Statusuppdatering

Såhär är mitt liv just nu: jobbar tre dagar i veckan på bibblan, är mammaledig en dag, har en skrivdag. Plus helg. Yay!

Och idag var/är det min skrivdag då, och jag packade min kånken (förstås) med dator och sladd och hörlurar och for med bussen som alla andra. Nä, men jag tog mig neråt stan och satte mig på café och drog på mig lurarna och sen skrev jag konstant i fyra timmar. Eller, inte konstant. Jag fikade också, och pillade med hörlurssladden, och bytte spellista i spotify, och gnagde på knogarna, och stirrade ut i luften, och kissade ett par gånger (allt te!). Men ändå. NÄSTAN konstant i fyra timmar.

Sen gick jag och lämnade blod, bara för att liksom göra verklighet av nån sorts metafor som var i antågande. Det var gött, jag hade högre blodvärde än nånsin (137) och fick gratisfika och en fin tygkasse. Sen gick jag övermodigt till HM, trotsade den omedelbara känslan av att vara Ful och Fet och Förfallen i provrumsspegeln och köpte mig tre par nya byxor. Under över alla under!

Sen gick jag vidare i sol och kall vind, och landade rumpan på ett annat café, köpte mer te, och skrev en timme till.

Häpp.

Sen åkte jag hem.

Och, alltså, för att inga missförstånd ska uppstå, eller jobbig stämning, eller nåt annat: skriva konstant i fyra timmar är för mig en omöjlighet. Det jag gör är SYSSLAR MED TEXTEN. Flackar fram och tillbaka mellan textdokumentet och baklandsditot. Antecknar nåt. Skriver ner mina tankar. Skriver en sida. Redigerar och småpetar. Skrollar upp och ner. Läser scener, läser om dem. Skriver några rader, ett stycke, en sida. Kastar mig ut på internet för att kolla nåt. Researchläser lite på google books. Kollar på kartor. Skriver ner en anteckning.

Ni fattar? Men det blev skrivet. Och det blev tänkt. Och jag såg att det var gott, och så fikade jag lite till. Så jävla roligt hade jag i alla fall.

Dagens ledord var detta: "Mörkare, svartare, ilsknare, skarpare." Och när jag skrev på twitter att jag la in könsord och avföring och våld i texten så var det bara delvis ett skämt.

Jobbläsning

Läsningen är, skulle jag säga, bibliotekariers ständiga huvudvärk. Allt det man borde läsa, skulle vilja läsa, måste läsa, tänker läsa etcetera etcetera. Och efter nio månaders föräldraledighet bortkopplad från yrkeslivet och i princip helt och håller från läsning, får jag ju försöka rivstarta min läsning.

Detta är något av det jag har läst hittills:

Vinylprinsessan
Av Yvonne Prinz. Väldigt amerikansk stämning: Berkeley ett sommarlov, i och kring en vinylbutik. Rån, kärlek, föräldrar ... Lite High Fidelity-stämning vilket i min värld är något bra. En feelgoodbok som gick fort att läsa, jag gillade den.

Allt jag säger är sant

Lisa Bjärbo (som också bloggar som onekligen). Oj vad jag fnissade när jag läste den här boken! En otroligt härlig huvudperson, och väldigt väldigt mycket humor (trots att det finns sorg och död och förvirring och ilska och tonårsleda också). Alltså! Killen som kallas Macke eller Sacke, men det visar sig vara Backe - jag förstår inte hur jag kunde skratta så mycket åt något som ser så trivialt ut, men jag fnissade tills A gav mig en konstig blick ... Om att hitta sig själv och vad man vill och hur man ska bete sig, eller inte bete sig.

Välkommen hem
Av Johanna Lindbäck som jag skam till sägandes inte läst något av innan. Också en feelgoodbok, om Sara som kommer hem till Luleå efter ett utbytesår i London och ska återuppta sitt gamla vanliga liv. Eller? Saker förändras, hon har förändrats, och hur ska hon förhålla sig till exet/föredetta (?) kompisen Mattias? Jag gillade personerna, särskilt spelet mellan Sara och Adrian. Gick och funderade på dem efteråt, ett gott betyg!

