lördag 13 december 2014

Tillbaka till Skattkammarön

Nej, rubriken är inte en önskan, inte heller ett tecken på att jag skriver en uppföljare till Mary Jones, vilket vore mycket mycket långt från sanningen. Rubriken är titeln på H A Calahans roman från 1935. En sequel som jag inte hade läst innan, men som jag för ett litet tag sedan fjärrlånade från Umeå depåbibliotek.
Jag tänkte mig att jag skulle bli färdig med Stevenson et consortes, men ju mer jag gräver desto djupare faller jag, och det låter ju logiskt. Det enda som fattas är att jag och Urban gör slag i saken och bildar det svenska Stevensonsällskapet... Ack, den som inte redan hade nog med liv för trippla dygn!

Nå, om Calahan finns en hel del att säga.
Det första att ta upp är förordet, som förtjänar att citeras utförligt.

"Jag tvekade länge, innan jag vågade skriva en fortsättning på Skattkammarön. Ett dylikt företag skulle oundvikligen inbjuda till en jämförelse melan mina stackars ansträngningar och ett stort mästerverk. […] Men ju mer jag begrundade problemet, desto mer övertygad blev jag om att Stevenson själv, om han vetat det, skulle glatt sig åt att hans gestalter fingo liv på nytt. Det är så uppenbart, att han själv avsåg att skriva en fortsättning."
[här följer olika exempel på saker i Skattkammarön som får Calahan att dra den här slutsatsen]
"Han omnämner Silvers negerhustru så ofta, att det måste funnits någon avsikt att använda henne någon gång. […] Stevenson låter inte Jim få se henne under hans besök på värdshuset Kikaren i Bristol, en underlåtenhet som knappast kan tillskrivas artistisk återhållsamhet. Det måste ha känts svårt att utelämna detta pittoreska drag (sic!!!) ur en så livlig beskrivning, om inte en bestämd avsikt funnits."
[…]
"Jag har försökt att skriva historien som Stevenson skulle ha skrivit den Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min. […]"

Visst kan man ge honom en poäng i de många utlagda trådarna som tycks peka mot en fortsättning. Men man vill ju gärna berätta för Calahan att sådant finns i många romaner utan att det betyder mer än att materialet är rikt och boken bra. Alla lösa trådar måste inte plockas upp!

Det andra som måste nämnas, eller avhandlas, är översättningen, "bemyndigad översättning från engelska av Emil Langlet" 1938 (det finns ytterligare en svensk utgåva, från 1942, det är samma översättning tror jag, men experterna rapporterar att utgåvan är kraftigt förkortad). Jag vet inte om Langlet ville placera den svenska språkdräkten i Stevensons 1800-tal eller i Hawkins och Silvers 1700-tal, jag tycker i alla fall att det klingar av något annat än vanlig 30-talssvenska:

"Vid åtta glas utdelas en omgång toddy och skaffning; sedan kunnen I gå iland, förutsatt att allt är klappat och klart. I skolen vara tillbaka vid landningsplatsen i solnedgången."
"Vi sågo er hela tiden medan I sökten efter svarta klippan."

Jag hade en massa exempel medan jag läste, men hur ska man orka bläddra igenom alltihop igen för att hitta dem nu? Jag läser ju inte som en recensent, med post-it-lappar på sidorna...
Hur som helst: gammaldags otympligt språk som ställer sig i vägen både för berättelsen och till viss del för möjligheten att skapa sig en uppfattning om originalets språk.

Det tredje jag vill ta upp här är väl det allvarligaste, att Calahan anstränger sig så till den milda grad för att verka i Stevensons anda, att boken åtminstone till formen (språket är som sagt svårt att bedöma, på grund av översättningen) snarare känns som plagiat än spinoff.
Inledningen på Admiral Benbow, piraterna dyker upp, doktor Livesey skickas efter, en sjöresa planeras (denna gång för att hämta resten av skatten, silvret som lämnades kvar i originalet), det skrivs brev från Bristol, saker är mystiska innan man seglar, efter ankomsten till ön delar man på sig i olika grupper, vilket gör att även här är doktorn berättare av ett par kapitel...
Mycket av detta framstår som ren återanvändning från Skattkammarön och det är inte bara onödigt och lite larvigt, utan rent ut sagt TRÅKIGT. Det gör Calahans bok till bara en ytterst blek kopia. Allt detta har vi ju redan läst, fast bättre genomfört, mer originellt etc etc.

