur utredningen:

Utredarna går vidare till att diskutera en för tiden populär fråga, nämligen den svenska folkstammen. Vist innebär de resandes "inblandning i den svenska folkstammen" en "försämring av vår folkras" men det går inte att göra mycket åt: "Då det i de flesta fall gäller svenska medborgare, kan utvisning av dem icke äga rum." Man konstaterar att det inte heller går "att genom några andra direkta  eller indirekta åtgärder utrota dem." (sidan 50)

Utrota alltså. Jag lämnar er med det. Och så tycker jag att ni ska läsa den här boken.