Bokmässan 2017

Oj vad längesen jag bloggade...
Nu är det den här tiden på året igen, när det är dags för bokmässa. I år intensivt och roligt, eftersom jag är så att säga aktuell.

Allt det här ska jag vara med på:

Torsdag 28/9

12.00-12.45 Att illustrera faktaböcker
I illustrerade faktaböcker för barn handlar mycket om samspelet mellan text och bild. Hur får man till det? Hur ser diskussionerna ut mellan textförfattaren och illustratören? En trio erfarna faktaboksskapare ger oss en inblick i processen. Sarah Sheppard är både illustratör och författare och aktuell med Upptäckare och äventyrare om den första månlandningen, om kapplöpningen att bli först på Sydpolen, vem som var först ner i världens djupaste djuphavsgrav och annat spännande. Författaren Mats Wänblad är van att jobba nära sina illustratörer, senast i Så funkar det! Kroppen inifrån och ut om kroppens olika system och byggnadsdelar. Maja Säfström står för illustrationerna av gigantiska trollsländor, bävrar med horn, ödlor med vingar och mycket annat i Fantastiska fakta om djur från förr. Moderator: Elin Boardy, författare och bibliotekarie.

16.30-17 Hur får man till en läsvärd historisk roman?
Hur får man till en riktigt läsvärd historisk roman, och hur undviker man att de sedan länge avdöda karaktärerna går igen? Elin Boardy, Kristina Sjögren och Elisabeth Östnäs, aktuella med varsin ny historisk roman, diskuterar research, teknik och vad fiktionen kan ge som inte faktaboken kan.
Samtal på Litteraturscenen.

Fredag 29/9
10.00-10.45 Fly till varje pris?

Flykten har alltid sitt pris. När blir det priset för högt? I Det var vi berättar Golnaz Hashemzadeh Bonde om flykt och skuld, om svidande moderskärlek och om drömmar för en kommande generation. Det var vi är en roman som vibrerar av kamp, förlust och livsglädje, ett känslomässigt knytnävsslag som träffar oss alla. I Elin Boardys Tiden är inte än befinner vi oss i en annan tid, på en annan plats. Men temat är detsamma. En kvinna lämnar allt och flyr Sverige, undan digerdöden som utplånat en tredjedel av befolkningen på bara några år. Det är en flykt som tar henne genom ett både rättslöst och ödelagt landskap, till platser där folk alltjämt lever, och försöker överleva.
Moderator: Yukiko Duke.

14.00-14.30 Signering Eksjö Bokhandel, B03:45

15.00 – 15.20 På flykt genom Europa
Romanen ”Tiden är inte än” handlar om en värld präglad av undergångsstämningar och människor på flykt som har stora likheter med vår egen. Fast året är 1350 då en kvinna vandrar mållöst genom ett ödelagt och pestdrabbat Europa. Elin Boardy samtalar med Lars Gårdfeldt. 

Se människan-scenen, G02:10

17.00-17.20 Bonniermontern, B02:02.
Samtal med förläggare Christian Manfred.

Lördag 30/9
15.20 – 16.00 Döda vita män
Feministiska och postkoloniala perspektiv har de senaste decennierna belyst hur västerländska och manliga erfarenheter gjorts till norm för vad som är viktigt, värdefullt och värt att veta. Men finns det fortfarande blinda fläckar? Vems kunskap, vems berättelser, vems historia och vems erfarenheter är undanträngda eller osynliggjorda när vi tänker och talar om vad som är värt att veta och att läsa? Rasoul Nejadmehr, forskare vid Högskolan för design och konsthantverk samtalar med författaren Elin Boardy och kritikern och författaren Moa Matthis. Samtalet leds av Ingrid Elam.
Scensamtal på Om:bildningsscenen, C02:02

En recension på italienska!

Här, på en blogg, är det någon som läst La storia di Mary Jones, och tyckt om den.
Min gymnasieitalienska är väl lite rostig, minst sagt, och google translate inte alltid ens bästa vän, men när det gäller det här stycket:

La giovane autrice svedese, originaria di Gotemburgo, madre, moglie, scrittrice e libraia, con talento magnifico riesce ad avviluppare inestricabilmente l’attenzione del lettore parlando in modo insieme concreto e simbolico di desiderio, violenza, prevaricazione, protervia, misoginia, potere, conquista, identità, sentimenti, sensibilità, amore. Brillantissimo.