Det här gör att förordets mening "Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min." sticker i ögonen. Förtjänsten må vara Stevensons, men bristerna är i allra högsta grad Calahans egna.

Silver då?
Tja, han utbrister "skälv mina knotor", han ryter, han vänder kappan efter vinden, är ömsom god och ömsom hotfull mot Jim ... ungefär som vi känner honom från originalet alltså, men inte mycket mer. Och återigen: mer plagierad än vidarediktad.

Hans hustru finns med, hon heter här Diana och har fått en rätt framträdande roll.
Ja, i förordets passage om henne anar vi väl Calahans egen inte så smickrande (för honom alltså) syn på Silvers hustru. Han har gjort henne till en medkonspiratör som är handlingskraftig men ständigt omnämns degraderande. En del av det skulle kunna tillskrivas berättaren, alltså Jim Hawkins, men jag måste säga att förordet gör mig misstänksam mot författarens egen blick.
Sen att Silver vid flera tillfällen skriker slyna efter henne gör ingenting bättre.

Återstår alltså att skriva om bokens slut.
Ja, hur ska en stackars sequel-författare göra? Låta skeppa Silver till execution dock i London och hänga honom vill ju ingen! Låta honom undkomma från ön ÄNNU en gång låter sig svårligen göras, ens i en sådan här efterapande bok.
Calahans lösning på dilemmat, som jag nu brutalt tänker spoila för er alla, eftersom jag gissar att få av mina läsare är särskilt sugna på att läsa boken, blir att bete sig rent barbariskt mot Silver.

Det börjar med att bokens protagonister, Jim, doktorn, Trelawney med flera, har grävt upp de av Flint nedgrävda vapnen, och bereder sig på att anfalla piraterna i gryningen. Fjorton män med "femtio musköter och hundra pistoler" mot tio sovande pirater. Övervåld, much?
De siktar på varsin person (tre på Silver, ingen på hans hustru "utav hänsyn till hennes kön", men hon blir ändå sårad). Alla dör utom tre: Silver, Diana och ytterligare en. Och vad händer med Silver? "en annan [kula] hade illa tilltygat hans friska ben".
Läsaren anar oråd? Med rätta! Några sidor senare får Livesey amputera Silver ...
Det kunde ju ha blivit komik av det, men det blir bara ... onödigt.

Sen seglar Jim med flera hem igen med Hispaniola fullastad med Flints silverskatt, och lämnar Silver och Diana kvar på ön. Silver säger själv att han inte är mycket mer än huvud och mage, och det är ju sant.
Jag kan inte riktigt förlåta honom det, Calahan. Hade det varit bättre att ta livet av Silver? Tja, det gör ju jag, i Mary Jones (och på första raden!), så omöjligt eller otänkbart är det förstås inte...

Det gav mig en dålig smak i munnen det där slutet.
Silver ber att Jim, väl hemma i Bristol, ska gå och hämta Flint, papegojan, från en gumma som haft hand om fågeln. Lösenordet är Pew.
"'Jag ska göra som du ber, John', svarade jag, 'och om du någonsin kommer ifrån denna ö och kan skicka efter fågeln, så använd samma lösenord. Då skall jag utlämna Kapten Flint åt budbäraren'".
Se där en tråd, prydligt utlagd av Calahan, för någon annan att ta tag i.

Det sista vi ser av Silver är detta:
"Och så lämnade vi dem åt sitt öde – en benlös man och hans buttra, lömska negerhustru i ett blodsudlat blockhus på en öde ö i det vida havet."

Jag känner lite nu att JAG har nått Peak Spinoff. Hur många dåliga böcker ska man orka läsa, egentligen, för att man intresserar sig för några litterära personers öden och äventyr? Hur mycket övervåld ska man behöva stå ut med? Nu ska jag ägna mig åt nåt annat ett tag, tror jag.


