Roligt?

Att bilden på mig här till höger är från 2006, i Jokkmokk. Inte superaktuell. Men i flera år hade jag också bild på den vansinnigt snygga neonskylten från Jokkmokks busstation som skrivbordsbakgrund. För att jag gillar platsen, mina två resor dit, etc etc. (Nu har jag en bild på en fyr och grått hav och grå himmel på Bornholm istället.)
Det är nog därför den är kvar, bilden på mig? Eller för att jag inte ids byta? Eller för att jag tänker mig att jag ser exakt likadan ut fortfarande?

Bok- och Biblioteksmässan

Bla bla bla bla bla bokmässan bla bla årets bla bla vimlet bla bla myllrande bla bla bla angst bla bla mingel bla bla bla förlagsmänniskor bla bla bla kommers bla bla bla spana in bla bla bla lugnt hörn bla bla bla Schiefauer bla bla bla säkerligen bla bla bla utmattning bla bla bla Park Aveny bla bla bla fotriktiga skor bla bla bla bibliotekarie bla bla bla bla bla bla bla lovar inget bla bla bla twitter bla bla bla.

Hopp om det

Såhär var det: jag gick upp imorse, insåg att det var skruttväder, bestämde mig för att ta bilen, och hade plötsligt en hel halvtimme över.
satte mig i soffan med datorn, bestämde mig RESOLUT för att inte öppna Safari, inte läsa nån blogg, utan aktiverade Word, med tre öppna dokument.  Jag flödesskrev! Lite tveksamt och med avbrott, men ändå.
Och det kändes bra. Jag såg saker för mig. Jag tänkte nåt nytt. Det kom ord!

Hurra för det.

Om stil(ar)

Bernur har läst C-M Edenborgs Mitt grymma öde, och formulerar sig bland annat såhär:

Edenborg är delvis ute i samma vitaliserande ärende som Malte Persson: alltså har det blivit en rappt skriven skröna som lever i detaljrikedomen och i stilen, präglad av excesser som man antingen godtar eller förkastar. Jag välkomnar bedriften, tycker att det här är storartat och något som svensk litteratur inte kan få för mycket av, för jag har inte läst en bättre svensk roman sedan förra årets Lacrimosa av Eva-Marie Liffner.

Och jag blir matt och varm och trött och rädd och allt annat som går att bli i förhållande till skrivandet. Jag vill ju. Jag vill ju kunna PRECIS det där. Men tvivlar väldeliga.
När jag tänker på min stil kan jag ibland få för mig att det är ett stort jäkla gravallvar alltihop. (Nej, nej, et är inte en håv, detta, bara ett litet blottande.)
Men jag vet också att åtminstone det jag håller på och skriver/funderar/sliter/river/bänder i/med/på/etc just nu inte bara är gravallvarligt. Åtminstone är det bitvis alldeles ojämförligt roligt att skriva, och det tror jag väl och hoppas har smittat av sig i själva stilen.


Sen vet jag inte om jag verkligen VILL skriva "en rappt skriven skröna". Egentligen. Om jag tänker efter. Men det är nåt med det där rappa, det lätta, HANDLAGET, hanterandet. Som jag avundas och lockas av.
Nå. Ska inte ta ut nåt tvivel i förskott så att säga, utan istället försöka skärpa till mig och komma igång, komma igen, komma in i matchen yada yada yada ...

Allt är en del av en karta som långsamt blir större

Sitter i soffan efter en rätt gräslig vecka, dricker lite vin och lyssnar på grannens musik. Just nu är det den-där-låten-från-soundtracket-till-Juno. Ni vet? (*)

Jag tänker på en massa saker, men fokuserar inte tillräckligt för att skriva. Bara detta.

Jag har en grej, som kanske alla har? Att ibland, mitt i ingenting eller något annat, så dyker det upp ett minne av en plats jag varit på. Förut idag, när jag lekte med barnet, fick jag en supertydlig minnesbild av en gata i San Francisco där jag och A gick en gång. Vet inte VAR i stan, bara att vi gick där. På väg från Height-Asbury, kan jag väl gissa. Men bara sådär. En helt alldaglig intetsägande vägsträcka, en transportsträcka verkligen. Som jag väl aldrig tänkt på sen dess (och vad var det? 2003?).
Är det så för alla? Att det är just obetydliga platser som dyker upp?

De betydelsefulla finns i minnet på ett mer aktivt sätt (Alcatraz, Taj Mahal, Rio Grande) men dehär lowkey snuttarna av gator eller vägar eller platser finns förstås också, men inte lika tillgängligt lagrade. Och dyker därför upp lite hipp som happ. Så tänker jag mig det.



Hmmm. Mer var det nog inte.





* den här låten. Förstås.

Att kämpa sig upp genom slem

Skrivandet är inget som FINNS. Ingenting fast och beständigt. Det är som kondition, fast kanske värre? Det måste uppehållas.
Såhär känns det för mig just nu: som att jag simmar långt långt nere under ett tjockt trögflytande vatten (eller slem?).
Detta vatten (eller slem) består av: livet, flytten, renovera, bygga kök, vara småbarnsförälder, arbeta, pendla, vara lite sherlockbesatt, hänga på twitter, och annat. Där under simmar jag, det är inte själva simmandet som är mödosamt. Det mödosamma är att skrivanet, läsandet och kreativiteten finns ovanför allt det andra. I luften.
Gud vilken långt gången metafor, ursäkta för detta. Men jag måste hur som helst KÄMPA MIG UPP genom det där vattnet(/slemmet) och ta mig ut hit: till att skriva. Att tänka. Att iaktta. Att läsa. Att vilja göra det.
Det är en långsam jäkla rörelse men nu gör jag det. Nu försöker jag.

Ikväll sitter jag sålunda i soffan och skriver om kvinnosjukdomar, barnsängsdöd, misslyckad fertilitet och annat muntert. Det är underbart.

Hej?

Hej blogg. Hej eventuella indroppande läsare.
Det ser ut som att jag slutat blogga? Augusti kom och gick utan ett enda inlägg. Skandalöst! Nu är vi redan huvudstupa inne i september och hösten och jag gillar det, gillar den, längtar efter ord och text och liv, att sätta tänderna i text och skrivande och borra, grotta, gräva.

Så mycket annat som tar tid. Som tagit tid. Flytta, bygga kök, fixa greja, vara, äta, jobba. Och så vidare. Vara besatt.
Andas.
Jag tänker ibland på blogginlägg.
Men kommer inte mycket längre, som ni märker.
Kanske en ändring?

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Inte just NU, just HÄR, men här i bloggen generellt. Finns det nån läsare som har en åsikt, en önskan, en förfrågan? Shoot!