Affektion

Av Martin Jern. Den här boken... jag vet inte! Det är hårt och nattsvart och FÖRDJÄVLIGT. Knark, sex, sprit, död, destruktivitet, livsleda. Och jag kände ingenting. Ingen sorg, ingen ilska, ingen medkänsla. Men om det var boken som var avstängd eller om det gick så åt skogen att JAG stängde av, det kan jag inte avgöra. Tyckte dock att de sista sidorna kändes tillagda i efterhand, som i ett anfall av "Nämen nu blev det väl lite väl, måste det itne finnas lite ljus i slutet åtminstone?"

Kära fiende

En fristånde fortsättning på Pappa Långben, som jag ju läste om för ett tag sedan. Här är det inte Judy som skriver brev, utan hennes vän Sallie McBride, som blivit föreståndare för det barnhem där Judy växte upp. Rappt, roligt, drastiskt, och med en mycket långsamt framväxande kärlekshistoria. Gillade, men hoppade över en del långa avsnitt om barnhemsskötsel ... Den mycket SKOTSKA doktor Robin McRae gillade jag, eller snarare Sallies förhållningssätt till honom - det är han som är Kära Fiende.

Känslorna

Jag hittade den här HÄR. Och eftersom jag inte har nån tumblr så lägger jag den här. För att visa er. Fint, tyckte jag. (klicka på den så blir den större!)

Tack, Eloise.

Sjung o gudinna om vreden

What I am saying, really, is that I want you to be angry, all of you, I want you to be angrier than you have ever been in your lives, I want you to be a fucking beacon of white-hot rage burning so bright no one around you can miss it. Whatever it takes to stoke the fire. I want us to be so loud and so angry and so visible and so terrifying that we cannot be mistaken for anything other than the future, a future that looks like us. In all our kinds of bodies, in all our kinds of love. Waiting for the time when none of us are angry anymore because the only thing left is the world we want to live in. When the hardest thing any of us will know is teaching ourselves how to live without anger altogether.

Detta är en blogg jag brukar läsa. Det är en arg person som skriver, The Rejectionist. Och det eldar under min vrede. Läs! Elda!

Något om besatthet

Det är så väldigt bra det här namnet jag valde till min blogg. Så mycket olika saker jag intresserar mig för som på ett eller annat sätt, förr eller senare, kan kallas besattheter.

Just nu har mitt skrivande (som under en period varit förvånansvärt intensivt och faktiskt easy-going) gått i stå en smula, till förmån för diverse besattheter.

Ja ja, att jag tittar på f-ing MUPPET TREASURE ISLAND på youtube handlar förstås om det.

Men nog om detta.

Jag har ofta svårt med den där övergången – skrivandet är ju i sig en besatthet, lika stark som något annat. Det snurrar i huvudet, både i bemärkelsen att jag faktiskt blir lätt fysiskt yr av att skriva intensivt, och att saker, fraser, tankar, bilder snurrar i huvudet.

Lite asocial, lätt frånvarande.

Tuggar och tuggar om det nyss skrivna.

Nu har jag nått ett stadium där det finns tillräckligt mycket textmassa och riktning och struktur för att Hur Det Skulle Kunna Bli börjar bli (smärtsamt) tydligt. Häftigt och läskigt.

Så här: ju mer jag skriver, desto tydligare blir det vilka linjer jag prioriterat framför några andra, vad som behöver arbetas mer på, vad som glömts, var de logiska luckorna finns, etcetera.

Bristerna i materialet blir synligare allteftersom jag fyller i de brister som från början helt enkelt är frånvaron av text.

Gör jag mig förstådd?

Det kanske låter besvärligt, men det är ju också häftigt, som sagt, för det som medvetenheten om alla de där bristerna är, är ju att texten FINNS och ÄR PÅVÄG någonstans och kan kallas text.

Och då kanske jag kan få unna mig att glida bort lite, och in i nåt besatt tillstånd?

Hit ska jag i helgen:

Litteraturdagarna i Mariehamn.

Har aldrig varit på Åland, inte ens i närheten. Ser mycket fram emot både det och programmet och att ta med hela lilla familjen.

