Martin Engberg bloggar!
Så skulle det kunna utropas, och det gör jag också, fast jag misttänker att det strider lite mot hans önskan ...
I vilket fall som helst skriver han om litteratur och om skrivande, och senaste inlägget är ett mastodontlångt där jag får bre ut mig om skapandeprocessen och litteraturen och mina romaner. Läs gärna, det blev bra, tycker Martin och jag.
fredag 21 februari 2014
Och dessutom:
Jag har tydligen börjat blogga igen, har ni noterat det? Så här många inlägg på en månad har jag inte fått ihop sen 2012 ...
Alltså, ursäkta, jag måste bara säga ...
Jag är ju fortfarande på plustid, så att säga, eftersom ni inte ens läst den här boken än, Mary Jones menar jag.
Men jag skriver nu på något som är så himla skojigt! Måste bara säga det. Herregud vad det ändå kan vara ROLIGT att skriva. Heltokigt, menar jag.
Det kanske inte blir något, det vet man aldrig. Och i det här läget gör jag det bara för att det är skoj och skönt att ha något att hålla på med som inte är nervös väntan på utgivningsdatum etc. Men. Hur kul som helst!
Ville bara säga det.
Men jag skriver nu på något som är så himla skojigt! Måste bara säga det. Herregud vad det ändå kan vara ROLIGT att skriva. Heltokigt, menar jag.
Det kanske inte blir något, det vet man aldrig. Och i det här läget gör jag det bara för att det är skoj och skönt att ha något att hålla på med som inte är nervös väntan på utgivningsdatum etc. Men. Hur kul som helst!
Ville bara säga det.
tisdag 18 februari 2014
Nu kom posten!
Här är den äntligen! Romanen! Så fin, så fin, omslag av Sara R Acedo.
Ojojoj. Lite darriga händer sprättade upp kuvertet. Bläddrade.
Mina ord. Min roman.
Det är en särskild känsla som jag hoppas aldrig kommer att försvinna eller förändras: jag har skrivit varenda jäkla ord på de där sidorna. Tryckt ner tangenterna, tänkt tankarna, sett det för mig. Brottats och knådat. Och nu står det där. Alltihop.
Shiver my timbers! som Silver skulle ha sagt.
måndag 17 februari 2014
torsdag 13 februari 2014
Upphittad: en lång text om PO Enquist
Jag satt härom kvällen och gick igenom lite mappar i min dator, hittade i en undermapp till Fantasin-mappen en text jag börjat på till något eventuellt kommande nummer som aldrig blev av. Läste den och tänkte: det här var väl inte så illa?
Det handlar om PO Enquists Ett annat liv. Om språket, och om vad jag inte tyckte att litteraturkritiken talade tillräckligt mycket om.
Varsågoda:
När PO Enquists Ett annat liv kom ut så köpte jag den och sträckläste den. Jag har läst mycket av honom, nästan allt, känns det som, förutom några av de tidiga romanerna. Det är ett författarskap som för mig växer för varje bok/text jag läser. Pjäserna är fantastiska. Avklarnade, stilla, smärtsamma. Som om han där borrat sig fram till sitt skrivandes absoluta smärtpunkt.
Och så kom det alltså en självbiografi. Eller en självbiografisk roman? Jag var till att börja med, om inte skeptisk så åtminstone avvaktande. Två skäl:
1) äldre man skriver självbiografi – skäl nog till tvekan.
2) en idol och förebild skriver självbiografi – vad skulle jag nu få för bild av honom som kanske raserade mina idéer om författaren och hans romaner?
Men. Men! Det var ju en PO-bok. Det omisskännliga språket, humorn, den tydliga kärleken till att formulera sig väl, till språkets vändningar och möjligheter.
Den sög in mig, den tvingade mig till sträckläsning. Och den öppnade för något annat. Något bortom humorn, norrländskan, det välkända språket.
