Folk som hittat hit

Jag tröttnar bara inte på att gå igenom analysverktygets lista över sökningar som hittat hit. Man kan ju undra, om man inte redan gjorde det. Både över människors tilltro till internet och sökmotorer, och över internets sätt att belöna denna tilltro. Så här har folk hittat hit (jämte andra, mer sansade och verklighetsnära sökningar, förstås!):

asiatisk fru problem problem problem (Men kära du! Förstår inte riktigt vad du gör här, är det själva det asiatiska som ledde fram till min blogg? Jobbig sökning att knappa in, hörru.)

feminismens besatthet av lyckliga slut (Verkligen?! Skulle trott att det var tvärtom. Om inte besattheten handlar om att ifrågasätta de lyckliga sluten? Undrar om du hittade nåt svar på frågan.)

john silvers papegoja namn (Flint heter den.)

kvinnor får säga vad de vill om män som inte får ge igen med samma mynt (Eh. Sånt där tycker jag bara är trams, ärligt talat. Ungefär som när män börjar prata om att starta en "maskulinist"-rörelse som motvikt till feminismen. Så har man en del kvar att begripa.)

nudister på stranden (Haha! Fick faktiskt ett julkort av några vänner med precis detta motiv, men det har jag vad jag vet inte skrivit om (inte julkortet åtminstone, men kanske det fotograferade tillfället?). Bilden tagen i somras på lilla stranden vid Sörgraven. Nudisterna i fråga är förstås vi själva, fyra glada nakna + ett barn, uppställda mot en varm klippvägg i eftermiddagssolen.)

Tvivlet – är det en kroppsdel? Var sitter det?

Jessica: "Men nu vet jag, jag känner igen det här, när din första bok skulle komma ut gick du ju runt och ropade om att det var en melodram du skrivit, eller hur?"

Jag: "Jo. Ähum."

Jessica: "Och nu ropar du över att den nya boken är en slaskroman. Vad bygger du det på? Har du läst några slaskromaner?"

Jag: "Inte som är som den ..."

Jessica: [skratt]

Att det är så svårt. Våra konversationer om skrivande och om bokbranschen går i mångt och mycket ut på att vi turas om att säga samma saker till varandra. Tvivla inte. Våga lita, våga tro. Det finns, det blir, du kan.

Är det inte oss själva vi tvivlar på, eller TEXTEN, så är det marknaden, branschen, förlagen. Eller så är det det fortsatta skrivandet, det som ska bli, det som med all säkerhet ska komma. Men var? Men när? Och hur?!

Just nu försöker jag intala mig själv att det jag ska göra är att vila i att INTE skriva, att INTE ha några idéer eller desperat leta efter dem. Det kommer. Det har varit rätt snabba ryck, trots mängden av år som förflutit sedan jag ... ja, sedan jag fick novellsamlingen refuserad ca 2003, började skriva Allt som återstår, fick den utgiven 2007 och debuterade 2008, började skriva Mot ljuset ungefär samtidigt och fick den utgiven ... nu, till våren 2011 alltså. Puh.

Och det där att ha skrivit en andra bok också, att ha skrivit två romaner räcker inte till för att alldeles dämpa den här "Jag kommer aldrig mer att få en idé i hela mitt liv"-känslan som kan komma över mig. Det enda jag kan göra mot den känslan är att gå med, vila i det. Okej, inga idéer nu, ingenting, knappt nåt skrivande alls. Det får vara så. Jag får hitta på annat terapiarbete att ägna mig åt. Sy, till exempel. Läsa.

God jul, kära läsare!

Jag önskar er:

trevlig matlagning i lagom dos (här: the empire christmas pudding)

förhoppningsvis betydligt mindre av shoppingen

... och istället mer av umgänge och fritid.

Majorna/Kungsladugård/Sandarna

Kolla!

Här är jag uppvuxen, precis här.

Mitt för den fyrkantiga plätten som är plaskedammen/plaskis går Älvsborgsgatan neråt höger, kantad av almar. Gården där på bortre sidan av gatan, det stora översta kvarteret (där Götas idag ligger på hörnet), den är min. Var min. I tre olika lägenheter på den gården har jag bott.

