En sorts liten snabbsammanfattning av saker jag gjort och tänkt och sett och hänt och läst.
Mary Jones kom ut, det var det bästa, på många sätt. Blev väl mottagen, seglade iväg ur mina händer och togs emot av läsarna.
Hade releasefest med guldmynt och quiz och uppläsning och samtal med Jessica. Årets fest!
Jag åkte till Amsterdam med Jessica, det var en höjdpunkt. Researchade, vandrade, pratade, läste Gertrude Stein. The sudden spoon is the wound in the decision!
Pratade om Mary Jones: 20 gånger, bland annat på bokdagarna i Åmål, på bokdagarna i Linköping, på bokmässan, på antikvariat i Fågeltofta, på Majornas bibliotek och många fler trevliga ställen. Tack för att ni ville ha mig!
Började jobba igen. Blev bibliotekarie på nytt. Egna tankar, eget liv, egen kompetens. Ljuvligt efter mammaledigheten.
Jag fick tidningen VI:s litteraturpris, så fint så fint! En höjdpunkt i sanning!
Jag hade både läs-svacka och läshöjdpunkter. Läste Himlakroppar, läste Duras Att skriva, upptäckte Gertrude Stein. Vad mer? Påminn mig, ty jag har glömt!
Jag skrev. Påbörjade/fortsatte påbörjandet av NÄSTA GREJ. Text/manus/skiss/utkast. Det har blivit läst två gånger redan, men det är så svårt så svårt att våga kalla det roman ännu ...
Nu går vi in i nästa år, kära läsare. Jag tror det blir bra. Inga konkreta löften eller drömmar, förutom hopp om skrivtid och flyt. Vad hoppas ni på?
onsdag 31 december 2014
tisdag 16 december 2014
måndag 15 december 2014
Dagens bildgoogling
I går kväll mindes jag plötsligt den här låten (Yeh duniya agar mil bhi jaye to), som jag lyssnade på när jag skrev Mot ljuset.
Det ena ledde som vanligt till det andra, och sen var jag tvungen att googla Guru Dutt.
Det ena ledde som vanligt till det andra, och sen var jag tvungen att googla Guru Dutt.
Så tjusig! Jag har annars väldigt VÄLDIGT svårt för just den sortens mustasch, men han bär upp den, på något vis. Det är väl kombon med blicken och ögonbrynen + frisyren antar jag...
Jag har sett honom i en film, Kaagaz ke phool (Pappersblommor), som han regisserade + skådespelade i. Väldigt snygg svartvit, lite noir-aktig, sorglig och filosofisk, som jag minns den. Pyaasa (Törst) som låten ovan kommer ifrån, har jag inte sett, men skulle gärna.
UPPDATERING:
Här är ju låten, med Guru Dutt (fast det är Mohammed Rafi som sjunger).
söndag 14 december 2014
Skrivandet
Efter alla mastodontinlägg här den senaste tiden bryter jag av med något kort. En bild som dök upp i twitterflödet. Ganska fantastisk, på sitt sätt.
Dorothy Parker skriver till sin redaktör (eller förläggare?).
Nej, det är inte så jag känner just nu, men jag känner ju igen känslan.
All I have is a pile of paper covered with wrong words.
Dorothy Parker skriver till sin redaktör (eller förläggare?).
Nej, det är inte så jag känner just nu, men jag känner ju igen känslan.
All I have is a pile of paper covered with wrong words.
lördag 13 december 2014
Himlakroppar
Hej bloggen, jag är lite kär. Vem jag är kär i? Eleanor Cattons hjärna ...
Låter konstigt kanske, men om "kär" låter för stort så ta "attraherad" istället då.
Härom veckan (veckorna? jag minns inte ens hur lång tid det tog.) sträck- och njutningsläste jag mig igenom 1100 sidor (elvahundra!) guldgrävarroman. Fast "guldgrävarroman" är på tok för enkelt, förstås.
Om jag inte hade läst i förväg att romanen är uppbyggd på något vis enligt stjärnbildernas och planeternas rörelser genom olika stjärntecken så hade jag inte fäst någon vidare vikt vid "stjärnkartorna" som inleder varje nytt avsnitt av romanen. Men inte heller MED den förhandsinfon fäste jag särskilt stor vikt vid det.