Och när jag läst boken och sedan läste intervjuer och recensioner tyckte jag att där saknades något. Det talades om alkoholismen, sida upp och sida ner (till och med löpsedlar, har jag för mig, men det kanske är min hjärna som överdimensionerar det hela?). Rubriker i stil med ”Jag var så väldigt nära att dö”. Och det var inte den boken JAG läst. I boken jag läst var inte alkoholismen det som det ”handlar om”. Det är en smärtpunkt, en gåta, ett mörker, men det är inte det enda, det stora, det intressantaste.
Lars Lönnroth i Svd skriver om ”berättarteknisk briljans” och om berättelser som borde bli klassiska i svensk litteratur. Men han är otroligt, nästan överdrivet fokuserad vid innehållet, vid vad Enquist säger, vad han berättar och inte berättar. Att skildringen av skilsmässan är ”full av svarta hål” ser jag inte alls som problematiskt, utan som rätt givet. Men jag är å andra sidan inte det minsta intresserad av PO Enquists skilsmässa. Jag är intresserad av andra saker.
Eva Ström i expressen skriver att ”beroende och missbruk är bokens tema.” jag skulle säga att berättande är bokens tema. Det är i berättandet, i språket som allt börjar. Och det är också där det slutar, i att kunna ta sig ur alkoholismen genom att skriva, och att sedan skriva den bok vi nu läser, boken ”Ett annat liv”. (”men också skrivandet är en form av beroende” säger Ström visserligen) Hon nämner språket, men utan att säga att det är språk: ”stramt återhållen och musikaliskt flödande, i perfekt musikalisk balans med sitt ämne, rytmiskt framskriven”.
Boken består av tre delar.
Den första delen är barndom och uppväxt. Den andra är ut i livet, in i skrivandet och i politiken. Den tredje är alkoholismen och överlevandet. Jag läste alltså boken/romanen på en dag, i ett sträck. Kanske är det därför, kanske är det för att jag själv är fixerad och besatt av SPRÅK, men för mig var det ofrånkomligt och uppenbart att boken arbetar med tre distinkt olika språk.
Det handlar om PO Enquists Ett annat liv. Om språket, och om vad jag inte tyckte att litteraturkritiken talade tillräckligt mycket om.
Varsågoda:
Och så kom det alltså en självbiografi. Eller en självbiografisk roman? Jag var till att börja med, om inte skeptisk så åtminstone avvaktande. Två skäl:
1) äldre man skriver självbiografi – skäl nog till tvekan.
2) en idol och förebild skriver självbiografi – vad skulle jag nu få för bild av honom som kanske raserade mina idéer om författaren och hans romaner?
Men. Men! Det var ju en PO-bok. Det omisskännliga språket, humorn, den tydliga kärleken till att formulera sig väl, till språkets vändningar och möjligheter.
Den sög in mig, den tvingade mig till sträckläsning. Och den öppnade för något annat. Något bortom humorn, norrländskan, det välkända språket.
Och när jag läst boken och sedan läste intervjuer och recensioner tyckte jag att där saknades något. Det talades om alkoholismen, sida upp och sida ner (till och med löpsedlar, har jag för mig, men det kanske är min hjärna som överdimensionerar det hela?). Rubriker i stil med ”Jag var så väldigt nära att dö”. Och det var inte den boken JAG läst. I boken jag läst var inte alkoholismen det som det ”handlar om”. Det är en smärtpunkt, en gåta, ett mörker, men det är inte det enda, det stora, det intressantaste.
Lars Lönnroth i Svd skriver om ”berättarteknisk briljans” och om berättelser som borde bli klassiska i svensk litteratur. Men han är otroligt, nästan överdrivet fokuserad vid innehållet, vid vad Enquist säger, vad han berättar och inte berättar. Att skildringen av skilsmässan är ”full av svarta hål” ser jag inte alls som problematiskt, utan som rätt givet. Men jag är å andra sidan inte det minsta intresserad av PO Enquists skilsmässa. Jag är intresserad av andra saker.