Nästan uppe i bildens övre högra hörn syns en stor vit fyrkantig byggnad. Det är Sannaskolan, där jag gick i nio år. Skolgården ser kal ut, det gör den fortfarande, men de på bilden nyplanterade kastanjerna var uppvuxna ordentligt på min tid, och bergknallarna bredvid skolan också grönare.

Det stora lummiga till vänster i bild är Västra Kyrkogården.

Inga spårvagnar ser ut att gå här än, men kanske är det bara som det ser ut? Jag vet inte.

Bilden hittade jag här. Läs gärna det intressanta inlägget om funkis kontra landshövdingehus i Majorna/Sandarna.

Zeenat Aman

Hon är fortfarande veckans/månadens/kvartalets bollywoodbrud här nere i min högermarginal, Zeenat.

Här är hon i Chura liya hai tumne jo dil ko (Du har stulit mitt hjärta), från filmen Yaadon Ki Baaraat, en låt som enligt A (jag är för kass på att höra/lägga märke till sånt) växlar mellan dur och moll. Fin är den i alla fall, och innehåller en del skoj att titta på. Zeenats vita dress, Vijay Aroras sammetsögon (och, eh, vaselinfilter?), inredningsdesignen i rummet där de befinner sig, medmera.

Och här, kanske lite mindre oskyldig, i Dum maro dum från filmen Hare Raama Hare Krishna. Låten handlar väl mest om att det är gött att röka ...

Med (enligt uppgift) autentiska hippies som statister.

I drömmen

Kollade på Inception igår med bror + A. Tyvärr är projektorlampan paj för tillfället, så vi fick nöja oss med liten datorskärm. Det gick bra, förstås, men kan tänkas att filmen gör sig på storbild.

Jag tänkte hur som helst på det där med drömmar. Jag gillar Eternal sunshine of the spotless mind väldigt mycket, mest tror jag för att jag är förtjust i skildringarna av minne/glömska/fantasi/dröm. Också i I huvudet på John Malcovich finns det scener som är fantastiska, där de jagar omkring i hans undermedvetna och tar sig mellan platser/rum genom luckor och dörrar och hål. Det korresponderar med hur jag brukade drömma (längesen nu): om stora byggnader eller hus med underliga dörrar och våningsplan, små luckor att klämma sig igenom, trappor och gångar och minst sagt märklig arkitektur.

Inception uppehåller sig (ju) väldigt mycket vid drömmar, men som A påpekade: det är inte särskilt stor skillnad på filmens "verklighet" och drömmarna. De ser ganska lika ut.

Jag gillar grejen, men funderade över hur det kan göras. Är drömmens materia densamma som verklighetens? När de i början av Inception befinner sig i en dröm, i ett japanskt hus, och håller på att vakna, så "krackelerar" drömmen: detta illustreras med att tak och bjälkar rasar in, murbruk och puts och sten faller från väggarna. Men? tänkte jag, är det så det ser ut? Är drömmen alltså byggd precis som verkligheten? Jag skulle ha tänkt mig det liksom ... böjligare, kanske inte något som försvann och gick upp i rök, men som var mjukare på något vis än verkligheten.

Senare finns fantastiska scener där någon, en kvinna (nej, filmen skulle inte hålla för Bechdel-testet! [obs: två länkar]) blir upplärd i att bygga och förändra drömmar. Hon böjer verkligheten, skapar nytt, går omkring och undersöker. DET var fantastiskt, mycket mindre verkligt än resten, helt flippat och väldigt fint. Även om det var mycket liksom vanliga stadsmiljöer, inga sånadär vagt odefinierade landskap som åtminstone jag tänker mig att drömmar består så mycket av. Precis som de i Inception säger att ett tecken på att man drömmer är att man inte minns hur man kom till den plats där man är, drömmar har ingen början – så tänker jag att platserna i drömmar inte heller hänger ihop med andra platser. De beter sig som platser i en stad man håller på att lära känna: fläckar på kartan som man inte kopplat samman utan tagit sig till en i taget, liksom lösryckt.

Tråkigt dock, om än begripligt, att det under all filmens ändå rätt fantastiska och (i huvudsak) begripliggjorda drömarkitektur, drömlogik och mindgames döljer sig en skjuta-skjuta-historia som bottnar i ett rent ekonomisk (och rätt ointressant) "problem".