Det funkar utmärkt att läsa romanen som roman.
Lite handling:
Walter Moody stiger i land i guldgrävarstaden Hokitika på Nya Zeeland, det är 1866 och han ska skapa sig en förmögenhet och en framtid.
Men innan han hunnit mycket mer än gå till sitt hotell råkar han avbryta en hemlig sammankomst mellan tolv män som alla på ett eller annat sätt har anknytning till några olika (mer eller mindre mystiska) händelser på platsen: en mans försvinnande, en annan mans död, en klänning full med guld, en horas medvetslöshet och uppvaknande mitt i natten, en packlårs försvinnande, en skurks ankomst ... typ.
När jag hade läst dryga 400 sidor var det fortfarande bara bakgrunden som rullades upp, vi var fortfarande kvar i rökrummet på Crown hotel.
Och jag älskade det!
Jag ska inte säga mycket mer om handlingen tror jag, men det är dessa tolv män, plus Walter Moody, horan Anna Wetherell, eremiten Crosbie Wells, ytterligare några som det cirklar kring. Personer och händelser som knyter dem samman. Guld och längtan efter guld. Våld och hämnd.
Jag tycker att originalomslaget är briljant för att det säger något om just det som boken visar: tolv olika personers högst subjektiva bild av Anna. Ingen av dem har förstås hela bilden, och boken ger oss inte heller helheten. För att den inte finns? Det skulle kunna vara ett budskap.
Det svenska omslaget är förvisso fint, men tappar lite av det betydelsebärande.
Romanen är vid första anblicken väldigt mycket 1800-talsroman, med en berättare som talar i vi-form, som griper in och berättar personernas historier åt dem, som kan blicka framåt och bakåt. Varje kapitel inleds med ett par korta kursiva rader, typ "Där Walter Moody ställer en fråga och Ah Sook bryter en vana". Jag citerar inte nu, eftersom jag lämnat tillbaka boken, men ni fattar grejen.
Mot slutet tycks formen och berättandet bryta samman. Istället för de långa svepen blir kapitlen kortare och kortare, och det allra mest fantastiska: de kursiva kapitelinledningarna blir längre och längre! Det är förstås ingen 1800-talsroman, det visste vi ju, men inte heller till formen. Den bryter sig loss och gör något annat, och kan därmed säga och göra något annat med allt det vi läst och tagit oss igenom och tänkt och känt. Vad blir egentligen kvar? Var lämnas vi? Hur är det berättat? Denna KONSTRUKTION! Den är fantastisk!
Jag vill bara varmt rekommendera alla som inte är rädda för långa romaner att prova den här.
Och läs för all del även Cattons debut, Repetitionen, som jag läst och gillat och VÄLDIGT GÄRNA vill diskutera, eftersom jag inte blir klok på HUR meta den egentligen är!
Tillbaka till Skattkammarön
Nej, rubriken är inte en önskan, inte heller ett tecken på att jag skriver en uppföljare till Mary Jones, vilket vore mycket mycket långt från sanningen. Rubriken är titeln på H A Calahans roman från 1935. En sequel som jag inte hade läst innan, men som jag för ett litet tag sedan fjärrlånade från Umeå depåbibliotek.
Jag tänkte mig att jag skulle bli färdig med Stevenson et consortes, men ju mer jag gräver desto djupare faller jag, och det låter ju logiskt. Det enda som fattas är att jag och Urban gör slag i saken och bildar det svenska Stevensonsällskapet... Ack, den som inte redan hade nog med liv för trippla dygn!
Nå, om Calahan finns en hel del att säga.
Det första att ta upp är förordet, som förtjänar att citeras utförligt.
"Jag tvekade länge, innan jag vågade skriva en fortsättning på Skattkammarön. Ett dylikt företag skulle oundvikligen inbjuda till en jämförelse melan mina stackars ansträngningar och ett stort mästerverk. […] Men ju mer jag begrundade problemet, desto mer övertygad blev jag om att Stevenson själv, om han vetat det, skulle glatt sig åt att hans gestalter fingo liv på nytt. Det är så uppenbart, att han själv avsåg att skriva en fortsättning."