Eva Ström i expressen skriver att ”beroende och missbruk är bokens tema.” jag skulle säga att berättande är bokens tema. Det är i berättandet, i språket som allt börjar. Och det är också där det slutar, i att kunna ta sig ur alkoholismen genom att skriva, och att sedan skriva den bok vi nu läser, boken ”Ett annat liv”. (”men också skrivandet är en form av beroende” säger Ström visserligen) Hon nämner språket, men utan att säga att det är språk: ”stramt återhållen och musikaliskt flödande, i perfekt musikalisk balans med sitt ämne, rytmiskt framskriven”.
Boken består av tre delar.
Den första delen är barndom och uppväxt. Den andra är ut i livet, in i skrivandet och i politiken. Den tredje är alkoholismen och överlevandet. Jag läste alltså boken/romanen på en dag, i ett sträck. Kanske är det därför, kanske är det för att jag själv är fixerad och besatt av SPRÅK, men för mig var det ofrånkomligt och uppenbart att boken arbetar med tre distinkt olika språk.
Den första delen är skriven med stora doser av den där typiska Enquistska lågmälda humorn, den är invaggande, gripande, med många norrländska kursiveringar. Det är ett språk som en läsare av Enquist känner igen, och känner sig hemma i, välkomnad av. Kom här, sitt ner och lyssna, jag ska berätta något. Här återfinns teman och motiv från många av hans tidigare böcker. Man lockas av den där möjligheten till självbiografisk läsning. Äntligen! Var det alltså så här det var, så här det såg ut? Var det här han fick allt ifrån?
Den andra delen är längre, bitvis tråkigare, men fortfarande intressant. En lång båge som kanske slackar lite. Språket har ett annat flöde här, en annan ton. Klarare? Mer distanserat, och oftast utan den där humorn, de där kursiveringarna. Allt färre kursiveringar ju längre tid som går. Ett avstånd till västerbotten. Här flyttar författaren bort från sin dialekt, bort från språkets ursprung. Ut i världen, och där talas och skrivs det på ett annat sätt. Skriver man om filmutredningar och socialdemokratisk kulturpolitik kan man inte göra det på samma sjungande, berättande språk som när man berättar om kartorna, om de döda kattornas grotta, om att åka skidor genom Hjoggböle. Det måste göras på ett annat sätt. Med ett annat språk.
Den tredje delen så, den kvantitativt tunnaste, är den del som handlar om alkoholismen. Märkligt alltså, att det var den och nästan bara den det skrevs och talades om när boken kommit ut. Det slog mig medan jag läste, att det var så lite, alltså mängdmässigt, sett till antal sidor. En sådan tunn sista del. Men intensiv, smärtsam. Där blir språket obehagligt. Det är rytmiskt på samma sätt som ett oregelbundet ljud: där finns kanske en rytm men man hittar den inte. På samma sätt som en droppande kran gör mig vansinnig. Och det är förstås just så det ska berättas. Där finns ingen rytm, där finns inget som håller samman. Där är vi långt långt borta från köket i det gröna huset i västerbotten, långt borta från bilderna som använts och återanvänts i så många av hans böcker. Himlaharpan, hur skulle den kunna finnas där?
Jag hörde PO Enquist säga någon gång att när han skrev den sista delen så skrev han den på tio dagar ”och jag ändrade inte ett komma”. Och jag tänker: då har man verkligen skrivit sig in i det. In i texten, in i språket. När man väl är där så vet man hur det ska berättas, hur det ska skrivas. Språket SITTER. Det finns ett sätt att skriva det som är det rätta?
Det är litteratur, det var så jag läste det. Det var inte en människa som hade ett behov av att berätta för världen att ”jag var alkoholist”. Det var en författare som skrev och berättade om olika saker, många olika saker. Bland annat om skrivande. Och som genom och inuti och under allt detta också berättade något om språket, något viktigt.
