Oscars

Visst ser det toppen ut!

Om rätt ska vara rätt

Tramsigt kanske, men:
Det här är ju ingen anka, det är en gräsand (eller två)!




Eller hur?

(Från pekbok med ljud: Bondens djur.)

Igår på ett twitter nära dig

Jag gick och handlade sen på eftermiddagen, och DET FANNS TEXT I MITT HUVUD! Saker jag gick och vred på. Tankar, bilder, röster.

Åh herremainjesu, det finns inte mycket som slår den känslan.

Bara det.

Bara så.

Omläsning på gång

Ibland händer det att man råkar nämna en bok man ofta tänker på men sällan pratar om. Och nämna den till exakt rätt person. Nu var det jag och Jessica som pratade om något, och jag sa " bla bla bla Amys ögon bla bla" och hon sa: "Ja! Albatrossen!" Och jag utbrast något om att hon var den första person jag träffat som också läst den. Och jag sa att den har jag faktiskt i min bokhylla, bland min pirat- och sjöfartslitteratur, och det skrattade Jessica lite åt och så pratade vi en stund om den där boken, apropå något annat i ett långt vindlande samtal som sen tog fart och bar vidare.

Och först igår kväll, kanske en vecka eller så efter det där samtalet, kom jag mig för att gå ut till bokhyllan och sträcka mig upp efter den där boken (den låg ovanpå Drakes Skull and Bones och under Robinson Crusoe).

Jag har inte börjat läsa den än (egentligen håller jag på med Jens Liljestrands Adonis, som är mycket bra, men den är just nu så mörk och deppig att jag får magknip, kanske måste jag pausa? Eller, nej, det är nog dumt. Nå) så jag tänkte att jag skulle skriva något om vad jag minns, eller vad jag tror att jag minns, och så får vi se sen.

Amy, jag tror att hon är barnhemsbarn? Kaptenen är hennes docka, hon älskar honom och pratar med honom. Han tappar ett öga eller två, och när hon sticker nålen i honom för att sy fast det så säger han Ajj! och blir levande. Det är det där nålsticket som gör det! Och pratet, tror jag. (något betydelsebärande här angående VAD det är dockorna får lyssna på, tror att det görs komiska poänger av det senare?) Han går till sjöss? Varför? Hur skiljs de åt?

Amy växer upp.

Sen är det Kaptenen vi följer (och jo, jag tror mig minnas en litterär crush där, verkligen. Vad ÄR det med mig och de där sjöfarande männen?!). Var är Amy? Hon blir en docka, kanske av vanvård, hon ligger i en kartong. Är det Kaptenen som har den där lådan?

Skeppet är bemannat med föredetta dockor och mjukdjur. Bland annat en groda som sjunger Greensleeves. Är det eller är det inte ett hemligt meddelande i ett myteri? Är det också en anka, eller blandar jag nu ihop det hela med Velthuis Grodan blir kär (fast det är väl en nalle?)?

Och albatrossen, jo. Den hade Jessica starkast minnen av, jag minns inte riktigt. Den följer skeppet.

Det är också något med slutet, att det går så fort och att det är väldigt sorgligt? Att de inte träffas? Å men gud, det orkar jag inte med! Får de inte återse varandra? Och ögonen då, de är väl pärlor, tror jag. Kanske är det albatrossen som har dem i näbben? Hon kan ju bara höra utan dem, och inte bli levande igen om de inte sys fast.

Denna impressionistiska dikt var alltså vad jag nu i skrivande stund tycker mig minnas av Richard Kennedys Amys ögon. Återkommer när jag läst!

Det där gick ju inte så bra

Fototmaningen alltså, eller hur. Tydligen inte alls vad jag kände för just nu.

Medan jag vårdar min lugnt sovande text ägnar jag mig åt research.

Beställde härom dagen följande böcker:

The madwoman in the attic, Gilbert & Gubar.

Stormen, Shakespeare

Caliban's voice, Bill Ashcroft

The postcolonial exotic, Graham Huggan (som skrivit essän/artikeln A tale of two parrots. Walcott, Rhys and the uses of colonial mimicry)

Nu önskar jag mig bara eoner av tid att hinna läsa allt detta också. Något som jag med lätthet kan förutse kommer att bli svårt, eftersom jag börjar jobba om en månad ungefär, med all läsning som DET innebär. Å denna lässtress. Ständigt!