[här följer olika exempel på saker i Skattkammarön som får Calahan att dra den här slutsatsen]
"Han omnämner Silvers negerhustru så ofta, att det måste funnits någon avsikt att använda henne någon gång. […] Stevenson låter inte Jim få se henne under hans besök på värdshuset Kikaren i Bristol, en underlåtenhet som knappast kan tillskrivas artistisk återhållsamhet. Det måste ha känts svårt att utelämna detta pittoreska drag (sic!!!) ur en så livlig beskrivning, om inte en bestämd avsikt funnits."
[…]
"Jag har försökt att skriva historien som Stevenson skulle ha skrivit den Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min. […]"
Visst kan man ge honom en poäng i de många utlagda trådarna som tycks peka mot en fortsättning. Men man vill ju gärna berätta för Calahan att sådant finns i många romaner utan att det betyder mer än att materialet är rikt och boken bra. Alla lösa trådar måste inte plockas upp!
Det andra som måste nämnas, eller avhandlas, är översättningen, "bemyndigad översättning från engelska av Emil Langlet" 1938 (det finns ytterligare en svensk utgåva, från 1942, det är samma översättning tror jag, men experterna rapporterar att utgåvan är kraftigt förkortad). Jag vet inte om Langlet ville placera den svenska språkdräkten i Stevensons 1800-tal eller i Hawkins och Silvers 1700-tal, jag tycker i alla fall att det klingar av något annat än vanlig 30-talssvenska:
"Vid åtta glas utdelas en omgång toddy och skaffning; sedan kunnen I gå iland, förutsatt att allt är klappat och klart. I skolen vara tillbaka vid landningsplatsen i solnedgången."
"Vi sågo er hela tiden medan I sökten efter svarta klippan."
Jag hade en massa exempel medan jag läste, men hur ska man orka bläddra igenom alltihop igen för att hitta dem nu? Jag läser ju inte som en recensent, med post-it-lappar på sidorna...
Hur som helst: gammaldags otympligt språk som ställer sig i vägen både för berättelsen och till viss del för möjligheten att skapa sig en uppfattning om originalets språk.
Det tredje jag vill ta upp här är väl det allvarligaste, att Calahan anstränger sig så till den milda grad för att verka i Stevensons anda, att boken åtminstone till formen (språket är som sagt svårt att bedöma, på grund av översättningen) snarare känns som plagiat än spinoff.
Inledningen på Admiral Benbow, piraterna dyker upp, doktor Livesey skickas efter, en sjöresa planeras (denna gång för att hämta resten av skatten, silvret som lämnades kvar i originalet), det skrivs brev från Bristol, saker är mystiska innan man seglar, efter ankomsten till ön delar man på sig i olika grupper, vilket gör att även här är doktorn berättare av ett par kapitel...
Mycket av detta framstår som ren återanvändning från Skattkammarön och det är inte bara onödigt och lite larvigt, utan rent ut sagt TRÅKIGT. Det gör Calahans bok till bara en ytterst blek kopia. Allt detta har vi ju redan läst, fast bättre genomfört, mer originellt etc etc.
Det här gör att förordets mening "Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min." sticker i ögonen. Förtjänsten må vara Stevensons, men bristerna är i allra högsta grad Calahans egna.
Silver då?
Tja, han utbrister "skälv mina knotor", han ryter, han vänder kappan efter vinden, är ömsom god och ömsom hotfull mot Jim ... ungefär som vi känner honom från originalet alltså, men inte mycket mer. Och återigen: mer plagierad än vidarediktad.
Hans hustru finns med, hon heter här Diana och har fått en rätt framträdande roll.
Ja, i förordets passage om henne anar vi väl Calahans egen inte så smickrande (för honom alltså) syn på Silvers hustru. Han har gjort henne till en medkonspiratör som är handlingskraftig men ständigt omnämns degraderande. En del av det skulle kunna tillskrivas berättaren, alltså Jim Hawkins, men jag måste säga att förordet gör mig misstänksam mot författarens egen blick.
Sen att Silver vid flera tillfällen skriker slyna efter henne gör ingenting bättre.
Återstår alltså att skriva om bokens slut.
Ja, hur ska en stackars sequel-författare göra? Låta skeppa Silver till execution dock i London och hänga honom vill ju ingen! Låta honom undkomma från ön ÄNNU en gång låter sig svårligen göras, ens i en sådan här efterapande bok.
