Från Berlin

Friedrichshain, Berlin. Dimma och råkallt. Cafét är oerhört mysigt, men spelar Michael Jackson non stop, tyvärr. Doesn't quite do it for me.

Jag läser mer Christopher Isherwood: Farväl till Berlin (som faktiskt ändå hann komma innan vi åkte!) och Mr Norris changes trains, som fint nog fanns i lägenheten. Ångrar att jag inte släpade med mig även Christopher and his kind. Nåväl, den ligger ju hemma och väntar.

En stad att gå in i. Här finns så mycket, historia, minnen, rent fysiskt. Muren, gatorna, granatsplitter i husväggar.

Vi traskar, åker U-bahn, pratar pratar pratar. A. har plöjt Antony Beevors Berlin slutstriden 1945 igen, pepprar mig med siffror och detaljer.

Riksdagshuset, Wilhelmstraße, och ja, det ÄR en lekplats där Hitlers bunker låg.

Jag skriver inte, jag tänker inte på särskilt mycket alls, annat än den här staden, faktiskt. Tankar som snurrar när vi lägger oss, gata upp och gata ner. Det liknar ingenting!

Bilder kommer nog när jag är hemma vid egna datorn igen, tror jag.

Fantasin på gång!

Ja, Fantasin hade ju en gång en egen blogg, men jag slänger in ett litet inlägg här bara för att jag så gärna vill visa er. Igår träffades jag och K. på Hdk och "gjorde ordningen", som vi säger. Skrev ut allt material, bredde ut det över golvet i aulan och försökte hitta en ordning på det. 

Överblick, rent fysiskt! 

Textblocket i mitten är Péter Esterházy. Närmast kameran Malte Persson. 

Inte förrän vi gör så här tycker jag nånsin att jag har koll på vad ett nummer verkligen handlar om. Att det dessutom denna gång är ett fyrdubbelnummer på 116 sidor (!) gör ju sitt till. 

Det har varit enormt mycket strul med allt, tyvärr tyvärr tyvärr kommer inte SPRÅK-numret hinna ut detta året, utan i januari 2010. Vi får väl se hur framtiden ter sig för Fantasin. Men: kanske är detta vårt bästa nummer!  

Berlin

Imorgon eftermiddag far vi!

Mina efterlängtade beställda böcker har inte kommit, så idag traskade jag in till Stadsbiblioteket och lånade Farväl till Berlin ... Dessutom har jag packat Andningsgunga som kom som en fin julklapp i förskott från förlaget. Tackartackar! 

Igår kväll skickade jag en pdf med texten/romanen/projektet till Jessica. Nej, jag vill faktiskt kalla den romanen nu. Det är det den är, eller i alla fall det den ska bli. 

Någon gång i januari ska vi ge respons en tredje gång. 

Jag tror faktiskt att jag vet vad jag håller på med (i skrivandet). Tycker att det jag gör och det jag vill blir synligare för mig. Det är ju alltid lika vagt och flummigt att skriva om, men NÅGOT vill jag ändå säga. 

Kanske bloggar jag från Berlin, kanske inte.

My Name Is Khan (– and I'm not an … ???)

Ny film på ingång. Alltså, ny FILM. Hur ska jag formulera mig? Bollywood-världen kommer inom kort tillsammans att ta tåget till Shahtown.

Själv försöker jag förhålla mig kyligt och distanserat till hela spektaklet, jag har (faktiskt) inte ens kollat på promos eller trailers. Men måste erkänna att jag är nervös. Både lite förväntansfull och rätt så jäkla orolig. Faktiskt. 

Nåväl. Här är affischen. Pretty much says it all, hai na?

Uppdatering:

"I want YOU to like my film!"

Stilikoner, del 3

Minus solbrillorna. 

En enda man

Ja, efter att ha läst En enda man kan jag inte annat än misstänka att filmen kommer att göra varje fan av romanen besviken. Hur mycket jag än hoppas på Colin Firth ... 

Ikväll hade vi bokcirkelsamtal om den. Vi var rörande överens (för en gångs skull!) om att den var bra, en favorit. En stor roman i en liten roman. 