... tror jag ändå att man kan lita på maskinöversättningen, som låter såhär:

The young Swedish author, native of Gothenburg, mother, wife, writer and librarian, with magnificent talent, can inevitably envelop the reader’s attention by speaking in a concrete and symbolic way of desire, violence, abuse, prowess, misogyny, power, conquest, identity, feelings, sensitivity, love. Brilliant.

Fint ju!

Tjusigt

Gwendoline Christie som Captain Phasma.

Ordmoln

Jag fick för mig att göra såna där ordmoln av mina romantexter. Här: worlde.net. Bara att klistra in, och skapa, och sen ändra lite som man vill. Bra sak att man kan ställa in att den tar bort de vanligaste orden, annars hade väl och varit jättestort...

Såhär ser de ut i alla fall, romanerna.

Allt som återstår:

Mot ljuset:

Mary Jones historia:

Tiden är inte än:

Jag tycker att det är intressant att de faktiskt ser olika ut. Även om står, ser, säger, etc är vanliga i alla så finns det ändå tydliga skillnadet. Synligast kanske med Mary Jones? Där personer och relationer (det är ”mej” och inte ”jag” som är det vanligaste!) är mer i fokus? I mot ljuset pratar de, och ser på varandra, det visste jag redan... I debutromanen är Emma verkligen verkligen fokus, hennes namn står ut. Tycker om att ”handen” och ”bara” är såpass markerade där.

Jag gjorde det även med pågående text, men den vill jag inte lägga ut här. Kan väl bara säga att ”skrattade” var med bland de vanligare orden, vilket väl bara det är annorlunda mot ovanstående.

Något om fanfiction

Detta dök upp i mitt flöde idag. Intressant!

”Historically, whenever young women are interested in a form of media, we like to tell them it is bad for them and that they are bad for liking it — unless the media goes mainstream, in which case it becomes no longer feminine and hence okay. Novels are dangerous and cause insanity, until they become classics worthy of being studied in college. Beatlemania is the province of 'the dull, the idle, the failures,' until the Beatles become a band that everyone loves.

Young women are so attacked for loving the media they love that it is a radical act for a young woman to love something unashamedly. And transformative fandom is the most radical act of all, because it reverses that 'lady thing to respectable thing' process. It takes a piece of media that may not have been designed for young women and makes it for young women.”

Hela artikeln kan läsas här.  

Berlin!

Vi for till Berlin, Jessica och jag, från torsdag till måndag. Tredje året i rad som jag är där i maj. Men många år sedan jag var där utan barn, vilket var ... trevligt.
Det var ett skrivretreat, kan man säga: med textsamtal och skrivande, samt research på platser och på museum.
Vi skrev till frukost, och vi skrev ett par timmar på kvällen, från tio ungefär, till midnatt. Fantastiskt.

Och hon hade läst min text, det där (som jag tyckte) ogenomträngliga otydliga oklara jättematerialet. Och ja, det ÄR ju en skiss. Men hon hade ord för det också, och vi pratade i över två timmar om texten, och många trådar trasslades ut i mitt huvud. Det är massor kvar, förstås, lång tid och inte bråttom. Men nu kan jag ändå se vart jag ska, vart jag vill, vad som måste till. Och det är rätt fantastiskt, även om det också skrämmer. Nu är det skriva som gäller. Borra, borra, borra, bygga personer och miljöer och linjer. Mums!

Och så var det ju Berlin, i maj, med blommande kastanjer och koltrastar överallt och de här gatorna och parkerna och miljöerna som jag tycker så mycket om. Och att få introducera det för Jessica, som inte varit där innan.


Textrespons med te.


 
Frukost och förmiddagspass på Hilde.



Kastanienallee.


Vårens färger i Tiergarten.

Textrespons - igen

Dags igen! Jag och J har mailat varandra varsin text, att läsas inför några dagar i maj, när vi ska åka till Berlin ihop. Och bland annat alltså ge respons.
Hennes projekt har jag läst förut, ett par gånger. Det ska bli väldigt spännande att se hur det utvecklats sen sist!
Men min text? Huuuu, det är första gången nån läser, första gången jag kommer ut ur bubblan. Och det är förskräckligt. Jo, verkligen. Gräsligt. Då och då överfalls jag av det: fy fan vad dåligt det är! Vad ska hon SÄGA?! Hur ska vi kunna prata på ett vettigt sätt om det?! Det är inte koketterande. Det är helt och hållet på allvar. Andra stunder kan jag tänka att jo, visst, så här har det ju känts varenda gång, såklart, varenda FÖRSTA gång. När texten ska bli liksom på riktigt, och det är ett tryck som den varje gång bara med knapp nöd klarar. Åtminstone i mitt huvud.