Calahans lösning på dilemmat, som jag nu brutalt tänker spoila för er alla, eftersom jag gissar att få av mina läsare är särskilt sugna på att läsa boken, blir att bete sig rent barbariskt mot Silver.
Det börjar med att bokens protagonister, Jim, doktorn, Trelawney med flera, har grävt upp de av Flint nedgrävda vapnen, och bereder sig på att anfalla piraterna i gryningen. Fjorton män med "femtio musköter och hundra pistoler" mot tio sovande pirater. Övervåld, much?
De siktar på varsin person (tre på Silver, ingen på hans hustru "utav hänsyn till hennes kön", men hon blir ändå sårad). Alla dör utom tre: Silver, Diana och ytterligare en. Och vad händer med Silver? "en annan [kula] hade illa tilltygat hans friska ben".
Läsaren anar oråd? Med rätta! Några sidor senare får Livesey amputera Silver ...
Det kunde ju ha blivit komik av det, men det blir bara ... onödigt.
Sen seglar Jim med flera hem igen med Hispaniola fullastad med Flints silverskatt, och lämnar Silver och Diana kvar på ön. Silver säger själv att han inte är mycket mer än huvud och mage, och det är ju sant.
Jag kan inte riktigt förlåta honom det, Calahan. Hade det varit bättre att ta livet av Silver? Tja, det gör ju jag, i Mary Jones (och på första raden!), så omöjligt eller otänkbart är det förstås inte...
Det gav mig en dålig smak i munnen det där slutet.
Silver ber att Jim, väl hemma i Bristol, ska gå och hämta Flint, papegojan, från en gumma som haft hand om fågeln. Lösenordet är Pew.
"'Jag ska göra som du ber, John', svarade jag, 'och om du någonsin kommer ifrån denna ö och kan skicka efter fågeln, så använd samma lösenord. Då skall jag utlämna Kapten Flint åt budbäraren'".
Se där en tråd, prydligt utlagd av Calahan, för någon annan att ta tag i.
Det sista vi ser av Silver är detta:
"Och så lämnade vi dem åt sitt öde – en benlös man och hans buttra, lömska negerhustru i ett blodsudlat blockhus på en öde ö i det vida havet."
Jag känner lite nu att JAG har nått Peak Spinoff. Hur många dåliga böcker ska man orka läsa, egentligen, för att man intresserar sig för några litterära personers öden och äventyr? Hur mycket övervåld ska man behöva stå ut med? Nu ska jag ägna mig åt nåt annat ett tag, tror jag.
Jag tänkte mig att jag skulle bli färdig med Stevenson et consortes, men ju mer jag gräver desto djupare faller jag, och det låter ju logiskt. Det enda som fattas är att jag och Urban gör slag i saken och bildar det svenska Stevensonsällskapet... Ack, den som inte redan hade nog med liv för trippla dygn!
Nå, om Calahan finns en hel del att säga.
Det första att ta upp är förordet, som förtjänar att citeras utförligt.
"Jag tvekade länge, innan jag vågade skriva en fortsättning på Skattkammarön. Ett dylikt företag skulle oundvikligen inbjuda till en jämförelse melan mina stackars ansträngningar och ett stort mästerverk. […] Men ju mer jag begrundade problemet, desto mer övertygad blev jag om att Stevenson själv, om han vetat det, skulle glatt sig åt att hans gestalter fingo liv på nytt. Det är så uppenbart, att han själv avsåg att skriva en fortsättning."
[här följer olika exempel på saker i Skattkammarön som får Calahan att dra den här slutsatsen]
"Han omnämner Silvers negerhustru så ofta, att det måste funnits någon avsikt att använda henne någon gång. […] Stevenson låter inte Jim få se henne under hans besök på värdshuset Kikaren i Bristol, en underlåtenhet som knappast kan tillskrivas artistisk återhållsamhet. Det måste ha känts svårt att utelämna detta pittoreska drag (sic!!!) ur en så livlig beskrivning, om inte en bestämd avsikt funnits."
[…]
"Jag har försökt att skriva historien som Stevenson skulle ha skrivit den Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min. […]"
Visst kan man ge honom en poäng i de många utlagda trådarna som tycks peka mot en fortsättning. Men man vill ju gärna berätta för Calahan att sådant finns i många romaner utan att det betyder mer än att materialet är rikt och boken bra. Alla lösa trådar måste inte plockas upp!