Jag tyckte verkligen fantastiskt mycket om boken. Något av det bästa jag läst på länge. Den har så mycket av sådant som jag uppskattar: koncentration, långsamhet, en skarp blick på tillvaron, precisa iakttagelser, en lågmäldhet... 

Och å, kurvan från inledningen till slutet! 

Jag har suttit med min egen text det senaste och visserligen haft flyt men också tänkt att å, någon gång ska jag skriva en bok som är sådär: koncentrerad, avgränsad, fokuserad, intelligent. Inte dessa massor av ord som jag ibland upplever att det blir. Inte detta böljande buktande persongalleri som ska hållas ihop, hållas igång. Här är ju en tydlig person: George. Sedan också människorna runt omkring honom, men det är George som är centrum, själva bokens kärna. 

I mitt eget sökande efter röst/perspektiv fascineras jag av denna som jag upplever som ganska djärva röst i boken. Berättarrösten, denna George fast ändå inte, är det Isherwood själv? 

Jag måste citera från de första sidorna: 

"Dess nakenhet måste täckas över. Den måste kläs i kläder eftersom den ska gå ut i andra människors värld, och dessa andra måste kunna känna igen den. Dess beteende måste accepteras av dem.

Lydigt tvättar och rakar den sig, borstar håret, för den tar sitt ansvar gentemot andra. Den är till och med glad över att ha fått sin plats bland dem. Den vet vad som förväntas av den.

Den vet vad den heter. Den heter George."

Detta långsamma tillblivande som sedan fortgår boken igenom, kan man väl säga. Jag kan förstå frestelsen att filmatisera, romanen är verkligen mycket filmisk. Men om det lyckas? Återstår att se. Jag tror inte riktigt det. Jag kan visserligen verkligen föreställa mig Colin Firth som George (fast jag såg ju faktiskt trailern till filmen INNAN jag läste boken, underlig ordning, inte sant?). 

Härom dagen beställde jag ytterligare två böcker av Isherwood (eftersom det inte tycks vara någon hejd på hur mycket böcker jag tillåter mig själv att köpa): Farväl till Berlin (som jag ska läsa i Berlin över jul och nyår, tänkte jag) och Christopher and his kind, någon sorts (avgränsad eller begränsad) självbiografi, också om/från Berlin. Nu är det kanske tidigt att ropa hej och hurra och dra enorma växlar på detta, men jag upplever att jag hittat en ny författare, ett nytt författarskap åt mig själv. 

Dessutom pratade vi nu äntligen om Stewe, men det måste faktiskt sparas till ett eget inlägg när jag rett ut det hela. Än så länge kan jag bara säga: !!!!!?!

Tunna röda linjen

Härom dagen/kvällen såg vi Terrence Mallicks Den tunna röda linjen. Andravärldskrigetfilm med Ambitioner. Men men men. 

Kära Terrence, jag vet att jag brukar sucka över filmer utan kvinnliga personer på rollistan, men jag kan ju också se fall där det är motiverat. Här, hade det nog varit det, för det blir nämligen pannkaka av det hela:

En av soldaterna har en fru som han drömmer om då och då, i tysta, poetiska bilder. Hon är gåtfull, halvt bortvänd, ser lite skör ut, de har sex, hånglar, i en sekvens gungar hon, i en annan står hon ute i vattnet i en klänning och säger "follow me" eller nåt liknande. Åh jösses, så patetiskt. Och helt totalt oväsentligt för filmen. Åtminstone så som det är gjort nu. Det hade varit mer trovärdigt om hon ANTINGEN var en person, eller om han vara tänkte på sexet, och om det då fått vara mer sex och mindre finstämt fyrtiotalshångel. 

Filmen börjar mycket bra, det tar fyrtio minuter innan någon skjuter, eller innan granater exploderar. En intressant inledning som bygger upp mot något annat än dussin-krigsfilmer. Men, MEN! Jag tycker att Mallick ändå faller i fällan, faller för lockelsen att framställa (en del av) sina personer i ett ärorikt ljus, i glansen av heder, mod, ärligt kamratskap. Jag menar inte att det där inte finns i en krigssituation. Jag menar att det hade varit intressant ifall han vågat (kunnat?) göra en film som inte sa det där som nästan alla krigsfilmer säger: att det FINNS något ärofullt i krig, en meningsfullhet ändå. 

