Att närma sig texten

Det slår mig på nytt, att det finns en bild av texten inuti huvudet, och en text som är texten, worddokumentet. Och att avståndet till texten, i det här fallet det fysiska, gör att den verkliga texten bleknar och i någon mån ersätts av min inre bild. 

Vad är då det? 

Ett hopkok av vad jag vill att texten ska vara, vad jag vet att den skulle kunna bli, vad jag tror att den är, vad jag vet om den, det jag minns. Och det ligger ganska långt från den verkliga texten. Som jag nu läser och möter och det är alltid en tröskel där, någonting att överbrygga. Ett motstånd. Var det så här det var? Allt detta, allt det där, inte alls bara de där bitarna som jag mindes att jag skrivit eller tänkt at jag skulle skriva. 

Att då skrolla sig igenom texten, sida upp och sida ner. Peta i den, ruska lite liv i den, som en katt som får liv i ett snöre. Startsträckan fram till SKRIVANDET. Impulsen att resa sig och göra något annat. Äta, städa, läsa, surfa. Fastän jag velat sätta mig här vid datorn sedan imorse, nej, sedan igår kväll. 

Och att skriva ett blogginlägg för att samla kraft. Nu ska jag verkligen!