Hilfe!

Jag råkade bildgoogla David Strathairn häromkvällen när jag egentligen borde gått och lagt mig. Slant lite med fingrarna bara ...

Så nu sitter jag och stirrar på den här:

Och kommer ingenstans.

Hur jag gör research

Nej, som sagt. Inget om det här som kanske finns, som kanske är nåt, etc etc. Ingenting.

Men: Jag bläddrar bland andra texter, i andra mappar, läser mina noveller, läser utkast, tankar, flöden.

Kollar också i mappar med bilder. Vad är det det kallas inom design och så där? Moodboard eller nåt liknande. Inspirationsbilder.

Så här bland annat såg det ut, ser det ut, i mappen med bilder i mappen för Mot ljuset:

Royal AirForce.

Perak Turf Club i Ipoh.

Rover, det är nog det de kör. Hur länge jag höll på och letade efter bilmodeller och bilbilder. Uppslukande!

Jungle Carbine. Kortare och kraftigare än den vanliga Lee Enfielden.

Just nu

... önskar jag att jag var bättre på att bildgoogla.

Visst låter det dumt?

Men såhär: jag tycker mig behärska sökredskapen ganska väl, i yrket och i researchsyfte. Men när det kommer till bilder ...!

Just nu – text skickad till Jessica, vi ska prata den 12/12 och jag försöker att inte jobba för mycket med det där textdokumentet till dess – skulle jag gärna bara glida in i en lång bildgooglingssekvens.

Nä, jag tänker inte be er om konkret hjälp, för jag har ingen lust att berätta VAD det är för grejer jag vill googla. Bara att. Och att jag när det gäller bilder kan känna mig liksom handikappad. Sökord? Öh. Kan det inte liksom bara KOMMA till mig? Nähäpp.

Så jag sitter där, lite frustrerad.

Men igår hittade jag iallafall (och säkert hundra tusen år efter alla er andra, men ändå) denna:

a grizzly scene.

Underbar, underbar!

Kan man inte googla själv får man låta nån annan göra det åt en.

Carola Carola Carola

Tack vare lite konversationer och utrop och turer på twitter återupptäckte och återuppväckte jag en gammal novell som jag skrev för – vad kan det vara? – snart tio år sen?

Andreas Ekström och Johanna Koljonen skriver en bok om Carola, och det var märkligt nog henne novellen handlade om.

Eller? Är det verkligen Carola den handlar om?

Nå, nu är den publicerad på deras Carolaboksblogg, läs själva och döm.

Just nu

önskar jag att jag behärskade franska, åtminstone lika bra som jag behärskar tyska (dvs rätt ok antar jag, framför allt förståelsen, talet sitter längre in men det beror mer på att jag är HÄMMAD OCH VILL KUNNA PERFEKT än att jag inte kan) (ähum).

Men, vi kan väl så länge enas om att dethär språket, kreyòl ayisyen, är helt fantastiskt?

En besvärjelse

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

KÄNN FÖR ALL DEL INGEN PRESS

Och men att precis så här är det ju

Jessica om skrivandet, om sneglandet.

Det här är fint:

"Har det i ögonvrån, som en spektakulär fond bakom vardagen. Kan inte skaka det av mig, våndas återigen över ämnets komplexitet och mina okunskaper."

Men jag vet inte vad det är JAG våndas över. Komplexitet, jo? Och som vanligt, med mig: hela projektets synbara vansinnighet. Men kanske inte ändå? Igår formulerade jag en mening som ni säkert får läsa såsmåningom, men inte just nu. En mening som för mig säger vad det är jag gör, eller till och med Vad Det Är Jag Gör. Och det funkar. För mig var det allt jag behövde nu: en sorts sammanfattning, inte av texten eller temat, men av själva projektet.

Fan vad flummigt.

Att närma sig

Ibland krävs det ett steg bort för att kunna närma sig.

Eller såhär: jag var tvungen att högt och tydligt inför mig själv deklarera att jag minsann är mammaledig också från skrivandet. Innan jag gjorde det var huvudet bara besvärande tomt på allt som hade med litteratur att göra. Det fanns ingenting. En skrämmande känsla! Denna tomhet, denna absoluta frånvaro av något som jag ofta tar för självklart. Formulerandet, iakttagelserna, vridandet på ord och meningar, blicken. Borta. Huvudet tomt på allt utom bäbislivet. Som visserligen är något som förmår att både tömma och fylla en helt och hållet. Det stora, det lilla, det existentiella, det allt uppslukande.

Men när jag bestämde mig för att vara ledig från skrivandet, ledig från formulerandet och allt det där. Då.

Jag såg framför mig hur det skulle vara just så fram till mars, när jag börjar arbeta igen. Att då, kanske. Att de där lediga fredagarna kanske kunde får lov att fyllas med skrivande eller åtminstone tankar på det, eller –?

Men det hände något, som att själva ledighetsförklaringen gav mig själv lov att inte försöka, och i själva den friheten slank en liten smula lust in. Hoppsan! Och så råkade jag förstås umgås med Jessica en hel dag och det gick som det brukar: vi pratade skrivande och text och började så smått planera att kanske ändå skicka något till varandra.

Jag har ju det där havererade projektet. Kunde kanske våga titta på det igen? Nästan ett år senare, alltså.

Hupp. Och det gjorde jag. Och den var inte död ändå, den där texten! Där fanns nåt. Finns nåt.

Fan vad det är skrämmande att skriva det här nu, som om jag lovar er nåt, lovar mig själv nåt. Men såhär är det: jag har hittat tillbaka till det där absolut Egna Rummet som skrivandet är. Det har flyttat tillbaka in i mitt huvud och det är som att någon jag länge saknat har återvänt till mig. En kärlek, nästan, fast det låter rätt patetiskt. Just nu ger jag högaktningsfullt FAN i om eller vad eller hur det blir. Jag ska leka.