Nervositeten

Går igenom redaktörens sammanställning av hans, mitt och korrläsarens korr.

Undrar ibland över hur jag tänkt, och över hur en text kan gå så många gånger mellan så många ögon & händer utan att saker noteras. Att jag skrivit bemanna istället för besinna. Min synonymordbok säger att bemanna bara betyder "förse med personal", vilket ju inte direkt är vad jag menar. Men. Jag tycker inte att besinna är helt rätt heller, det är ju mer att tänka efter. Jag är ute efter nåt mer i stil med behärska. Hm.

Sånt pet.

Med detta petande och fixande kommer också stunden allt närmre då manuset lämnar mig och skickas bort. Det är redan bortom den gräns då det inte längre finns ett worddokument. Eller, det finns, men inte i mina händer. Inte i redigerbart skick. Nu är texten ett indesigndokument, det är inte längre jag som gör ändringarna. Minns att jag tyckte att arbetet med debuten i detta skedet var hemskt plågsamt. Bröt ihop lite, skickade ett extremt uppjagat mail till redaktören och fick tre sekunder senare ett mycket vänligt och lugnande telefonsamtal. Och det ordnade sig ju, mycket riktigt. Men den där känslan av att texten var bortom min kontroll. Huvva.

Lite lugnare den här gången.

Men jag har ju tyckt att (24) mars ligger så långt fram i tiden. Inte nu!

Kanske lyckas vi bli klara och skicka iväg texten redan före jul. Det vore ju skönt, men också rätt läskigt. Sen är den alltså ute i världen, på egen hand.

Jag är faktiskt förfärligt rädd för detta med recensioner, märker jag. Och säg nu inte "det går säkert bra", för det kanske det gör, visst. Jag behöver nog bara älta lite. Tänka igenom vad det är som väntar.

En debut känns läskig för att det är det första man gör, det första som syns. Men andraboken är precis lika läskig eller värre, för att man kommer att bli jämförd. Och särskilt då eftersom det gick rätt bra för den första. Och för att jag i det här skedet är så fruktansvärt osäker på vad jag gjort.

Jag kämpar mot en önskan att ringa mina förlagsmänniskor och gå skamlöst med håven: "Är det verkligen bra?" "Är den färdig, finns det inget mer jag kan föra för att förbättra?" "Varför vill ni ge ut den?" "Säg att det är bra, älska mig, älska mig, älska mig..." Eh. Men jag behärskar mig. (Blogg = expansionsrör för utpysande nervositetsånga)

En dåre fri

På rekommendation av min redaktör läste jag Beate Grimsruds En dåre fri. Trodde att det skulle ta ett tag, den var ju så tjock, visade det sig. Men icke. Det gick i ett huj. Ett huj av klump i magen, hetsartad sträckläsning och lika delar beundran inför hennes skrivande, och ångest över innehållet.

Och, en tredje ingrediens: den ofrånkomliga undran över hur självbiografisk boken är.

Det bär mig emot att säga det, men jag har så svårt att tänka mig att det går att skriva om detta utan att ha varit i det själv.

Men vad vet jag.

Eli, huvudpersonen, är en kvinna med fyra småpojksröster inuti huvudet. Erik, Espen, Emil och prins Eugen (!). De talar, skrattar, gråter, befaller. Eli är schizofren och psykotisk. Kan man säga så? Kanske. Hon går in och ut ur det. Hon är författare och filmare, lika framgångsrik som Beate Grimsrud själv och med böcker som har samma namn som hennes. Hon åker in och ut från psyket, tvångsvårdas i perioder, skriver i perioder. Hela romanen är en gestaltning av skrivandet, eftersom den är skriven, och den är en skildring av Elis liv, hennes helvete och hennes bra dagar. Hennes förhållande till språket och litteraturen som dyslektiker med dålig syn. Hennes förhållande till världen, till kroppen, till rösterna i huvudet. Till psykvården, vårdare, medpatienter, platserna, rummen, bältesläggningen, medicinerna. Att det ändå går att skriva, att människan är så stark.