Förutom detta var det bitvis oerhört vackra bilder, bra porträtt av flera av personerna (och de är några stycken), fint med de olika rösterna som talar, ofta svårt att avgöra exakt vilken av personerna det var. Och det fungerade väldigt bra. En mångstämmighet. 

Men, för en krigsfilm som är rå och brutal på ett ärligt sätt, som inte någonstans romantiserar kriget: se Gå och se (Idi i smotri). Rysk film från 1985 som är fruktansvärd men oerhört bra. 

Hastig skrivlogg

Den mycket sköra känslan av att det håller. Att det bär framåt, om än sakta. Att där finns något. Att jag tror på texten!

En svår svår känsla att hålla fast vid. Men just nu. Just nu!

Stilikoner, del 2

Okänd kvinna. En random googling på women in pants ledde mig till den här bilden. 

Posen är fantastisk! 

Jag gillar särskilt skorna, och klockkedjan. Hatten kunde vara snyggare, jag köpte mig en liten svart en i stockholm som jag kanske bildbloggar nån gång. 

En oerhört bra bok och en rätt fin film

Lånade hem filmen med dussintiteln Skuggor över södern härom dagen. 

Ja, man ska verkligen veta vad man är ute efter: det är nämligen filmatiseringen från 1962 av Harper Lees roman To kill a mockingbird, ytterligare komplicerat av att bokens svenska titel är Dödssynden. 

Gregory Peck som pappan, Atticus Finch. Underbara underbara Mary Badham och Philip Alford som Scout och hennes bror Jem. 

Filmen tar bokens barndomsperspektiv på allvar, vilket är fint. Barnens fascination och rädsla för den gåtfulla grannen Boo Radley gestaltas med bitvis nästan expressionistiska skuggspel och ljud, samt en återkommande bild av en knarrande,  gungande hammock (eller vad de kallas de där gungande sofforna de har på sina verandor ...). 

Rättegångshistorien funkar också bra, framför allt förstås för att Lees förlaga är så oerhört bra, man lockas att tro att de ska frikänna honom, bara för att det borde vara så i en film, men här är det verkligheten som är intressant, och alltså döms han. 

Boken Dödssynden är en av mina absoluta favoriter, jag blev väldigt sugen på att läsa om den igen. Den är (förstås) bra mycket mer komplex än filmen, mycket mera innehållsdiger och gripande. Barnperspektivet gör att något av svärtan försvinner i filmen, av någon anledning. 

Atticus Finch är en av mina favorit-fäder i litteraturen, och därför gjorde Gregory Peck inte riktigt min bild av honom rättvisa. Jag måste säga att jag alltid föreställt mig honom mer som David Strathairn så här på äldre dagar, fast förstås med glasögon.

eller hur?!

Men han har ju förstås redan gjort en domare i södermiljö i en film om en mer eller mindre riggad rättegång mot några svarta unga män (Heavens Fall, 2006), så jag tror att jag hoppas förgäves på en ny filmatisering där de castar honom som Atticus ...

Slutet

Alltså. Jag vet att jag nästan inte alls bloggat om skrivandet efter att jag fick respons av A. Först en svacka, sedan åter framåt. (Eller: lyft upp, borsta av, och peka ut riktningen - i det här fallet för mig själv.)

Jag skriver. Har suttit (nästan) hela dagen idag. Tycker att jag hittar nåt, att jag både kan redigera och skriva nytt utifrån vad jag (nu) vill att texten ska bli. 

Har avhållit mig från att scrolla hela vägen till slutet sedan A. läste. Vissa saker där som VERKLIGEN inte funkar, som aboslut inte ska vara som de nu är. Idag nådde jag av någon anledning fram dit, vågade scrolla vidare. Klippte bort en massa scener. Funderar och funderar. Jo, det ska skrivas om. Det är så vansinnigt svårt att veta vilken väg som är den rätta. 

