Wolf Hall topp fem – en sorts bloggutmaning

Både Tomas Jarvid och Urban Jarvid har bloggat om Wolf Hall topp fem, så nu är det min tur. Utan inbördes ordning, tror jag.


1. Ljus och mörker
De mörka kvällarna, ljusskenet över ett ansikte, att röra sig genom ett rum med en ”ljussläckare” och ljus för ljus förminska cirkeln i vilket samtalet förs. Och i andra scener: utomhusljuset, eller de stora fönstren som låter ljuset flöda.

”Well, that's a conversation I shouldn't have had.”

2. Människorna. 

Att – som min kollega S. sa – medeltidens människor inte överdrivits och karikerats. Jag tycker att de är just människor, och att de därför engagerar mig. Visst är de kungar och drottningar, herremän och högdjur, men ändå mänskliga. Även Cromwell. Det har sagts och upprepats att han gjorts godare här, än i verkligheten. Det må så vara, det vet jag inte mycket om. Och nog är porträttet något lite mörkare i boken än i teveversionen, men inte så slående, tycker jag.

Här är Anne Boleyn. Nu är det slut. Hon har varit drottning, nu är hon bara rädd.

3. Cromwell/Mark Rylance. 

Detta oupphörligen fascinerande ansikte, både öppet och slutet. Det där leendet som spricker upp. Vreden som glimtar till, och blir starkare just för att den oftast inte syns/släpps fram. Tårarna som rinner, över barnen och Liz, över kardinalen.
När han blottar sig lite: sjunger en italiensk visa, berättar om sitt förflutna.
Visst är det så: han spelar inte över, han spelar under.
Och när jag läste boken, efter att ha följt serien, tycker jag att spelet/regin/manuset är kongenialt (som det heter) med beskrivningen i boken. Fast han kanske är lite mindre tillknäppt i textform. Skämtar mer, till exempel, något som var oväntat och ganska trevligt att läsa, när jag hade hans ansikte från filmen med mig, så att säga.

”I like your grey velvet …”

4. Snörnäbbar
Spanskt broderi med svart tråd. Lindan kring kungens ärm när han skjutit båge. Hättorna under Thomas Cromwells mössor. Att äta med fingrarna. Glasögonen som Thomas More håller framför ögonen. De dämpade färgerna, dammigheten, mattheten i ytorna.
De där små detaljerna som ger ”high production value”, trovärdighet och mycket att titta på.

"I could shoot for you!"

5. Något annat än handling
Ja, det är nog här vi landar igen. I skillnaden mellan ”hur ska det gå?” och ”Hur ser det ut när det sker?” – där jag tycker att det senare är så otroligt mycket mer spännande, både att se på/läsa och att själv undersöka. Här är ju ett praktexempel: vi vet hur det ska gå. Illa, för de flesta. Först för fruarna till kungen, sedan även för Cromwell själv. Och det är inte heller det som är poängen. Poängen är hur det ser ut: spelet mellan människorna, samtalen, de små sakerna som resulterar i stora skeenden, dagarna som går, väntandet, kringelikrokarna. Jag tycker mycket om det.


Snart ska jag nog läsa även bok två, För in de döda. Och vänta på bok tre. Och mer filmatisering...