Gör jag mig förstådd? Så mycket av detta är svårformulerade känslor och ågren. Men. Jag kan i de klara stunderna se att detta också är PROCESS, även om det är smärtsamt.
Det är ju på sätt och vis mitt shitty first draft som hon ska få läsa.
Och visst - utifrån vårt samtal kommer nya tankar och insikter och riktningar, ny medvetenhet om vad det är jag gjort egentligen, vad som kanske eventuellt finns i det där materialet. 170 sidor, det är otroligt mycket, men min känsla just nu: att ingenting av det som jag egentligen VILL finns på de där sidorna, utan fortfarand

Lite boksläppsågren

Uh, det här med boksläpp är verkligen ... allt på en gång. Roligt, bekräftande, pirrigt, häftigt, läskigt, smärtsamt.
Just nu känner jag mig mör, och lite skör. Längtar lite efter att vara osynlig ett tag, men vet samtidigt att det kommer energi ur att vara i detta och prata om boken. Redan nu på onsdag ska jag prata på biblioteket här i Lerum, tillsammans med min kollega Gunnar Källström, som kommit med sin romandebut "Säg att du älskar mig, tre gånger" alldeles nyss. Det blir roligt.
Jo, jag VET ju att det är så, men måste också få pausa och mest känna för att ligga i soffan med någon annans bok eller kanske en teveserie eller kanske nåt helt annat skrivande, vad vet jag. ALlt går i vågor. Just denna vårmåndag var det lite neråtsvep i vågen.

Poddsamtal om skrivandet och om boken

Här kan man lyssna på ett långt poddsamtal mellan Jeanette Niemi och mig, om skrivandet, processen/processer, skrivblockering och flow, mina böcker, medmera. Jag tyckte själv att det kändes väldigt bra när vi spelade in.

Finns även på andra ställen där poddar finns.

Recensionsdag!

Puh!
Idag är alltså den stora dagen. Jag googlade mig själv redan klockan sju i morse, som man gör ...

Mycket fint har rullat in. Allra bäst hittills denna, från Sydsvenskan.

Men även dessa är fina:

Göteborgsposten.

Arbetarbladet.

Aftonbladet

Fiktiviteter skriver superfint, på egna bloggen och på Kulturkollo.

Och även Johannas deckarhörna gillar.

DN verkar inte finnas på webben än, och Svenskan väntar jag fortfarande på ... håller tummarna!
Här är DN-recensionen.


Nu även i Kristianstadsbladet och Ystads allehanda (samma rec).

Och Bernur skriver fint på bloggen!


Mera:

Corren har skrivit.

Fler bloggrecensioner: Lyrans noblesser, och även Boktanken.

Superfint i Norra Skåne.

Jag fortsätter att uppdatera detta inlägg när det rullar in mer!

La storia di Mary Jones

La Casa Azzurra, Bonneau, Hispaniola, 13 gennaio dell’anno di grazia 17...

Silver è morto.
È spirato stamane, poco prima dell’alba. Nel moman gri, come usa chiamarlo Dolores. Gri è una parola dura, che sembra descri- vere un dolore e non un colore. Silver è morto proprio in quel momento che già m’incuteva timore. Perché? Forse perché è il peggiore della giornata, ovunque ci si trovi sulla terra.

Så där låter det på italienska alltså!  Översättning av Carmen Giorgetti Cima.

Det som i den svenska boken ser ut så här:

Blå huset, Bonneau, Hispaniola, 13:e januari i Herrens år 17--

Silver är död. 

Han dog i morse, strax före gryningen. Moman gri, som Dolores brukar kalla den. Gri, det är ett grymt ord, som om det beskrev en smärta och inte en färg. Och nu Silvers död, i just den stunden som jag redan fruktade. Varför? Kanske för att den är den värsta, var man än befinner sej på jorden. 

Det är faktiskt något fantastiskt att se sin egen text på ett annat språk, och ännu häftigare blir det förstås att se den färdiga boken, än har jag ju bara kikat på en pdf. 

Och mina två år av italienska på gymnasiet är inte nog för att jag ska kunna läsa boken obehindrat, men åtminstone skaffa mig någon sorts uppfattning. 

Aj hjärtat!