Det andra som måste nämnas, eller avhandlas, är översättningen, "bemyndigad översättning från engelska av Emil Langlet" 1938 (det finns ytterligare en svensk utgåva, från 1942, det är samma översättning tror jag, men experterna rapporterar att utgåvan är kraftigt förkortad). Jag vet inte om Langlet ville placera den svenska språkdräkten i Stevensons 1800-tal eller i Hawkins och Silvers 1700-tal, jag tycker i alla fall att det klingar av något annat än vanlig 30-talssvenska:
"Vid åtta glas utdelas en omgång toddy och skaffning; sedan kunnen I gå iland, förutsatt att allt är klappat och klart. I skolen vara tillbaka vid landningsplatsen i solnedgången."
"Vi sågo er hela tiden medan I sökten efter svarta klippan."
Jag hade en massa exempel medan jag läste, men hur ska man orka bläddra igenom alltihop igen för att hitta dem nu? Jag läser ju inte som en recensent, med post-it-lappar på sidorna...
Hur som helst: gammaldags otympligt språk som ställer sig i vägen både för berättelsen och till viss del för möjligheten att skapa sig en uppfattning om originalets språk.
Det tredje jag vill ta upp här är väl det allvarligaste, att Calahan anstränger sig så till den milda grad för att verka i Stevensons anda, att boken åtminstone till formen (språket är som sagt svårt att bedöma, på grund av översättningen) snarare känns som plagiat än spinoff.
Inledningen på Admiral Benbow, piraterna dyker upp, doktor Livesey skickas efter, en sjöresa planeras (denna gång för att hämta resten av skatten, silvret som lämnades kvar i originalet), det skrivs brev från Bristol, saker är mystiska innan man seglar, efter ankomsten till ön delar man på sig i olika grupper, vilket gör att även här är doktorn berättare av ett par kapitel...
Mycket av detta framstår som ren återanvändning från Skattkammarön och det är inte bara onödigt och lite larvigt, utan rent ut sagt TRÅKIGT. Det gör Calahans bok till bara en ytterst blek kopia. Allt detta har vi ju redan läst, fast bättre genomfört, mer originellt etc etc.
Det här gör att förordets mening "Om det finns någon förtjänst i denna bok, är den alltså Stevensons och inte min." sticker i ögonen. Förtjänsten må vara Stevensons, men bristerna är i allra högsta grad Calahans egna.
Silver då?
Tja, han utbrister "skälv mina knotor", han ryter, han vänder kappan efter vinden, är ömsom god och ömsom hotfull mot Jim ... ungefär som vi känner honom från originalet alltså, men inte mycket mer. Och återigen: mer plagierad än vidarediktad.
Hans hustru finns med, hon heter här Diana och har fått en rätt framträdande roll.
Ja, i förordets passage om henne anar vi väl Calahans egen inte så smickrande (för honom alltså) syn på Silvers hustru. Han har gjort henne till en medkonspiratör som är handlingskraftig men ständigt omnämns degraderande. En del av det skulle kunna tillskrivas berättaren, alltså Jim Hawkins, men jag måste säga att förordet gör mig misstänksam mot författarens egen blick.
Sen att Silver vid flera tillfällen skriker slyna efter henne gör ingenting bättre.
Återstår alltså att skriva om bokens slut.
Ja, hur ska en stackars sequel-författare göra? Låta skeppa Silver till execution dock i London och hänga honom vill ju ingen! Låta honom undkomma från ön ÄNNU en gång låter sig svårligen göras, ens i en sådan här efterapande bok.
Calahans lösning på dilemmat, som jag nu brutalt tänker spoila för er alla, eftersom jag gissar att få av mina läsare är särskilt sugna på att läsa boken, blir att bete sig rent barbariskt mot Silver.
Det börjar med att bokens protagonister, Jim, doktorn, Trelawney med flera, har grävt upp de av Flint nedgrävda vapnen, och bereder sig på att anfalla piraterna i gryningen. Fjorton män med "femtio musköter och hundra pistoler" mot tio sovande pirater. Övervåld, much?
