Research

Att närma sig texten

Det slår mig på nytt, att det finns en bild av texten inuti huvudet, och en text som är texten, worddokumentet. Och att avståndet till texten, i det här fallet det fysiska, gör att den verkliga texten bleknar och i någon mån ersätts av min inre bild. 

Vad är då det? 

Ett hopkok av vad jag vill att texten ska vara, vad jag vet att den skulle kunna bli, vad jag tror att den är, vad jag vet om den, det jag minns. Och det ligger ganska långt från den verkliga texten. Som jag nu läser och möter och det är alltid en tröskel där, någonting att överbrygga. Ett motstånd. Var det så här det var? Allt detta, allt det där, inte alls bara de där bitarna som jag mindes att jag skrivit eller tänkt at jag skulle skriva. 

Att då skrolla sig igenom texten, sida upp och sida ner. Peta i den, ruska lite liv i den, som en katt som får liv i ett snöre. Startsträckan fram till SKRIVANDET. Impulsen att resa sig och göra något annat. Äta, städa, läsa, surfa. Fastän jag velat sätta mig här vid datorn sedan imorse, nej, sedan igår kväll. 

Och att skriva ett blogginlägg för att samla kraft. Nu ska jag verkligen!

Så sant som det är sagt ...

(Nej, nej, det var inte jag som skickade in den! Jag skulle ha valt en något annorlunda bild...)

Från Post Secret, världens bästa bekännelsesida, tvära kast mellan skratt och sorg. 

Hemma igen

Tillbaka i Göteborg efter trehundrafemtiofem mil av kuskande i husbil. Norrut, till ljuset och horisonten och de bedövande vackra fjällen, till sol och en sval vind. Jokkmokk, Porjus, Saltoluokta, Sitojaure, Skierfe, Aktse, Sitoälvsbron, Tjåmotis, Jokkmokk igen. Sedan tillbaka söderut. Längs Luleälven mot kusten. Jo, jag skriver nog mera om norrland om ett litet tag. 

Jag lämnade allting bakom mig när vi reste norrut. Jobb, lägenhet, skrivande, alles. Men när vi vände söderut igen – när vi passerade Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand ... – då kom det tillbaka. Som att jag mycket sakta rörde mig hemåt inte bara i bilen längs vägarna, utan också i tanken. Skrivandet dök upp. 

Plötsligt fann jag att jag med en kliande rastlös njutningsfylld eller plågsam känsla i kroppen satt och tänkte på de där personerna. De där platserna. Den där resan. Den där tiden. Jag plockade fram min anteckningsbok som legat orörd i väskan sedan vi lämnade Göteborg, jag drog fram en penna, jag skrev några rader. I stunder av otillgänglighet gjorde jag en anteckning i mobilen. Inget stort. En tanke, bara. Kan det vara så att ...? Är det så att de ...? Men det är skrivandet. Jag närmar mig långsamt. Nu är jag hemma och datorn är igång men jag väntar. Jag längtar, och det är en känsla att bevara, att vårda, att njuta av. 

Imorgon börjar jag jobba igen efter tre veckors semester, men det jag tänker att jag ska TA TAG I, är skrivandet.