Det får ju medges att den här Flint är en helt annan än den som i Mary Jones historia står framför Dolores [Madi] och säger: ”Krymplingens lilla negerhora, alltså? Så charmerande.” Och jag gillar den här Flint, gillar spelet och tätheten mellan honom och Silver. Nu är det bara två avsnitt kvar, sen är det slut på säsong fyra, och (tydligen) slut på hela serien.


Inte mina gif-ar! Källa här, tror jag. 

Den är här!

Idag, äntligen, nådde boken hem till mig!
Denna känsla av att bläddra och ströläsa och alltihop är mina ord, och allt har möda och ansträngning och redigeringar bakom sig. Mina fingrar mot tangenterna.
Nu finns den, den är här. Den nionde mars ska den finnas i butik, både som vanlig bok, som e-bok och som nedladdningsbar ljudbok. Häftigt.
Nu ska den ut i världen. Jag fick en vision förut av hur jag liksom står med boken i mina framsträckta händer, räcker fram den till dig och dig och dig.
Ja. Nu är det ingenting mer jag kan göra. Inget mer än att stå för den och prata om den och sprida ordet.

Fruktansvärt glad och nöjd är jag i alla fall!

Boken boken boken

Allt jag kan tänka på är att i eftermiddag - förhoppningsvis! - ligger det ett paket i vårt postfack med "Tiden är inte än", äntligen är den här! Fick bilder från min förläggare i fredags, när den dök upp hos honom och den är så fin! Men jag längtar efter att hålla i den själv.
Jag yrar omkring på jobbet och känner mig lite sådär nyförälskad, och glömmer bort varför, tills jag inser att det är BOKEN jag går omkring och tänker på ...

Black Sails

Ehe. Så jag hoppade på Black Sails ändå, när jag noterat på bloggar att det tycktes gå framåt, jämfört med hur jag tyckte att första säsongen var.
Nu har jag sett säsong tre, samt följer fjärde och avslutande, som just nu är uppe i avsnitt fyra av 10.
Det må låta ytligt, men jag har väldigt mycket lättare att ta serien till mitt hjärta sedan Silver inte längre ser fullt lika ung och smörig ut. Mer sliten, skäggig och långhårig, blivit av med benet (även blivit av med sin protes, och nu utrustad med krycka).

Och Madi! Åh! Hon som jag kallar Dolores, ja, visst, det är förstås två helt olika kvinnor, men ändå. Jag gillar henne.
Så tjusig och stark och cool.
Hennes och Silvers relation och kärlek är himla fint skildrad. 

Det är ju (som alltid, när ”Skattkammarön” är inblandad, skulle jag vilja säga, på grund av inbyggda oklarheter) ovisst hur lång tid som kommer att gå mellan seriens nu och ”Skattkammaröns”, och även var de kommer att lämna oss. Men jag läste fragment av en intervju med Luke Arnold som spelar Silver och han menade att han skulle bli tvungen att dricka rom och gråta för att kunna se de två sista avsnitten och sedan gå vidare. Huuuu. Säger jag, FAST jag förstås vet ”hur det går”. Men INTE hur det ser ut när det sker, vill jag bara påpeka! Och det, mina vänner, är väl ändå det som spelar roll?

Här är trion: Flint, Madi och Silver.

Och här en annan bekanting, från framtiden, så att säga:

Utrikes nyheter

Igår fick jag för första gången se omslaget till den italienska utgåvan av Mary Jones historia - eller La storia di Mary Jones som den förstås heter. Redan den 5 april kommer den! Allt tack vare proffsen på Brandt New Agency!

Och se här vad fantastiskt fint!

 Märkligt att se, tycker jag, eftersom boken för mig så mycket ÄR det svenska omslaget. Men jag ser ju nu att den även är den här bilden! Om än på ett annat sätt.

Hejdå Sherlock, hejdå Watson!

Det här var nog det sista, skulle jag tro. Ett mer ”slutigt” slut är svårt att tänka sig.
Vilken åktur det har varit.
Och jag hoppas (men tror) att the Sherlock Fandom trots sina inre slitningar och fortsätter finnas, tänka, leva, och skriva.

Åsså lite Shahrukh

Det var ett tag sen jag höll koll, och då menar jag superkoll, på allt nytt som Shahrukh gjorde. Men helt har jag inte släppt honom. Nu kommer Raees, ur vilken ovanstående tjusiga dans är hämtad. Haken: han är nån sorts brottssyndikatledare. Lite nyfiken är jag ändå, mest för att det ser ... snyggt ut. Men jag gissar: våldsamt.

Stilikon/pausbild

Guru Dutt, regissör och skådis.