De siktar på varsin person (tre på Silver, ingen på hans hustru "utav hänsyn till hennes kön", men hon blir ändå sårad). Alla dör utom tre: Silver, Diana och ytterligare en. Och vad händer med Silver? "en annan [kula] hade illa tilltygat hans friska ben".
Läsaren anar oråd? Med rätta! Några sidor senare får Livesey amputera Silver ...
Det kunde ju ha blivit komik av det, men det blir bara ... onödigt.
Sen seglar Jim med flera hem igen med Hispaniola fullastad med Flints silverskatt, och lämnar Silver och Diana kvar på ön. Silver säger själv att han inte är mycket mer än huvud och mage, och det är ju sant.
Jag kan inte riktigt förlåta honom det, Calahan. Hade det varit bättre att ta livet av Silver? Tja, det gör ju jag, i Mary Jones (och på första raden!), så omöjligt eller otänkbart är det förstås inte...
Det gav mig en dålig smak i munnen det där slutet.
Silver ber att Jim, väl hemma i Bristol, ska gå och hämta Flint, papegojan, från en gumma som haft hand om fågeln. Lösenordet är Pew.
"'Jag ska göra som du ber, John', svarade jag, 'och om du någonsin kommer ifrån denna ö och kan skicka efter fågeln, så använd samma lösenord. Då skall jag utlämna Kapten Flint åt budbäraren'".
Se där en tråd, prydligt utlagd av Calahan, för någon annan att ta tag i.
Det sista vi ser av Silver är detta:
"Och så lämnade vi dem åt sitt öde – en benlös man och hans buttra, lömska negerhustru i ett blodsudlat blockhus på en öde ö i det vida havet."
Jag känner lite nu att JAG har nått Peak Spinoff. Hur många dåliga böcker ska man orka läsa, egentligen, för att man intresserar sig för några litterära personers öden och äventyr? Hur mycket övervåld ska man behöva stå ut med? Nu ska jag ägna mig åt nåt annat ett tag, tror jag.
torsdag 11 december 2014
Casting
Satt och pratade med Jessica om filmatiseringen av Mary Jones historia (som det förstås inte finns några planer på) härom veckan och framkastade några djärva castingförslag:
Som Long John Silver: Daniel Craig!
Jag vet, kanske lite oväntat. Men låt tanken växa lite. Föreställ er honom med längre hår då, och nån sorts 1700-tals-ansiktsbehåring (Jag VET faktiskt inte riktigt huruvida han är skäggig eller slätrakad, Silver, vad säger Urban??) och hatt och rock och krycka. Han är visserligen bara 1,78, men det får väl gå ...
Som Israel Hands: Gary Oldman
Det här tror jag verkligen inte att jag behöver motivera. Jag är personligen väldigt svag för Oldman både i Batman och i Tinker Taylor (det är nog glajjorna...). Hands är ju ett svin, men stilig, och det finns som Silver säger varken avigsida eller rätsida på honom. Tror att Gary Oldman skulle göra det prima.
Som Mary Jones då?
Svårt!
Men kanske Rachel Hurd Wood?
Jag har inte sett henne i nåt (hon är bland annat med i Parfymen), men jag gillar hennes utseende. Och hon är född 1990, så ... ung nog.
Återstår då Dolores, av kärntruppen. Helst skulle det ju förstås vara någon som är fransktalande snarare än engelsk. Inte en amerikan, om inte ett språkgeni... Vad säger läsarna? Vem skulle ni vilja se som Dolores?
Flint är förstås här:
(Nu kopplade jag in Urban via twitter också.)
Doktor Livesey: Hugo Weaving
Uppdatering:
Hugh Grant som Squire Trelawney, för det där lite dumglada uttrycket.
Vad sägs?
Nu postar jag det här för att inte gå bort mig helt i googlingen. Kom med synpunkter i kommentarerna!
Som Long John Silver: Daniel Craig!
Jag vet, kanske lite oväntat. Men låt tanken växa lite. Föreställ er honom med längre hår då, och nån sorts 1700-tals-ansiktsbehåring (Jag VET faktiskt inte riktigt huruvida han är skäggig eller slätrakad, Silver, vad säger Urban??) och hatt och rock och krycka. Han är visserligen bara 1,78, men det får väl gå ...