Bland annat detta ska jag göra: Prata med Jens Liljestrand och Jonas Karlsson under rubriken "Att vara någon. Ett samtal om roller och hur de kan skava." Tror det blir mycket bra, och tycker att det är ett välfunnet tema för våra böcker.

Jag försöka skärpa mig och återkomma med mer. Bilder? Rapport? Något!

Ouch!

Okej. Sequels och prequels i all ära, och besattheter medmera. Men. Detta? Muppet Treasure Island?!

(Hawkins är en mes, men det visste vi redan. Long John gör entré ca 02:30 in.)

Nej, jag har inte precis upptäckt det, jag har bara precis samlat mod för att våga titta. Å jeeez.

Dock: Tim Curry som Long John Silver, nja, mjo, okej då! (Minns här att jag har en plats för honom i mitt hjärta (eller the vicinity thereof) efter hans insats som Cardinal Richelieu i De tre musketörerna ("All for one, and more for me!")

I övrigt: jag har aldrig gillat, eller begripit mig på mupparna. Så detta blir liksom bara obegripligt för mig. Why, oh why? Och att den faktiskt gick BRA på bio?

Och att de sjunger.

Ja ja ja, jag VET att jag gillar bollywood och att de väl tekniskt sett är musikaler. Men. Dom ska faan inte sjunga i Treasure Island! Möjligen Yo-ho-ho, medan de vevar upp ankaret, men inte mer.

Äh, jag vet inte vad jag ville säga med detta. Bara: hilfe! och att jag nog aldrig kommer att palla se alltihop, men kanske av ren nyfikenhet sneglar mig igenom några av klippen. Döda sina darlings bla bla bla, jag säger Vårda Era Besattheter!

Ett tips som kan funka

Det här tycker jag att ni ska läsa! Det handlar om litteraturens ... kraft. Inneboende kraft, just det! Att hjälpa, att förändra. Osv. Etc.

Eller, som kidsen säger: LOL!

Dödssynden

Jag ser att jag inte har någon tagg för Isfolket här, det förvånar mig en smula för det måste väl innebära att jag inte en enda gång skrivit om de där böckerna? Märkligt, eftersom min blandning av högt och lågt rätt ofta (tänker jag mig) hamnar i njutningsfullt upplyftande av det låga.
Nå.

I helgen besökte jag Linköping, och i värdinnans bokhylla stod ett par-tre titlar ur Sagan om Isfolket. Jag jublade, och fick konstatera att det nog är första gången nånsin som jag ser dem stå framme i någons hylla. Rätt ofta tycker jag att folk erkänner sig ha läst dem (med olika grad av stolthet/genans) men i hyllan? Nä.
Mina exemplar (jag äger inte alla fyrtiosju, men ett tjugotal titlar) ligger nedpackade i en papperskasse på vinden, och har inte stått framme sedan jag flyttade hemifrån (om ens innan dess?)(men jag har dem alltså kvar). Jag plockade fram dem för en del år sen, när jag läste B-kursen i Svenska på universitetet, då skrev jag nämligen uppsats om dem: Litterär kvalitet i dåligt språk? var titeln. Svaret var väl nej, tror jag …

Men.

I Linköping i helgen passade jag bland annat på att läsa en av dem, de som fanns i hyllan hos K var nr 1-5, och jag valde femman, Dödssynden, eftersom det är en favorit, den jag läst flest gånger, tror jag. Idiotisk historia, men ack, tonårshjärtat!
Sextonhundratal i Köpenhamn. Alexander och Cecilie. Hon av Isfolket, han är ståtlig typ musketör, nej vad kan det heta? Nå, kungens livgarde kanske. Och homosexuell, det kommer fram i slutet på bok 4, där deras historia börjar. Nu har Cecilie fått veta. Han hotas av rättegång, pga av att en fd pojkvän/älskare har varit indiskret med en annan man och blivit påkommen. I princip är det väl Alexanders huvud som står på spel. Cecilie har älskat honom länge, han vet inte. De är vänner. Och! Nu är hon med barn med en olycklig präst hon låg med lite hastigt och lustigt när hon var hemma i Norge och sörjde vad hon fått veta om Alexander. Aha! Förnuftsäktenskap ingås.

