Lite ögongodis i tider av Weltschmerz

#peggysous #OTP

Nionde november 2016

Snabb uppdatering om Silver (och Dolores?)

Jag följer ju inte serien Black Sails, såg ett eller kanske två avsnitt, men fastnade inte, och gillade framförallt inte castingen av Silver.
Följer den ändå lite på håll, via bloggar, och det verkar åtminstone arta sig något. Nu har Silver blivit av med benet, odlat skägg och ser lite mindre ut som en smörsångare från 1992. DOCK ATT jag fortfarande anser honom felcastad, och att han borde vara blondare, grövre, längre, och mindre spoling. Men men. Man kan inte få allt, förstås.

Se här:

Är det månne Silver och hans blivande partner-in-crime och diverse annat? Hon som jag (och Björn Larsson) kallar Dolores? Man kan ju hoppas!

Mer grubbel här. Flint i bakgrunden.

Serien tycks vila tungt (åtminstone i fansens ögon) på en halvt-om-halvt/icke uttalad romans mellan Flint och Silver. Jag är för! Flint i serien är tydligt bi, vilket jag ställer mig bakom (även om ”min” Flint  enligt Dolores varken åtrådde män eller kvinnor, bara sig själv, och makt. Ifråga om VISSA saker är jag faktiskt öppen för olika tolkningar. Däribland Flints sexualitet.).

Först fick Silver i serien träben, vilket alltid retar mig, eftersom det inte är kanon (som i följande av (litterär) tradition, alltså, inte den som säger boom…), men nu verkar han ha krycka istället. Och bord att stödja sig på. Allllll is well.

Bilderna hämtade härifrån. 

Skrivprocess

På fredag åker jag till Stockholm för att träffa Redaktörn och gå igenom manuset.

Medan jag funderar över ändringar och eventuella omskrivningar har jag detta andra projekt löpande i huvudet, och i datorn. En wordfil på 140 sidor, det har aldrig funnits så här mycket text såhär snabbt. Eller så här parallellt, kanske jag ska säga. Nu är det ju inte 140 sidor TEXT, för massor (hälften? mer?) är skisser, anteckningar bara, instruktioner till mig själv, bakland, gulmarkerade bitar. Men ändå. Det är ändå mycket. Och jag skriver mycket om det, i mitt parallella baklandsdokument, resonerar med mig själv om hur det kan bli och vad jag vill och vad jag ska ta tag i – sedan. För jag ser vad jag gör: jag återkommer ständigt till ”Sedan, när Tiden är inte än är ivägskickad och färdig, då ska jag …” ”Sen ska jag rita tidslinjer och tänka på dramaturgi och plot och struktur. Inte nu!”

Jag förstår ju vad det är jag gör, det är ett sätt att hålla det här parallella skrivandet lätt och lekande och kravlöst. Det är att skjuta allt allvar på framtiden. Jag misstänker att allt detta framåtskjutande kommer att backlasha rejält sen, när jag väl når den där punkten när boken (Tiden … alltså) väl kommer ut. När den faktiskt är färdig och bortom min kontroll. Då skulle jag tippa på att det vore klokt att TVINGA mig till en paus från detta andra, för att inte alldeles köra fast i det som är dramaturgi, struktur, plot, allvar.

Det gäller att lära sig att förstå sin process, och hänga med i svängarna. Får väl se om jag lyckas.