Textsamtal

"Det viktigaste mötet sedan oktober 2009" kallade Jessica det på twitter. Det var alltså när jag pushade för Pojkarna och hon rekommenderade mig att klippa bort/arbeta om de första 70 sidorna av vad som skulle bli Mot ljuset. Ja. Verkligen viktigt!
För mig var dock även vår förr-förra textsamtalsrunda extremt viktig, när hon för första gången fick läsa  det som skulle bli det som nu är en roman under arbete. Snart färdig? Vad vet jag. Men, jo, något vet jag ju. Ja, inom rimlig tid så färdig som jag kan göra den utan professionell hjälp. Och alltså, Jessica är ju professionell i allra högsta grad, men det finns ju de som faktiskt har LÖN för att läsa det jag skriver. Herregud, bara en sån sak!
Ja ja ja. Vilket svammel.
Förstår ni ändå vad jag försöker säga? Att OJ OJ OJ Herre min JE, snart ska jag skicka det här manuset till förlaget!
HohoHOOOOO [vansinnesskratt].
Det är en bit kvar, dock. Vi satte deadline i mitten av februari. Antingen för att skicka till varandra, eller nånannanstans. I mitt fall blir det nog nånannanstans. Jessica har läst tre gånger, och det går att övermätta textläsarblicken. Så, ja. Kanske.
Om jag inte bryter samman över att slutet ska skrivas.

Jag är ensam hemma ikväll, barnet sover, lägenheten är stilla, jag skulle alltså kunna sätta mig och skriva. Redigera? Jo, det är väl vad jag är mest sugen på. Det jag BORDE göra är dock att ta tag i slutet. Flödesskriva lite? Försöka tvinga mig själv till ett shitty first draft åtminstone. Det finns stolpar, mellanscener, ett hum om vartåt det ska. Vart det barkar. (är det skeppet bark? Inte barken på ett träd, väl?)

Såhär går det alltså när jag släpper loss mig själv över tangentbordet.
Det viktigaste mötet sedan ... osv. Och sen skriver jag inget om själva mötet. Går direkt på slutsatsen.
Men: igår satt vi i fem eller sex timmar i Jessicas arbetslokal och pratade text. Drack te i mängder, fikade i omgångar, och pratade. Först om hennes text. Och sedan om min.
Detta ljuvliga, intill utmattning och eufori ledande att någon lagt ner sådan energi och möda och omtanke på de ord jag skrivit. Att få respons, kritik, idéer, tankar, förslag, korrigeringar, ifrågasättanden, skratt, protester. Allt det där. Att hålla med eller inte hålla med, att häpna över sånt hon sett som jag knappt sett själv, glädjas åt att sånt jag velat ha fram har drabbat henne. Kan ni förstå?

När jag hade varit på förlaget första gången med Allt som återstår, och gått igenom texten med min redaktör (sida för sida, noggrant och grundligt och hela tiden på textens sida) så gick jag och fikade med mig själv på kulturhuset. Jag stod där i kön och undrade stilla om det var mina ben som skakade lite eller om huset skalv. Jag skrev nåt svammel bara för att skriva av mig, om Emma och bla bla nu blir det på riktigt.
Det var på sätt och vis samma eufori som jag fortfarande känner efter mina och Jessicas textsamtal.

Den här gången är den där känslan också uppbyggd av att ja, jag kan se slutet. Det är jobb kvar, men jag närmar mig. Jessica sa "Det som ska finnas finns här nu", och klappade på pappersbunten. Somligt ska lyftas mer, en del ska flyttas eller skrivas om. Slutet ska skrivas. Det är det stora, det svåra. Men det finns. Det går att göra. Hon kunde se det! Jag kan se det.

Så nu tror jag att jag ska sätta mig i köket med dator, manusbunt och hörlurar. Se om det finns någon koncentration som jag kan plocka fram.

Hej bloggers nya gränssnitt

jag hatar dig fortfarande.
Hejdå.

Internet jag älskar dig!

Städar mitt skrivbord, det i datorn alltså, och hittade den här bilden, som jag inte har något som helst minne av. Men fantastiska förslag som sökmotorn kommer med, tycker jag! Så varsågoda:

Texten (eller OMG TEXTEN TEXTEN)

En annan sak: det sista jag gjorde i Berlin (så att säga) var att göra texten* läsbar, spara som pdf och sen maila den till Jessica. Göra läsbar betyder som vanligt att visa lite extra tydligt var de luckor i texten finns som jag tänkt laga. Det har jag skrivit om förut.

Uppjagande känsla, detta, att skicka iväg texten, även om det har gjorts så många gånger förut. Tredje gången hon läser detta projekt nu.
Snart dags att skicka till högre ort, kanske? (Hej C.M, om du läser. Here's looking at you!)
Ja, kanske.
Kontrollbehovet sitter ivägen, men kanske inte så länge till? **

Skickade hur som helst ett följebrev till Jessica som bestod till lika delar av utropstecken och versaler. Samt en del tyska, förstås.

Nu inväntar jag att hon har tid att läsa. Sedan – SEDAN! (... ska det pratas text. Mums! Hjälp. Aj. Oj.)





** Men nä, inte bara kontrollbehovet. Jag vet ju. Känner texten. Slutet gapar ofärdigt (ett ord jag nu freudianskt felskrev som ofrdit), texten liksom tunnas ut mot slutet, och antalet "ÖVERGÅNG HÄR", "AVSLUTNING" och liknande ökar drastiskt. Jag vet vad jag vill ha och vart det ska, men det tar tid att få fram det, att skriva det, att leta sig fram till rätt sätt och ton och mängd etc etc.


