För den som undrar ...

... hur det såg ut i lördags, på släppfesten för boken, kan man lämpligen läsa här, på Christin Ljungqvists blogg, och titta på fina bilder till och med. 

(Tror bara jag hittat en sak som inte stämmer, och det är att vi nog båda två glömt varandras namn och fått hälsa på nytt. Men nu tror jag att vi vet vilka vi är...)

"snudd på oförskämt begåvad"

Vem då ?
Jag!
Hohohoooo [ekande vansinnesskratt]

Idag: trött efter en fantastisk releasefest igår, och tidsomställning och städning inför Morgondagens Stundande Händelser i Hemmet.
Men glad.

Inte ens en riktig jävla sågning, som den i xpresssen idag, kan sänka mig.


För det jag vaknade upp till var rubriken ovan, i sms från min redaktör. I sin helhet låter det såhär:

Och, det måste sägas med en gång: den som anklagar svensk samtidsprosa för att vara provinsiell, måste komma ihåg att det finns motvikter. När den snudd på oförskämt begåvade Elin Boardy nu ger ut sin tredje roman, blir det åter tydligt att hon i sitt författarskap rör sig långt ifrån den endast till hälften förklädda fiktion som vi har fått för vana att försknipa med ung, svensk samtidslitteratur. 

Ja. Ojoj! I sin helhet är recensionen i Svenska Dagbladet riktigt riktigt fin. En bra läsning av romanen, välskrivet, och så mycket fina saker om boken. (Och om mig, förstås. Smickrande!)
Finns inte på nätet än, uppdaterar med länk när jag ser den.


UPPDATERING: länken är här!

Glädjerop gånger två

Vilket trevligt sätt att inleda en solig lördag: hitta två stycken mycket fina recensioner, en i ÖstgötaCorren och en i Norrköpings Tidningar.

Beskrivningen i Corren av "Allt som återstår" är ju också (fast jag kanske inte håller med helt och hållet...) helt fantastisk!
Såhär:

Jag gillar verkligen Elin Boardys utveckling. Debuten ”Allt som återstår” var förvisso språkligt stark men den hade en minimal handling där två människor gick omkring och teg i ett äktenskap och för mig kändes den som ett Sune Jonsson-fotografi . Man vet att det är bra men är förtvivlat trött på svartvitt svårmod. I ”Mary Jones historia” målar Elin Boardy i färg. Starka sprakande färger, dofter och ljud.

Kan man annat än gilla den inledningen?

En annan sak - om skrivandet och att ha roligt

Jag har läst ett par artiklar nu om mig och skrivandet och boken och tänkt: jag måste sluta säga att det är ROLIGT. Det låter så larvigt i skrift. Oseriöst, liksom. Som om jag bara suttit där och lajat. Som om jag inte haft nåt att säga, som om det bara var på skoj, som om det var romanens enda uppkomst och tillblivelse.

Men samtidigt: Mary Jones ÄR det roligaste jag haft när jag skrivit. Givetvis inte bara, inte alltid, men i stort sett. Med hästlängder före de andra två. Och kanske är det snarare så att jag ska försöka säga det på ett annat sätt? För jag tänker att det är bra, när det är roligt. Skrivandet. Och att det kan lysa igenom?

Och så läser jag just nu Stewe Claesons roman Den tjugotredje dikten, och tänker titt som tätt att "här har han haft roligt", och det är ju bra.
Två medelålders män hänger på en nedlagd såg och pratar poesi, de läser en norrman (Hauge) och en kines (Tao Chien). Stillhet på ytan, men så fint! Mycket engagerande.

Och så denna lilla passage, väldigt fin:

Det är fortfarande stor eftermiddag när de i skuggan äter det Krister tagit med, något slags risröra med kycklingbitar och grönsaker i en syrlig rödaktig sås, det smakar hyggligt, de är hungriga, de är fortfarande tysta, de vill inte prata, de har det bra, de är kineser. 

Alltså, lite lustigt kanske med det där sista, men: den kinesiske poetens dikter är filosofi för dem. De är i det läget. I kontexten alltså helt begripligt. Men också: det där MÅSTE han ju haft roligt åt. Och att det lyser igenom.
Jag kan inte alls se min egen text utifrån på det sättet, förstås, men jag hoppas att det lyser igenom att jag haft roligt när jag skrivit.
Och att det där "roligt" är något som kan bära framåt, ett flöde, en lust som driver det där som man vill säga, det som blir teman och allvar och djup och vad vi nu ska kalla det. Det bärs framåt av något. Det är inte blod som smetas ut på sidorna. Det är ömsom flöde och lust och roligt, och ömsom kneg. En balans där.

Ja. Nu vet jag itne vart jag är påväg längre, så nu slutar jag. Detta, som det heter, om detta.

Recensionsdag

Det kan vara att jag är lite sjuk och därför avtrubbad, det kan vara att det faktiskt är tredje gången jag gör det här, det kan vara att Ulrika Milles i Kulturnyheterna uppfyllde alla mina drömmar om hur recensionerna skulle kunna bli redan häromdagen. Men: jag har inte varit så uppjagad idag som jag föreställde mig.
Men jag ska inte heller sticka under stol med att jag ÄR nöjd och glad med de recensioner som kommit. Länkar till några här:

Bernur skriver fint, tycker jag. En riktigt blurb-slutkläm ...