Nu är romanen dubbelnominerad (från både Sverige och Norge) till Nordiska Rådets pris. Jag hoppas att hon får det, jag hoppas att den här boken får det. Den är så stark, från de båda barnen fastbundna i sina spjälsängar alldeles i början (första aningen om hur klumpen i magen skulle komma att kännas genom läsningen) och rakt igenom. Den är både rasande och rasande bra.

Långkålen

Här är förresten receptet på den halländska långkålen jag skrev om nedan. Väldigt väldigt gott! För den som vill piffa upp julbordet. Det måste givetvis inte vara skinkbuljong, utan går lika bra med grönsaksbuljong.

Använd minst två-tre grönkålsstånd. Finrensa kålen från stjälkar och grova strängar. Skölj noga.

Lägg all kålen i stor kastrull med kokande, väl reducerad (skink)buljong (den skall vara smakrik och fyllig – inget magert blask!).

Låt kålen koka 15 - 20 minuter.

Lyft upp med hålslev. Lägg på skärbräda och finhacka med bredbladig kniv (har man matberedare kan ju den användas).

Bryn smör i järngryta. Lägg i den finhackade kålen och låt bryna en liten stund. Vänd och vrid. Häll på 3 - 5 dl grädde. Låt småputtra till lagom krämig konsistens.

Krydda med lite sirap, peppar, kanske en aning riven muskot. Men det är (skink)buljongen som har gett sälta.

Den tiden på året

(ja, det är tomtar. De har haft det lite gosigt i påsen, bara)

En julenkät. Detta kan tolkas som att jag inte har mycket att skriva om, men inte vill överge bloggen alldeles. Sorry om det är oinspirerat! Julen är dessutom egentligen inte alls min högtid, jag tycker den är rätt meningslös. (Jag vet några av er som kanske får rysningar och krupp etc. av själva detta faktum ...) Men den envisas ju med att återkomma varje år, så vad ska man göra.

1) Vilken bok önskar du dig i julklapp?

Tja, kanske Voluptuous Panic of Weimar Berlin?

2) Om du fick ge en bok till vilken känd person du vill, vilken person skulle du välja och vilken bok? Skriv gärna varför.

Jag skulle gärna ge Barbara Kingsolvers The Lacuna till alla möjliga personer, men ok, om jag ska dra till ordentligt, så: Barack Obama. På något vis tror jag att han skulle gilla den. Och så tänker jag, eller hoppas, att den skulle kunna ge honom perspektiv på USA.

3) Nämn en bok som du tänker ge bort i julklapp.

Alltså, jag tänker inte ge bort några julklappar. Men vi kan väl säga Kristian Lundbergs yarden till min bror, för jag tror verkligen att den skulle passa honom. Elda under din vrede, etc.

4) Har du någon jultradition som du följer varje jul?

Jag lyssnar alltid på Bachs juloratorium på morgonen. Helt sant! När jag och A var i Marocko en jul så hade jag med mig musiken (inte hela, men kanske första CD:n) på min ipod. Till Indien fick den inte följa med, dock, då ville vi väl ha en så julfri jul som möjligt, tror jag. Eller glömde jag det?

5) Vad har du alltid på ditt julbord?

Långkål enligt pappas recept. Alltså grönkål kokt i buljong (helst skinkspadet), finhackad och redd med grädde mm.

6) Vad önskar du dig i julklapp utöver boken i fråga 1?

Varma tofflor ...

Hurra!:

Jessica kanske har börjat blogga igen. Men inte här utan istället här. Kanske. Man vet aldrig, hon är oberäknelig och går mycket mer på känsla än på plikt. Vilket väl, strängt taget, är bra. Men kan resultera i mer liv än bloggande. Också bra, förstås, men tråkigt för den som vill vara bloggläsare.

Nå.

Ett inlägg om moderskap och familj. Kärnfamiljens brister. Jag vet inget om det hon talar om (jo, det gör jag VERKLIGEN, bara inte av egen erfarenhet) men jag håller med (förutom om det där med Bitterfittan, för jag gillar absolut inte den boken. Men det är en annan historia. Jag har förstått att det finns folk som gillar den). Två vuxna personer är alldeles för få i en familj! Fram för storfamilj!