Som Israel Hands: Gary Oldman
Det här tror jag verkligen inte att jag behöver motivera. Jag är personligen väldigt svag för Oldman både i Batman och i Tinker Taylor (det är nog glajjorna...). Hands är ju ett svin, men stilig, och det finns som Silver säger varken avigsida eller rätsida på honom. Tror att Gary Oldman skulle göra det prima.
Som Mary Jones då?
Svårt!
Men kanske Rachel Hurd Wood?
Jag har inte sett henne i nåt (hon är bland annat med i Parfymen), men jag gillar hennes utseende. Och hon är född 1990, så ... ung nog.
Återstår då Dolores, av kärntruppen. Helst skulle det ju förstås vara någon som är fransktalande snarare än engelsk. Inte en amerikan, om inte ett språkgeni... Vad säger läsarna? Vem skulle ni vilja se som Dolores?
Flint är förstås här:
(Nu kopplade jag in Urban via twitter också.)
Doktor Livesey: Hugo Weaving
Uppdatering:
Hugh Grant som Squire Trelawney, för det där lite dumglada uttrycket.
Vad sägs?
Nu postar jag det här för att inte gå bort mig helt i googlingen. Kom med synpunkter i kommentarerna!
Tread carefully on the sea
Varning för JETEDÅLIG bok!
Jag är inte förvånad, och därför bara lite besviken. Men kunde förstås inte låta bli att köpa (eller "klicka hem" som det heter på nysvenska) den här boken när jag (för femtioelfte gången och av vilken anledning den här gången egentligen?) tittade på Wikipedia-artikeln om Treasure Island och fann den uppdaterad med ÄNNU en prequel, utkommen 2014! (Ledtråd: det var inte Mary Jones historia, men det slog mig just nu när jag skrev detta att jag väl borde uppdatera artikeln själv med den, om jag haft Wiki-inlogg)
Ehm.
Till saken!
Författare till Tread carefully ... är David K. Bryant, han säger sig vara intresserad av Kapten Flint, som det tydligen inte handlat tillräckligt mycket om i olika prequels förut. Vi låter det vara osagt, tycker jag. Däremot kan vi konstatera att den här boken INTE HELLER handlar sådär jättemycket om Flint. Visst är han med, och visst får vi berättelsen om vad som "egentligen" hände på ön, och visst hostar han ofta och besvärligt (han ska ju dö, sedan, i Savannah). Men det är så fantasilöst och tråkigt genomfört att det inte tillför något kött till de ben Stevenson efterlämnat.
Jag skumläste boken på en halv kväll, noterade det vanliga:
Skepp och sjöfartsdetaljer. Skjutvapen och dess hanterande. Bla bla bla. En parallellhandling bland piraterna, och en bland deras gisslan (guvernörens bortrövade dotter med litet entourage, förlåt, jag orkar verkligen inte ens redogöra för basala delar av handlingen!) samt ytterligare en del med militärerna som jagar piraterna (och jag kan erkänna utan omsvep att jag inte ens skummade de bitarna, jag hoppade bara över dem).
Ordagranna hänsyftningar till Treasure Island. Som om det krävdes för att vi ska förstå hur sakerna hänger ihop.
Upprepningar.
Jaja. Det faller en kanon över Silvers ben, den här gången. Det hade ju också kunnat inkluderas när Mary får räkna upp olika sätt hon hört att han blivit av med benet på... Ganska kreativt förstås. Plågsamt.
Namnlikheten mellan John Trelawney (från Skattkammarön) och den verklige guvernören på Jamaica, Trelawny har gjort att de här är släkt. Lite skumt, men det kanske skulle kunna funka? Orkar någon googla årtal medmera?
Slutscenen så. VARFÖR i hela världen skulle hela sällskapet pirater först tillsammans åka till Bristol, släpa upp Billys kista för kullarna, sen skiljas åt och först därefter bli typ osams, börja jaga varandra och stråla samman som i början av Skattkammarön? Jaja, luften är fri, förstås, men för mig låter det ologiskt.
Så vad får vi ut av detta?
Jag kan pricka av ännu en i mängden av spinoffromaner, och är beredd att hålla med Urban som på twitter menade att vi nog kan ha nått Peak spinoff. "Hur många spinoffer tål imperiet?"
Inte så jättemånga till, tror jag, och förlåt, för jag är ju förvisso medskyldig!