Den andra delen är längre, bitvis tråkigare, men fortfarande intressant. En lång båge som kanske slackar lite. Språket har ett annat flöde här, en annan ton. Klarare? Mer distanserat, och oftast utan den där humorn, de där kursiveringarna. Allt färre kursiveringar ju längre tid som går. Ett avstånd till västerbotten. Här flyttar författaren bort från sin dialekt, bort från språkets ursprung. Ut i världen, och där talas och skrivs det på ett annat sätt. Skriver man om filmutredningar och socialdemokratisk kulturpolitik kan man inte göra det på samma sjungande, berättande språk som när man berättar om kartorna, om de döda kattornas grotta, om att åka skidor genom Hjoggböle. Det måste göras på ett annat sätt. Med ett annat språk.
Den tredje delen så, den kvantitativt tunnaste, är den del som handlar om alkoholismen. Märkligt alltså, att det var den och nästan bara den det skrevs och talades om när boken kommit ut. Det slog mig medan jag läste, att det var så lite, alltså mängdmässigt, sett till antal sidor. En sådan tunn sista del. Men intensiv, smärtsam. Där blir språket obehagligt. Det är rytmiskt på samma sätt som ett oregelbundet ljud: där finns kanske en rytm men man hittar den inte. På samma sätt som en droppande kran gör mig vansinnig. Och det är förstås just så det ska berättas. Där finns ingen rytm, där finns inget som håller samman. Där är vi långt långt borta från köket i det gröna huset i västerbotten, långt borta från bilderna som använts och återanvänts i så många av hans böcker. Himlaharpan, hur skulle den kunna finnas där?
Jag hörde PO Enquist säga någon gång att när han skrev den sista delen så skrev han den på tio dagar ”och jag ändrade inte ett komma”. Och jag tänker: då har man verkligen skrivit sig in i det. In i texten, in i språket. När man väl är där så vet man hur det ska berättas, hur det ska skrivas. Språket SITTER. Det finns ett sätt att skriva det som är det rätta?
Det är litteratur, det var så jag läste det. Det var inte en människa som hade ett behov av att berätta för världen att ”jag var alkoholist”. Det var en författare som skrev och berättade om olika saker, många olika saker. Bland annat om skrivande. Och som genom och inuti och under allt detta också berättade något om språket, något viktigt.
Det är så här det ser ut. Det är så här det görs. Här är mina teman, varsågoda, här är de olika saker som jag har ägnat mig åt, som jag har intresserat mig för och som fortfarande är värda att intressera sig för. Det är så här jag skriver om dem. Med detta språk ska jag närma mig tingen. Med ett annat språk ska jag närma mig andra ting. Och jag kan nästan skämmas å litteraturkritikens vägnar över att det inte lyftes fram mer, att det inte uppmärksammandes, att det inte var DET som fick rubriker. Titta, så här kan det göras, så här kan det skrivas. Ser ni hur han gör? Ser ni hur skickligt han använder sina redskap, och hur han samtidigt säger något viktigt.
tisdag 11 februari 2014
Detta med att läsa böcker
Läsa böcker, det brukade väl vara en bra grej? Roligt, medryckande, viktigt, intressant, långsamt, fördjupande? Etc.?
Nu: nada, niente, nichts.
Inte läst en bok på ... jo. Det har jag ju. Jag har läst Dick Harrisons "Stora döden".
Men SKÖNLITTERATUR.
Lässvacka kallas det visst. Och egentligen både vill jag ju, och har tid, bitvis. Men vad ska jag läsa? Tipsa, snälla, ni läsare som faktiskt hittar hit.
Jag säger som de svåraste besökarna på bibblan: "Kan du inte bara rekommendera en riktigt bra bok?"
Nu: nada, niente, nichts.
Inte läst en bok på ... jo. Det har jag ju. Jag har läst Dick Harrisons "Stora döden".
Men SKÖNLITTERATUR.
Lässvacka kallas det visst. Och egentligen både vill jag ju, och har tid, bitvis. Men vad ska jag läsa? Tipsa, snälla, ni läsare som faktiskt hittar hit.
