Det här med att läsa, nuförtiden

Jag hade ju förstått att det där med en bäbis i familjen skulle innebära allt möjligt. Sömn, egentid, etc. Samt det där med att läsa. Och visst, det mesta som en har hört, stämmer. Kärleken, sömnen, etc, etc. Och det där med att få tid eller ro att läsa. Men med mig är det ju dessutom andra grejer som ställer till det.

Håller just nu på med Hustvedts Lily Dahls förtrollning, som jag nog ändå inte har läst (så då är det väl Ögonbindeln jag läst en gång för länge sen, samt förstås de tre nyaste). Den är bra, men också lite otäck. En vagt läbbig stämning, ledtrådar lite hit och dit som kan eller inte kan bli något. Jag vet inte. Men det är lite läskigt. Och jag är, trots att jag väl faktiskt måste räkna mig själv som en vuxen människa, rätt så mörkrädd och lättskrämd. Får lätt för mig saker om jag är ensam hemma på kvällen. Ser inte på skräckfilm, för att det varken roar mig, eller är nyttigt. Har en fantasi som är starkare än förnuftet i dessa fall. Det KAN ligga nån under sängen, det KAN finnas något ute i hallen. Etc. Mycket oförnuftigt och irriterande och opraktiskt på alla de sätt. Samt innebärande, då, att jag inte vågar läsa för läskiga böcker. Sarah Waters Främlingen i huset läste jag, vet inte hur det gick till men ensam hemma var jag nog inte under tiden ...

Det jag ska komma fram till är: det tar sån tid! Jag vill inte läsa när jag är själv. Tänk om jag blir uppskrämd? Tänk om det blir som med den där Alienfilmen (trean?) med alien-människobarnet som har ett sånt läskigt ansikte och som fick mig att stå inne på toa i lägenheten i Frölunda och INTE kunna övertyga mig själv till hundra procent att det inte var möjligt att det stod just en sån i hallen utanför. Jag skrattade åt mig själv, också, men det hjäplte inte. Det fanns liksom inte tillräckliga bevis.

Ni fattar ju.

Den andra boken jag håller på med är Tomas Bannerheds Korparna. Den är än så länge (en liten bit in) väldigt bra, men har en annan sorts otäck stämning. Det där Barndom-där-det-går-åt-helvete. Njä, det blir säkert bra för Klas SÅSMÅNINGOM, men innan dess kommer en massa små och stora saker att gå åt helvete. Käpprätt. Och han är bara ett barn.

och det där att läsa om/höra om barn. Nu. Näää.

Det går helt enkelt ganska dåligt med min läsning. Kommer inte nån vart, direkt.

Jag måste skärpa mig!

Men hur gör en det?

Om litteraturen, så här på kvällen

Jag vill att det ska handla om innehåll! Jag vill prata om litteraturen, om språket, om bilderna. Om att intressera sig för HUR SER DET UT NÄR DET SKER? snarare än HUR SKA DET GÅ? Jag känner ett våldsamt motstånd mot människor som uttrycker att de "älskar böcker".

Visst förstår jag att det går att gilla boken som artefakt, som föremål, det gör väl jag med i viss mån, annars skulle inte vår bokhylla här hemma ta upp en hel vägg. Men uttrycket "Jag älskar böcker!" ger mig ändå rysningar. Smaken är förstås som ändalykten, men för mig är det väl då innehållet, berättelsen, skildringen, beskrivningarna som är det essentiella. Ja ja, bla bla, som vi sa på Skurup när vi ville markera att vi inte tog oss själva på så förskräckligt stort allvar (t.ex mitt i en långdragen pretentiös utläggning om något). Ni fattar.

Det var bara något som slog mig, mitt i detta slösurfande inför mitt snara sänggående. Så mycket sidor och bloggar och texter som så frenetiskt desperat längtande handlar om skriva, läsa, arbeta, jobba med text. Och lyckas undvika att handla om själva SKRIVANDET, alltså det man skriver, det som skrivs ner. Det som läses. Vad handlar det om? Eller, nej, en annan fråga kanske? För handlingen kan ju också vara bedräglig. Det vet mina läsare här, att jag sällan eller aldrig redogör för handlingen i de böcker jag bloggar om. Bara nån sorts känsla, min känsla inför det lästa.

Herreminje vad jag babblar på flummigt. Men det får stå! Min hjärna är degig och längtar bort. Dessutom är det DEN TIDEN PÅ MÅNADEN då allt känns lite extra depp och trist och en viss verklighetsflykt hade suttit fint, och chokladsuget, och kroppsmissnöjet.

Men det var en utvikning.

Jag ville bara säga det, att snälla kan vi inte prata med om vad den litteratur vi skriver och läser ska skildra? Vad den vill? Vad det är för värld vi beskriver, vill se beskriven? Hur skrivandets själva hantverk inte bara handlar om redigering och korr och antal manussidor, utan om att ha en bild inuti sig som man vill förmedla, och hur ska det då göras? Hur är det möjligt?

Vi kan ta det här blogginlägget som exempel på att det ibland tar alla möjliga slingrande vägar innan det är framme. Om det ens är framme.