2 kommentarer:

  1. Det finns mycket att säga om Calahans bok. Kanske är det något så ovanligt som en usel roman som är som gjord för en bokcirkel. Liksom du kan jag bara göra urval:

    De båda personliga mysterier Calahan intresserar sig för – Diana och mr Blandley – gör han bara värre. Diana blir en inställsam men bestialisk vilde eftersom hennes falskspel är betydligt mer omfattande än Silvers och genomförs helt utan hans charm. Mr Blandley har blivit en tredje rangens pirat. Detta eftersom det finns en antydan i Skattkammarön om att han är en fixare som lurar godsägaren att köpa ett skepp till överpris. Han har dock inget med att det kommer ombord pirater att göra och när hjältarna kommer hem är han i färd att förbereda undsättningsexpeditionen precis som han lovat. Att Calahan ändå anser att han hör till piraternas sida tyder på en rätt kantig syn på ont och gott, jämfört med Stevensons.

    Vad det nu är för skillnad på de båda sidorna. Den tematiken finns under ytan i Skattkammarön men Calahan verkar inte förstå det. En pirat är en pirat och en bra pirat är en död pirat. Så låter han avrätta piraterna i sömnen. (Jag hade glömt/missat vilket numerärt överläge ”hjältarna” har. Tack för påminnelsen!) Som jag skrev: En hjälte kan mycket väl komma i en situation då h*n måste göra något sådant men en god äventyrsförfattare ser till att det inte händer. Om det händer är det för att ställa frågor om våld och det goda och det onda. Inte för att skriva ut folk ur handlingen.

    Tja, och så är det lustigheter med psykologin. Jim är -trots att han hade det rätt bra i första boken – väldigt ovillig att gå i land på ön. Ben Gunn däremot – som verkligen inte borde vilja komma i närheten – verkar riktigt känna sig som hemma. Calahans syn på Ben Gunn visar sig dock vara beklämmande när pengarna till slut ska delas. Gunn får ett hedersomnämnde eftersom han hållit alla vid liv på ön och fixat en ganska stor del av biffen. Lejonparten av pengarna delar Jim, doktorn och godsägarn på, som vanligt. Ben Gunn är en komisk betjänt. En god hund. Men oförmögen att bli hjälte på grund av sin låga status.

    Forts...

    SvaraRadera
  2. Flint har gått från att vara en pirat med makaber humor till att vara skvatt galen. ”Klippan med ansiktet” som markerar var silvret finns gömt visar sig ha ett ansikte som Flint pysslat ihop av skelettdelar. En av gåtorna Calahan försöker lösa är vad som hände med de män som gick i land för att gräva ned skatten. Därför sprider han ut lik kring de andra skattgömmorna. Han tycks ha glömt att männen gick i land för egen maskin och att Flint så att säga jobbade med färsk råvara. För han kunde väl inte på fullt allvar mena att kaptenen skulle stå och skära sina slaktade underhuggare i bitar och nagla fast dem med klippan medan han mumlade ”det här kommer att se skitfräckt ut om några år när de blivit renätna”?
    Att antalet lik Flint använder står i omvänd proportion till gömmans värde är inte riktigt lika knäppt och försvinner därför i sammanhanget. (Sedan Skattkammarön vet vi att en kropp lagts ut för att visa riktningen mot guldet. Calahan låter två styckade lik markera silvret och tre (!) kroppar ligga på rad för att peka ut vägen till vapengömman.)

    Berättelsen är för övrigt kronologiskt omöjlig. Stora söderhavsbubblan inträffade långt innan Flint grävde ned sin skatt och redan då torde alla andra överlevande av Kapten Englands besättning varit döda. Lite ursäktad kan kanske Calahan vara på den punkten. Sådana saker är så hemskt mycket lättare att ta reda på numera.

    Dock måste jag säga att jag känner en ömhet för den här boken. Det beror på att Calahan är så nära sitt inre barn när han skriver. Det är som att ett gäng ungar i åtta-tioårsåldern just läst ut boken och ska leka Skattkammarön.
    Vad hände sedan? Piraterna kommer tillbaka! Någon borde väl gå omkring och vara orolig på stranden? Det kan Jim göra! Jag vet, vi vänder på det och har hjältarna i land och piraterna på skeppet! Häftigt! Och så vill jag se Jim och Silver fäktas!
    Det är en omöjlig bok. En feberdröm om pirater och att vara Robert Louis Stevenson. Men en dröm jag inte skulle vilja vara utan.


    U.J.

    SvaraRadera