Jag säger som de svåraste besökarna på bibblan: "Kan du inte bara rekommendera en riktigt bra bok?"
lördag 8 februari 2014
Lite gammaldags musikcopy
Den här texten, tror ni att den är skriven av en man eller en kvinna?
Ursäkta. Hissa fördomsflagg etc. Men.
Pustervik i Göteborg presenterar alltså den kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat, som spelar där den 24/2.
På inte mer än elva rader hinner skribenten med fraser som "en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln", "fröken Bulat", "kvittrar hon fram […]melodier", "folkindieprinsessa", "systrarna Söderbergs omedelbara charm", "likasinnade tjejer".
Allvarligt talat, nej verkligen ALLVARLIGT TALAT, på hur många olika sätt tyckte skribenten att hen var tvungen att slänga sig med sexistklyschor? Det är så dåligt skrivet att jag nästan vill tro att det är en parodi. Tyvärr misstänker jag dock att det inte är det.
Vi kan väl ta ett litet utdrag, och göra ett experiment?
Fotnot: Basia Bulat, om ni inte hört henne (det har ni förmodligen, jag är alltid sist, men jag älskar henne...), låter såhär: Basia Bulat – Tall Tall Shadow
Ursäkta. Hissa fördomsflagg etc. Men.
Pustervik i Göteborg presenterar alltså den kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat, som spelar där den 24/2.
På inte mer än elva rader hinner skribenten med fraser som "en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln", "fröken Bulat", "kvittrar hon fram […]melodier", "folkindieprinsessa", "systrarna Söderbergs omedelbara charm", "likasinnade tjejer".
Allvarligt talat, nej verkligen ALLVARLIGT TALAT, på hur många olika sätt tyckte skribenten att hen var tvungen att slänga sig med sexistklyschor? Det är så dåligt skrivet att jag nästan vill tro att det är en parodi. Tyvärr misstänker jag dock att det inte är det.
Vi kan väl ta ett litet utdrag, och göra ett experiment?
I höstas svepte en av Kanadas finaste naturtillgångar, den vackra sångfågeln James Johnson in över landet och tog både publik och kritiker med folkindiestorm […] Med utstrålning, röst och hjärta kvittrar han fram singer/songwriter-melodier som kan försätta berg. Rötterna finns hos 70-tals giganter som Bob Dylan och Pete Seeger och denna folkindieprins kommer tilltala alla som fallit för The Tallest Man on Earth, eller likasinnade killar som Bon Iver eller Christian Kjellvander.
Låter det naturligt? Låter det som något som skulle gå att hitta någonstans i någon musikpublikation nånsin? Inte?
Vad betyder ens "likasinnade tjejer"? Jag läser det om och om igen men jag fattar inte. Likasinnade? Tycker de likadant? Om vadå? Om att skribenten kanske borde gå Genusvetenskap A? Är det i den bemärkelsen de är likasinnade så är jag det med.
Något annat jag är: lite lagom nyfiken på vem som skrivit och hur det egentligen kunde gå så fel.
Fotnot: Basia Bulat, om ni inte hört henne (det har ni förmodligen, jag är alltid sist, men jag älskar henne...), låter såhär: Basia Bulat – Tall Tall Shadow
torsdag 6 februari 2014
Tio regler
Jag har en känsla av att jag kan ha postat detta nån gång förut. Men dels är jag för lat för att söka reda på det, och dels tycker jag att ni gott kan få det en gång till i så fall. Anne Enrights tio regler för att skriva fiktion.
1) The first 12 years are the worst.
2) The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.
3) Only bad writers think that their work is really good.
4) Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.
5) Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.
6) Try to be accurate about stuff.
7) Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.
8) You can also do all that with whiskey.
9) Have fun.
10) Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.
1) The first 12 years are the worst.
2) The way to write a book is to actually write a book. A pen is useful, typing is also good. Keep putting words on the page.