Hennes (falska) vittnesmål + att han är gift friar honom. Han skickas ut i krig (30-åriga kriget pågår). Han blir sårad, och förlamad. Skickas hem till Cecilie, som förlorat barnet.

Egentligen är då alla premisser för deras äktenskap borta, men men.

När jag var tretton, tror jag, fick jag upp ögonen för Isfolketböckerna genom att min vän A läste dem. Hon satte igång ett projekt på sommarlovet uppe i Dalarna som var att ÅTERBERÄTTA böckerna för mig. Hur långt kom hon? Ja, åtminstone till femman, det vet jag. Det var fantastiskt! Hennes beskrivning som var "Det blir rajtan, men inget tajtan". Så pass pryda var vi, att detta inte riktigt gick att tala om.

Ska jag hålla mig kort(are)?
PROBLEMET med femman, utöver dess varande en isfolketbok, är premissen med att Alexander blivit homosexuell pga traumatiska upplevelser i barndomen. En kombo av otäck mor, obehagliga kvinnoporträtt i nåt hemligt rum, en betjänt som utnyttjar honom och en far som tvingar honom se på sexualakten. Typ. Och att han blir "botad", eller "frisk", eller förbytt i alla fall. Sandemo slänger in lite "ni får inte döma såna som oss, vi är som alla andra" men det hjälper inte riktigt … Han är ju inte bi heller, fast det hade ju annars varit enkelt, tänker jag, utan det är ANTINGEN/ELLER.

Det börjar med att han på nån tillställning (där han inte dansar, men hon gör) inser att Cecilie lever ensamt och kanske har kroppsliga behov, och vill hjälpa henne där. ÄHUM. Sexuellt, men ej penetrerande. Alltså: rajtan, men inget tajtan.

Såsmåningom kan han dock inte hålla sig, så att säga, och det blir både rajtan och tajtan, sen ger han sig hastigt och olustigt av för att besöka gamla kärlekar och se om han känner ngt för dem, det gör han inte, och kommer hem som hetero. Ka-CHING!

Nä. Ljudet vi hör här är snarare ljudet av en handflata mot en panna.

Åh, jo, till saken hör ju att han såsmåningom blir frisk också, om än halt: kulan han fått i ryggen flyttar sig och de lyckas operera ut den… Puh. (Den naturvetenskapliga sannolikheten i denna bok är väl SÅDÄR, skulle jag tro. Han får iallafall sprit innan de opererar, det är väl det mest sannolika i det hela.)

Därav: ingen dans.

Jag läste den, som sagt, det tog väl nån timme… Hoppade över bitarna med den olyckliga barndomen, samt några parallellhistorier. Det är ju Alexander och Cecilie man vill åt. Och jo, fastän mitt trettiotvååriga jag har sina både feministiska och litterära glasögon på sig och kan fördöma det mesta (suckade och grymtade för mig själv under läsningen, och fick förklara för Z som lyssnade och fnissade), så läser tonåringen parallellt, och swooonar åt en del scener.

Han ÄR ju het, Alexander, det får vi erkänna, min inre tonåring och jag. Inget att säga om det. (Dock att han ser ut som en gubbe på det där fula omslaget. Nåväl.)

Men jag gillar honom nästan bättre som lite olycklig bög, än som omvänd och nyfrälst hetero, får jag väl säga. Det där spända draget över munnen när han inte vill vara för privat med Cecilie. Att de spelar schack i sängen på sin bröllopsnatt (sängen får ju inte vara oanvänd, sånt ska inspekteras!) och samtalar i stearinljussken. Hennes olyckliga trånande, och sen det där sexuella utforskandet.

Ja, jisses.

Och ni kan väl gissa, kära läsare, att jag också gillar honom som återhämtad men halt efter kriget…

Hur har vi det i läsekretsen?

Har ni läst isfolketböckerna? Någon av dem? Hela serien? Kunde ni rabbla släktträdet (jag kunde åtminstone halva i mina glansdagar…)?

Vilken bok var favoriten?