Först fanns en version där det bara tog slut, ganska hastigt. Därefter den version som A. läste, som var i överkant uttalad och utskriven och kanske också urballad. Undertext, hallå? 

Nä, alltså, så vill jag inte ha det. Men ändå borra i det som finns där. 

Som så ofta gör jag ett försök att minnas hur det var med debutboken. Där HADE jag ju slutet, redan från början. Visst var det sedan en fråga om var på tidslinjen/livslinjen jag skulle lämna Emma. Men det fanns. Nu finns ingenting. Jo, en grupp människor, en plats, en massa relationer. 

Jessica sade strängt: GRÄV DÄR DU STÅR! Vilket ska tolkas både som att det faktiskt finns intressanta saker att arbeta med i texten, att det är där jag står som jag ska gräva. Och också som att jag ska gräva där jag står, att jag inte ska låta saker försvinna i intet. 

Bonustrack: The End

Noch einmal, Berlin

Eftersom jag när en intill besatthet gränsande förtjusning i kontorsmaterial har jag så klart roat mig själv med att köpa en moleskine City Notebook inför vår Berlinresa. 

Kartor, U-bahn och S-bahn linjenät, sidor för anteckningar, register för allt möjligt (äta, dricka, sova, göra, + flera flikar med valfri text. Jag har än så länge loppisar, special samt museer.) Samt, förstås (mitt absoluta krav på en bra anteckningsbok eller kalender) en liten ficka längst bak för lösa lappar etc. Lovely! 

Jag fyller på med tips allt eftersom. Sånt flyt att Therese precis varit i Berlin och var smart nog att blogga om det. Massor med tips, jag har snott ett helt gäng av dem ...

Senast jag var i Berlin var på en (ångestfylld) skolresa i nian. Låt mig säga: det ska bli oerhört skönt att återse staden som vuxen. 

Det bör ha varit 1995 senast. Vi bodde på Ringstraße (pojkar och flickor i skilda delar av huset, vilket förstås triggade en oerhörd kreativitet på nätterna för vissa) besökte tevetornet på Alexanderplats (jag åt Sachertorte), var på koncentrationslägret Sachsenhausen, vid Checkpoint Charlie och diverse andra sevärdheter. Wannsee, möjligen? Tydligast minns jag förstås helt andra saker, men det tänker jag inte gå in på här. Tiden lägger tack och lov en del saker bakom en, även om man själv kan ha en tendens att hålla såren öppna alldeles på egen hand. Det låter förfärligt dramatiskt, kanske? Så kan det vara. 

I vilket fall som helst är passet förnyat, bussbiljetterna köpta (tåg blev för dyrt och krångligt) och nivån på min förväntan gör decembermörkret mycket mera uthärdligt. Den 22:e bär det av.

Stilikoner, del 1

Här är min mormor och morfar på ett foto från fyrtiotalet. 

Jag tror att de gifte sig 1945, kan detta vara -44? 

Stilikonen ifråga är inte min mormor, utan min morfar! Precis den där stilen strävar jag efter för tillfället. 

Än jublar fågelsången

Läste Stewe Claesons Än jublar fågelsången i en av bokcirklarna. Men som det tenderar att bli så hände nåt, det drog ut på tiden och blev inte av (är det bara jag och bokcirklar associerade med mig, eller en allmän tendens för bokcirklar, månntro?). Jag läste dock boken. Här är några tankar, mycket kortfattat. 

Jag gillar den, tycker om Claesons (åh, alltså, jag är ju egentligen Stewe med honom! Men det ser rätt fånigt ut med förnamn i texter om litteratur, gör det inte?) språk, långsamheten och vändningarna. Iakttagelserna. 

Jag berättade om boken för en vän och hon sa efter en stund "Men vad handlar den om?". Ja, vad handlar den om? En man och en kvinna, en folkrörelse på framväxt, årstidernas skiftningar, fågelsången. 