3) Only bad writers think that their work is really good.
4) Description is hard. Remember that all description is an opinion about the world. Find a place to stand.
5) Write whatever way you like. Fiction is made of words on a page; reality is made of something else. It doesn’t matter how “real” your story is, or how “made up”: what matters is its necessity.
6) Try to be accurate about stuff.
7) Imagine that you are dying. If you had a terminal disease would you finish this book? Why not? The thing that annoys this 10-weeks-to-live self is the thing that is wrong with the book. So change it. Stop arguing with yourself. Change it. See? Easy. And no one had to die.
8) You can also do all that with whiskey.
9) Have fun.
10) Remember, if you sit at your desk for 15 or 20 years, every day, not counting weekends, it changes you. It just does. It may not improve your temper, but it fixes something else. It makes you more free.
Nummer sex! Förutom att det LÅTER bra (jag brukar säga om mig själv att jag är "particular about stuff", när jag vill driva lite med mig själv angående t.ex mat jag ogillar) så är det ju en jäkla bra regel i skrivandet.
Åttan låter farlig, och/men jag föredrar nog vin i vilket fall.
Fyran tänker jag sker medan man håller på. Alltså, svårt att först hitta en ståndpunkt, och sen skriva. Det ger sig kanske? Ja, en av mina betryggande riktlinjer i skrivandet (åtminstone tidigt) är: det ger sig.
Mitt bästa, dock, som jag länge hade på dymo-remsa på datorn, är: VÅGA VARA DÅLIG. Nummer två här uppe har lite av det. Shitty first draft, det är vad som gäller. Att få ner nåt på pappret/i datorn. Redigera och slipa kan man göra sen. Ack så svårt, men viktigt.
Och nio, nio förstås! Också förvånansvärt svårt bitvis. Men jävlar vad det ändå är roligt. Inte redigeringen, kanske, inte att få några jäkla mänskor att TALA med varandra, eller lämna ett rum, eller röra sig. Men skrivandet, flödandet, hittepået. Ojoj.
- - -
tisdag 4 februari 2014
Romanen på väg ut i livet
Jag gogglar mig själv! Det får man. Ibland.
Och hittade då lite tecken här och där på internätet på att romanen är på gång, och att det där nya livet snart ska börja.
Pratar på Litteraturhuset i Göteborg den 27 mars (på recensionsdagen! bed för mig!)
Författarbesök i Lerum på världsbokdagen, den 23/4.
Pratar med Ann Lingebrandt på Malmö stadsbibliotek den 24 april.
Här en artikel om litteratur som utkommer under valåret. En lista i högerspalten med litteratur med koppling till valet, däribland Mary Jones historia. Var i all världen har de fått det ifrån?? Nåväl, publicitet är publicitet...
Det bloggas lite också, det här var fint, hos och dagarna går.
Jag kommer nog att skylta lite mera med mig själv och boken här framöver ... eller jag menar DET ÄR KLART ATT JAG KOMMER! Finns det saker att skryta om så ska här skrytas, och om inte, så får jag väl gnöla.
Och hittade då lite tecken här och där på internätet på att romanen är på gång, och att det där nya livet snart ska börja.
Pratar på Litteraturhuset i Göteborg den 27 mars (på recensionsdagen! bed för mig!)
Författarbesök i Lerum på världsbokdagen, den 23/4.
Pratar med Ann Lingebrandt på Malmö stadsbibliotek den 24 april.
Här en artikel om litteratur som utkommer under valåret. En lista i högerspalten med litteratur med koppling till valet, däribland Mary Jones historia. Var i all världen har de fått det ifrån?? Nåväl, publicitet är publicitet...
Det bloggas lite också, det här var fint, hos och dagarna går.
Jag kommer nog att skylta lite mera med mig själv och boken här framöver ... eller jag menar DET ÄR KLART ATT JAG KOMMER! Finns det saker att skryta om så ska här skrytas, och om inte, så får jag väl gnöla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