UPPDATERING:
Efter en twitterdiskussion kom jag på att jag ju glömde att klaga på Bryants behandling av Dolores, eller jag menar Silvers hustru.
Så här gör hon entré: "On Silver's lap sat a weighty black woman who had once been pretty […]"
Ett par rader ner: "[he] took his time over a glass of rum before telling the woman on his lap to move aside and slapping her rear as she did so."
Sen får hon faktiskt en replik några sidor senare, när Silver dunstat och (den verklige) Trelawny söker honom: "'Master, I don't know where he's gone,' she claimed. 'He comes here now and again, spends some money, we have some fun and then he's off again. He van be away for months or even years. I don't know where else he goes or if hes got other women. He's good to me when he's here but that's it. He don't tell me his business.'"
Vi kan väl konkludera att jag och Bryant inte precis delar syn på Silvers fru (eller "fru").
Ehm.
Till saken!
Författare till Tread carefully ... är David K. Bryant, han säger sig vara intresserad av Kapten Flint, som det tydligen inte handlat tillräckligt mycket om i olika prequels förut. Vi låter det vara osagt, tycker jag. Däremot kan vi konstatera att den här boken INTE HELLER handlar sådär jättemycket om Flint. Visst är han med, och visst får vi berättelsen om vad som "egentligen" hände på ön, och visst hostar han ofta och besvärligt (han ska ju dö, sedan, i Savannah). Men det är så fantasilöst och tråkigt genomfört att det inte tillför något kött till de ben Stevenson efterlämnat.
Jag skumläste boken på en halv kväll, noterade det vanliga:
Skepp och sjöfartsdetaljer. Skjutvapen och dess hanterande. Bla bla bla. En parallellhandling bland piraterna, och en bland deras gisslan (guvernörens bortrövade dotter med litet entourage, förlåt, jag orkar verkligen inte ens redogöra för basala delar av handlingen!) samt ytterligare en del med militärerna som jagar piraterna (och jag kan erkänna utan omsvep att jag inte ens skummade de bitarna, jag hoppade bara över dem).
Ordagranna hänsyftningar till Treasure Island. Som om det krävdes för att vi ska förstå hur sakerna hänger ihop.
Upprepningar.
Jaja. Det faller en kanon över Silvers ben, den här gången. Det hade ju också kunnat inkluderas när Mary får räkna upp olika sätt hon hört att han blivit av med benet på... Ganska kreativt förstås. Plågsamt.
Namnlikheten mellan John Trelawney (från Skattkammarön) och den verklige guvernören på Jamaica, Trelawny har gjort att de här är släkt. Lite skumt, men det kanske skulle kunna funka? Orkar någon googla årtal medmera?
Slutscenen så. VARFÖR i hela världen skulle hela sällskapet pirater först tillsammans åka till Bristol, släpa upp Billys kista för kullarna, sen skiljas åt och först därefter bli typ osams, börja jaga varandra och stråla samman som i början av Skattkammarön? Jaja, luften är fri, förstås, men för mig låter det ologiskt.
Så vad får vi ut av detta?
Jag kan pricka av ännu en i mängden av spinoffromaner, och är beredd att hålla med Urban som på twitter menade att vi nog kan ha nått Peak spinoff. "Hur många spinoffer tål imperiet?"
Inte så jättemånga till, tror jag, och förlåt, för jag är ju förvisso medskyldig!
UPPDATERING:
Efter en twitterdiskussion kom jag på att jag ju glömde att klaga på Bryants behandling av Dolores, eller jag menar Silvers hustru.
Så här gör hon entré: "On Silver's lap sat a weighty black woman who had once been pretty […]"
Ett par rader ner: "[he] took his time over a glass of rum before telling the woman on his lap to move aside and slapping her rear as she did so."
Sen får hon faktiskt en replik några sidor senare, när Silver dunstat och (den verklige) Trelawny söker honom: "'Master, I don't know where he's gone,' she claimed. 'He comes here now and again, spends some money, we have some fun and then he's off again. He van be away for months or even years. I don't know where else he goes or if hes got other women. He's good to me when he's here but that's it. He don't tell me his business.'"
Vi kan väl konkludera att jag och Bryant inte precis delar syn på Silvers fru (eller "fru").
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