Kristianstadsbladet, Ystad Allehanda och Trelleborgs Allehanda. (Hej sydöstra Skåne! Hej Skurup!)

Helsingborgs dagblad (med lite invändningar mot (dagboks)formen.)

Arbetarbladet.

Kulturnytt i radion, jättefint av Jenny Aschenbrenner!

... och ett par till som inte finns på nätet än men som jag fått läsa via förlaget.


Väntar fortfarande på de stora ... (drömde till och med att jag vaknade och gick ut och hämtade DN, för att se vad de skrivit.) Till helgen kanske?

Andra bilder

Alltså, jag inser att det kommer att bli mycket jagjagjag här framöver (om det inte redan är det), så jag får väl kvotera in något annat också, emellanåt.
Läser för närvarande inte böcker. Men nätet, litegrann.

Ramlat över två ställen med vackra bilder av NÅGOT ANNAT. Som får mig i stämning. Som gör mig sugen att (nån gång) skriva typ sci/fi. Ja. Ja!

Simon Stålenhag:

Helt helt fantastiska bilder. Skulle vilja ha dem i en bok. På väggen, någon av bilderna, om jag hade väggar kvar att hänga något på.
Den här blandningen av barndom/vardag/vinter och det där andra, maskinerna, ljusen, robotarna. Fantastiskt. Är det en roman redan? Vem skriver den? Jag tänker någon med språk som Martin Engberg eller Lars Jacobson kanske?




Gakuranman (tror jag är upphovet?):

Ramlade över dem bara häromdagen. Gillar grönskan som tar över allt. Tomheten.

Lektörsomdöme från btj

(Tur att jag har ett konstigt minne som trots föräldraledighet inte avaktualiserat lösenorden från jobbet)

Så här skriver btj:s lektör:

Elin Boardy (född 1979) romandebuterade 2008 med Allt som återstår. Mot ljuset utkom 2011. Efter dessa uppmärksammade romaner återkommer Boardy med en mycket läsvärd, intelligent upplagd historisk roman. Med utgångspunkt i Stevensons klassiska Skattkammarön låter hon kökspigan Mary Jane berätta sin historia, om sitt liv och om Dolores och John Silver. Mary Jane, en fattig landsbygdsflicka, får som tolvåring plats på värdshuset Kikaren i Bristol, hos Dolores och John. Dolores lär henne läsa och skriva och ger henne en dagbok att "nedteckna" sitt liv och deras berättelser i. Åren i Bristol, tiden på ön Hispaniola, före och efter Silvers död återges ur flickans perspektiv med kvinnornas situation i centrum för intresset. Fattigdom, våld, sorg men också kärlek och framtidstro gestaltas skickligt med stor inlevelse. Personerna från Skattkammarön uppträder även här men ses helt ur Marys ögon. 1700-talets Bristol levandegörs suveränt liksom kontrasten Hispaniola. Den som inte läst Skattkammarön lockas att läsa denna "förlaga" men Boardys roman lever helt sitt eget liv!

Dock: Mary Jane? Ehm.

Nåväl, spelar förstås mindre roll. Korrfel, närmast.

I övrigt: jättefint, ju. 

Väldigt roligt att boken kallas intelligent, tycker jag! Det gillar jag särskilt. 

Recension i Värmlands folkblad

Jomen, här var ju en till tidig recension!
Värmlands folkblad.

Vilken väldigt fin inledning!
Även fint om Mary Jones, tycker jag.

Libris

Ja ja. Jag googlar mig själv. Ännu ganska lite matigt, men det ramlar in bibliotekskatalogsträffar.

Detta gillar jag:

(Skulle tro att bilden blir större av att klickas på)

"Verk som ingår i eller hör samman med denna titel". Fint, ju! 

(Jag förstår om det låter lite korkat detta, men för mig är inte vetskapen om vad jag gjort samma sak som insikten som kommer med att se någon annan formulera det.)

Lite mer om Mary Jones (och mig)

Boken har fått en recension! Jättefin, i senaste numret av Vi.
Oline Stig skriver: "Vissa böcker ger mig en aha-upplevelse av litteraturens möjligheter. Elin Boardys tredje roman, Mary Jones historia, är en sådan bok."
Och:

"John Silvers skattjakt framstår som blek i jämförelse med kvinnornas stormande kärleksliv och själv är han en rätt ömklig figur. jag får en obetvinglig lust att läsa om Stevensons original. Men Mary Jones historia är en roman i sin egen rätt och litterär återvinning när den är som bäst." 

Hurra!

Biblioteket i fokus, bif, har skrivit om succédebutanter, och då bland annat de nominerade till Borås tidnings debutantpris 2009. Här kan man läsa en intervju med Sara Mannheimer som vann, och lite mer enkätliknande från oss andra.


Sen var detta lite skoj, tycker jag, presentationen av boken på Bibliotek i Värmlands webbplats (man får nog skrolla ner en bit för att hitta. "kökspiga ombord på Long John Silvers fartyg med destination Skattkammarön". Hehehe. Heh. Jag skulle vilja hävda (och här tror jag att jag har Urban med mig) att den som skrivit det inte har läst Skattkammarön. Men vad gör det om hundra år, som det heter. Hoppas bara att den pitchen inte gör nån piratvurmare alltför besviken.
Däremot hurra för meningen "Elin Boardy är en mästare på historiska romaner!"