Nä, jag har ingen lust att beskriva handlingen. På ytan är det inte mycket som händer, men det är som livet: på ett sätt är det en jäkla massa. Hela tiden. 

Jag antar att jag känner mig besläktad med det här på något vis. Och ända sedan jag läste Stämma i havet (som jag tyckte mycket om. Gripande! Stark!) har jag tyckt mycket mycket om Claesons (Stewes!) otroligt långsamma beskrivningar. En stund kan dras ut, tas om och tas om. Särskilt märkbart är det väl i Pigan från Arras, om heliga Birgitta och hennes pilgrimsfärd, eller kanske mest om hennes man Ulf. Där tycks allting verkligen stå stilla, bitvis. Tankar, blickar, minnen, och så tillbaka till nuet. Men jag gillar det! 

Något jag på ett rent ytligt plan också tycker om med Än jublar ... är omslaget. Inte bara för att jag är förtjust i Richard Bergs originalmålning, Nordisk sommarkväll. Utan här och nu för att boken handlar om honom, Wilhelm Hallgren, mannen som vi INTE ser, medan hon, Luigi, är i hans tankar ofta ofta. Tycker att det är fint. 

Jag hade gärna pratat om den här boken med bokcirkeln, tänker mig att vi (som vanligt!) inte skulle vara överens om bokens kvaliteter. Men men. Nu läser vi Christopher Isherwoods En enda man, kanske hinner vi prata lite om båda?

Dramaten

Jo! Vi var ju i Stockholm, vi såg äntligen Scener ur ett äktenskap!

Låt mig börja med att säga att Stefan Larsson slår Bergman själv! jag blev mycket mer gripen av den här scenversionen, än av teveserien. 

En mycket bra uppsättning, som gör texten rättvisa och smidigt och framgångsrikt flyttar den till en sorts nutid. (Det enda som skar i mina öron gällande tidsperspektivet var Johans litania om sin sabbade universitetskarriär: "... man är ju inte vänster om vänster". Hm? Jag tänker att det kanske man var tvungen att vara på 1970-talet, men ser det verkligen ut så idag? 

Nåväl.) 

Intressant att se Mariannes roll en andra gång, det blev tydligt att den rollen faktiskt har mindre fokus i texten. Det är (ju) helt enkelt Johans person och utveckling som Bergman varit mest intresserad av (och kanske vetat mest om, kan man tänka). Men hon tar sig! Rollen tar sig, och Livia Millhagen tar sig. Den långa femte scenen var mycket mycket stark!

Roligt att höra hur Liv Ullmans röst klingar rakt igenom Millhagens repliker: "Du lämnar mig i en orimlig situation, Johan!" Den där norska intonationen... Ja, men originalet var väl skrivet för henne och Erland Josephsson? Hade Bergman hennes röst i skallen när han skrev?

Komiken var tydligare i scenversionen. kanske handlar det om Erland Josephssons kontra Jonas karlssons timing. ALltså, Jonas karlsson kan ju verkligen få ut mesta möjliga mänskliga komik ur repliker och situationer.Det sitter i kroppen, i gesterna, i rösten. Strålande!

Jag och A. kom ut och var omtumlade, tagna, lyckliga. Gick och drack vin i nån hotellbar där på Östermalm, pratade och pratade och pratade. Tog sedan Roslagspendeln ut till Täby - en händelse som ser ut som en tanke.

Livstecken

Jag är fortfarande här!
Det är inte längre paus i skrivandet, därav blogguppehållet.
En stockholmsresa kom också ivägen. Rapport om Scener ur ett äktenskap kommer snarast!

Skrivandet, alltså.
Efter att A. gett respons har det varit mycket tågresande, tänkande, antecknande. Nu: skriva! Inte kan jag säga var jag är i processen, om det är nära eller långt borta (vad, egentligen?) men det är roligt, spännande, utmanande. Jag ser hur det skulle kunna bli och jag måste fokusera på att vara den enda som kan få det att bli precis så. Pratar med Jessica, dryftar idéer och personer och vändningar.
Låter travarna av annat växa på skrivbordet och blir sittande vid datorn.