Astronauter som faller på månen

Jag har ägnat en förskräckande stor del av min sjukdag idag åt den här bloggen. Högst beroendeframkallande. Hittade bland annat klippet ovan, som är det roligaste jag sett på länge.

Fantastiska nyheter! (och en övervikt av meningar som slutar med utropstecken)

Hurra hurra hurra hurra!!!!!!!
En månad och två dagar exakt fick jag vänta, sedan (igår!) ringde min förläggare och sa att de vill ge ut min bok.
Min tredje roman!

JAG GJORDE DET!

Jag fattar inte riktigt varken att eller när eller hur det har skett, men jag har skrivit den och de har läst den och de gillar den (fast de var lite överraskade, sa hon) och de vill ge ut den. De SKA de ut den!
2014 blir det, höst eller vår är inte klart än. *

En annan gång ska jag berätta lite om vad det är för en bok jag har skrivit. Inte riktigt redo än. Bara skitglad!







* Betyder att jag håller stadigt treårsintervall sedan debuten. 2008, 2011, 2014. Fin kurva!

Ibland, men kanske inte just nu.

Får man dela saker såhär rakt av? Jag minns inte var jag hittade detta. Mycket roligt! Och sant. Ofta. Inte just nu, dock, för jag skriver inte för tillfället. Jag väntar.


Kanske gillar jag vaggandet med huvudet bäst? Bedömningen av det skrivna ...

Jag, En

Jag skrev ju aldrig att jag läste David Levithans "Jag, En."
Herregud, en sån bra bok! Sträckläste den på två dar kanske, vilket med tanke på min lässvacka det senaste var rätt anmärkningsvärt.

Huvudpersonen, som kallar sig för En, är en person, en själ, en människa, som varje dag vaknar upp i en ny persons kropp. Under en dag och alltid bara en dag, bebor hen denna kropp. Ibland en kille, ibland en tjej, just när boken utspelas är de sexton år, eftersom det är så länge som En har levt.
Så mycket om handling och upplägg.
En kärlekshistoria är det, och spännande, och underligt förstås men liksom så omedelbart begripligt att det inte känns (för) konstruerat. och roligt.
Och SORGLIGT! Jag grät allt i slutet, och det knep i hjärtat ganska många gånger, när jag tänkte på denna i grunden så fruktansvärt ENSAMMA människa/själ som aldrig fått lära känna någon - föräldrar, syskon, vänner, älskare - i mer än en enda dag.

Läs!



Edit: råkade skriva efternamnet som "Leviathan", inte helt oväntad felskrivning kanske, men som Urban upplyste om i kommentarerna så heter han faktiskt Levithan ...

Tredje romanen?

Jag drömde en grej, okej? Om ni inte vill läsa så strunta i det. Men jag måste bara skriva ner det.

Såhär: jag hade fått tredje romanen från tryck, åtminstone ett exemplar.
På framsidan var det en bild av en kvinna, som stirrade med väldigt speciell min in i kameran. Som en vansinnig, kan vi säga. Hon stod lite vriden, för hon höll tag i en stor rosa, taggig blomma som växte bakom henne. På bokens baksida var bilden på kvinnan igen, men nu hade hon den rosa blomman istället för huvud.

Jag bläddrade i boken, inte alls den bok jag i verkligheten skrivit, men i drömmen stämde det. Ännu en djungelroman tror jag att det var, ganska komplicerad intrig, jag minns inte alls vad den handlade om. Däremot var boken väldigt tjock, typ 500 eller 600 sidor. Och jag tänkte: Men oj, manuset var ju inte ens 200 A4 (vilket stämmer med verkligheten).
Så pratade jag med min redaktör, som sa lite som i förbifarten, att:
"Det är ju inte ditt slut som är med i romanen, utan det som jag och Michel skrev utifrån dina ramar." "Ojdå", sa jag, "Det har ingen sagt till mig. Jag har inte ens fått läsa det!"
"Inte?"
Jag bläddrade i boken igen, och i slutet började boken handla väldigt mycket om förintelsen, tydligen som nån sorts liknelse eller förtydligande av det som resten av romanen handlade om.

En väldigt underlig känsla. På gränsen till mardröm, men inte riktigt.
Inte heller särskilt svårtolkat, antar jag. Särskilt med tanke på att jag skickat manuset till förlaget för ett par veckor sedan ...