* Vi kan, om ni vill, vid tillfälle återta diskussionen om när jag kan börja kalla mina projekt för roman istället för text. Vet att jag faktiskt nämnde den vid det förra igår, när jag pratade med Johannka om en artikel jag grävt fram via twitter. Men sen är det svårt. Fast den här faktiskt rätt länge har haft en förstasida med arbetstitel, mitt namn och ordet "roman" på. Självsuggereringens makt skall icke underskattas! När det kommer till blogginlägg, dock, tydligen.



(Notera gärna den postmodernistiska asteriskhanteringen.) (SMAKA PÅ DEN!)

Yup. Nope. Not our division.

Hittade den här. Tyckte det var passande på nåt vis.
Rätt så förtjust i den här "Keep calm etc"-postern som cirkulerar nätets olika kretsar. Den här tycks ha lite fel format, men jag förlåter den.

Uppmaning och begäran till bokbranschen

Okej, om någon bokbranschperson läser denna blogg nån gång emellanåt, se upp, se hit, gehör, giv akt! Med andra ord: här är en uppmaning till dig/ditt förlag/er.

Ge ut det här bokpaketet (typ*) på svenska! Jag stod i den tyska bokhandeln och övervägde att betala 75 euro för den tyska utgåvan, och herregud, så bra tyska kan jag ju verkligen inte! Fatta då allvaret i detta! 

Jag har vridit bilden så ni lättare ska se vad det står.

* Tja, jag kräver inte EXAKT de här titlarna (på svenska skulle väl Thorvall kunna inkluderas, t.ex.). Nån känner jag inte till, Houellebecq har jag inte läst och Coelho tror jag mig med lätthet kunna vara utan, men GREJEN! 

Och sidorna var röda utanpå (ja, vad heter det? Kanten på sidorna, ni fattar...) Snyggt! 

20 dagar i Berlin

En bildsammanfattning, utan kronologi.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Alltid starkt, fint, mäktigt. Har varit där i vinterkyla innan, så halt att vi gled backe upp och backe ner. Nu i höstsol var det starkare.

Såhär fint har vi alltså bott. Möblerna är nytillverkade kopior av 1700-talsmöbler från olika slott, herresäten och brunnsorter (plus en del Bruno Mattsson, som inte syns i bild...). 

SCHWERBELASTUNGSKÖRPER! (nere till höger om huset) (vsg att googla)

Det finns poesi här. 

Det här lät extremt skoj, tyckte jag.

Potzdamer Platz. Tråkigt, blåsigt, trafikerat och rätt fult. Snyggt kanske bara såhär: oskarpt mot oktoberkvällshimlen. 

U-bahnstationen är byggd av röd marmor från Hitlers Rikskansli. Snyggt och lite läskigt.

Svensk krimi säljer tydligen utomlands. 

Jag beundrar typsnitten! 

Såhär härligt alltså. Sol, sitta ute, dricka prosecco, äta chokladkaka. (Det senare kom inte med på bilden...)

Kollwitzplatz.

Mhm? Tyckte detta var skoj. På Straße des 17. Juni ...

... där vi strosade omkring på Trödelmarkt i fyra timmar, och jag flera gånger gick förbi och höll i dessa, men inte köpte en enda av dem. Frågade inte ens om priset, faktiskt. 

Uh! Potzdamer Platz igen. Något ska byggas. Antagligen en galleria. 

Vi var på Axels tyska distributionsbolags kontor. Och en av tjejerna där hade DOM HÄR hängande över sitt skrivbord! Hon skrattade lite åt att jag fotograferade dem, men hur kunde jag låta bli?

Pestalozzistraße

Berlin igen. Höst och sol och det regnar gula löv över oss när vi cyklar genom Tiergarten.
Vi kom igår, dagarna är långa, imorgon får vi besök.
Charlottenburg är onekligen något annat än Friedrichshein och Prenzlauer Berg där vi bott förut. Finare? Mer stilla. Men det är fint, att få se andra saker, andra gator.
Jag ska skriva, och jag ska läsa Jessicas manus. Allt väntar. Vi ska semestra tillsammans. Kanske rapporterar jag såhär, lite kort. Håll utkik!

Roligt?

Att bilden på mig här till höger är från 2006, i Jokkmokk. Inte superaktuell. Men i flera år hade jag också bild på den vansinnigt snygga neonskylten från Jokkmokks busstation som skrivbordsbakgrund. För att jag gillar platsen, mina två resor dit, etc etc. (Nu har jag en bild på en fyr och grått hav och grå himmel på Bornholm istället.)
Det är nog därför den är kvar, bilden på mig? Eller för att jag inte ids byta? Eller för att jag tänker mig att jag ser exakt likadan ut fortfarande?

Bok- och Biblioteksmässan

Bla bla bla bla bla bokmässan bla bla årets bla bla vimlet bla bla myllrande bla bla bla angst bla bla mingel bla bla bla förlagsmänniskor bla bla bla kommers bla bla bla spana in bla bla bla lugnt hörn bla bla bla Schiefauer bla bla bla säkerligen bla bla bla utmattning bla bla bla Park Aveny bla bla bla fotriktiga skor bla bla bla bibliotekarie bla bla bla bla bla bla bla lovar inget bla bla bla twitter bla bla bla.