Håller tummarna för fler säsonger av dessa två

Gifarna från http://fitzsimmmonsy.tumblr.com

Carry on!

Jag har läst Rainbow Rowells Carry on, och här är några rader om den.

Jag läste hennes Fangirl, och gillade den (förstås!) men tyckte sen att det lät som en jätteknasig idé att göra en bok av kanon bakom den fanfiction som huvudpersonen i Fangirl skriver. Men nej. Inte knasigt. Jättebra idé och härlig bok!
Som en som aldrig läst vare sig Harry Potter (!! jag vet!!) eller HP-fanfiction missar jag nog en del referenser och kopplingar, men inte så att det stör, inte alls. För detta ÄR ju inte Harry Potter, även om det på sätt och vis springer ur det universat. Det står helt och hållet på egna ben.

Det är en kärlekshistoria, ett äventyr, en magisk berättelse i bemärkelsen att det handlar om magi. Det som jag gillar i sammanhanget är att det på många sätt KÄNNS som fanfiction - och det menar jag förstås som beröm. En sak som särskilt slog mig är detta: det finns en plot, ett äventyr, ett drama som rullas ut, men på många vis är det hela tiden i bakgrunden. Det som verkligen är i fokus är Simon (The worst Chosen One who's ever been chosen) och Baz (vampyr! tjusig! dödligt förälskad i Simon!), samt Penelope och de andra personerna. Så jobbar fanfiction ju också ofta: plotten kan ni redan, här är det jag VERKLIGEN vill gräva i. Snyggt grepp.

Jag älskar det Rowell gör med magin i romanen, att trollformlerna är slitna fraser, rader ur sångtexter, pjäser, barnvisor, klyschor i allmänhet. För att de mest slitna fraserna är de med starkast magisk kraft. Här trollar de med "Candle in the wind", med "Helter skelter",  "Be our guest", "paper beats rock", och kanske bäst av allt: "These are not the droids you´re looking for" (helt enkelt för att dölja något för folks blickar). Ljuvligt!

Efter att jag läst googlade jag lite, och hittade en text som är väldigt väl underbyggd och väldigt intressant, om fanfiction, litteratur, Harry Potter, fantasy och om Rowells gärning när hon tar sig an allt detta. Läs!

Sant

I’m still working out how the fuck to be a writer, and I’m three books and thirty-six years in now. I should like to be more regular in my habits and more functional in my output, but I would also like not to be crazy, and to be a millionaire, and to live in a world where all human beings have basic human rights and my taxes go to fund schools and free healthcare and abortions instead of drone strikes on children, so. We work with what we’ve got.

Härifrån.

Inte exakt överensstämmelse i alla detaljer, men PRINCIPEN, javisst.

Lilla Björka

En vecka med solsken, milda vårvindar, vitsippor, tofsvipa och tranor på fälten intill har jag och Jessica tillbringat i Elin Wägners Lilla Björka, i Bergs socken i småland.
Fabulöst.

Vi har pratat, skrivit, läst, diskuterat, redigerat och tänkt så att vi blivit helt utmattade. Även när vi FÖRSÖKTE vara lediga blev det att vi skrev. ”Nu tar vi kväll, om du riggar datorn för lite Sherlock där uppe, så diskar jag undan så länge” – vilket sedan resulterade i att den som skulle förbereda för filmkväll bara skrev lite till, och den som diskade och sen kom upp blev så sugen att hon också hämtade sin dator.

Vi har pausat för att laga mat, och äta på verandan, vi har pausat för att gå långpromenader och en gång cykla till lanthandeln i Tolg.
I övrigt har det varit arbetsintensivt och ljuvligt.

Jag har påbörjat redigeringen av det som fortfarande kan gå under namnet Digerdödsromanen (lovar återkomma när det finns en bra titel…), samt lustskrivit på nästa grej. Känner igen mina faser vid det här laget. I redigeringsfasen FLYR jag till annat skrivande. Så också nu.

Här satt Elin Wägner, i arbetsrummet på ovanvåningen. Nu har jag suttit precis där, skrivit med samma vy utanför, samma rum för ögonen. 

Också arbetsrummet. Idel vackra detaljer. 

Fönstret nedanför trappan. Varje eftermiddag detta ljusfenomen.

Vi sov i sängar som stått i prästgården i Tolg, där Elins morfar var präst. Teoretiskt möjligt, alltså, att hon någon gång legat i dessa järnsängar. Oavsett sov vi gott, med Elin vakande över oss. 

Verandan i söder. Lämplig för frukost, lunch, samtal, läsning, eftermiddagspauser i solen. 

Och sedan, allra sist: Elin och jag i arbetsrummet. 

… då var jag glad – och korgen tung. Men nu är korgen lätt.

I avdelningen gråtlåtar vill jag gärna dela den här med er. Målaren och Maria Pia, av Taube men här sjungen av Olle Adolphson.
Jag tycker väldigt mycket om den, men kan inte höra den utan att gråta åtminstone lite.
”Sen var det bara Nino kvar ...” – där ungefär.