Misslyckat självmord i Mölndals bro

Gick en sväng till biblioteket med bäbisen. Lyckades inte fokusera framför skönlitteraturen, så jag ryckte åt mig Linda Spåmans Misslyckat självmord i Mölndals bro. Har velat läsa den sen (innan) den kom, men det blev aldrig av. Nu blev det av, i ett huj.

Snabba svarta teckningar, det gör ont att läsa. Det går snabbt, men det finns också bilder att dröja vid. Ögon och munnar som dupliceras, människor som går från snabbskissade till (till synes) mer porträttlikt avbildade.

Jag fick ont i magen, vad kan jag säga? Svärtan är så svart, förtvivlan är de där svarta fåglarna som flaxar på bokens omslag. Ändå slutade jag inte.

Och så tänker jag på att jag hört hennes namn sedan jag var tillsammans med I, och mitt första möte med Mölndal, och allt det där. Och att det är bokens titel med platsen utbytt – en annan bro, en helt annan plats. Och minus ordet "misslyckat". Ett ord som gör all skillnad i världen.

Mässan

Torsdag: Var entourage åt Jessica. ("Nu går vi hit, nu går vi dit, nu kissar vi, nu fikar vi.") Väldigt trevligt, samt fick vara publik på hennes monterprat hos folkuniversitetet samt i BC:s monter. Spanade efter mitt eget förlagsfolk, lyssnade på Marie Hermansson om nya romanen Himmelsdalen, var på seminarium med Sigrid Combüchen, Ioana Pârvulescu, samt briljanta och eleganta översättaren Elisabeth Geiger-Poignant (ett efternamn som verkade göra de mest världsvana (Aris Fioretos – men jag återkommer till det) mållösa). Om att skriva om/i historisk tid. Kanske inte så spot-on, men Sigrid var briljant. "Måste en samtidsroman utspelas i nutiden?" Detta antecknades genast och ska sugas på ytterligare.

Fredag: Då Det Gällde. Samtal i Bonniermontern med Redaktörn (Tvåkamera och bildproducent! Enorm skärm! Publik! Bakgrundsbrus!). Jag var nervös och spänd (och trött) men det släppte i samma stund som vi klev upp på den lilla scenen. Lugnet i att veta att han känner mina böcker nästan lika bra som jag, att vi någorlunda pratat igenom frågorna innan. Och det fina i att han behandlade de där punkterna mer som teman, och inte drog exakt de frågorna vi pratat om.

Sedan räkmacka där uppe på 23:e våningen och därefter seminarium, åter med Redaktörn, i sal J2. Också bra, lite konstigt att göra samma sak igen, men det blev ett annat samtal, rörde sig mer kring handlingen, Elly kontra Emma, ja, vad sade vi egentligen? Det går så fort, samtalet slingrar sig en stund kring vad jag skrivit och sen är det över. Puh. Att pusta ut, att gå ytterligare något varv på mässan och sedan åka hem till A och bäbisen.

Köpte fina kort i Hallongrottans monter:

Och helt andra kort på ett av antikvariaten:

(När jag var barn gjorde jag ett kort till min mormor Hjördis med en pressad och inplastad nyponros. Under rosen skrev min dagmamma Lillan: "Rosen heter Mormora Hjördisa, har Elin bestämt". Min kärlek till latin: uppenbarligen livslång!)

Lördag: Hur går det till att från ett år till nästa alldeles glömma hur mycket folk där är på lördagarna?

(... och här ser det ändå rätt glest ut, tycker jag)

Skulle bara åka in en liten sväng, utnyttja namnbricka = tillträde till allt, samt köpa nån bok (A hade önskelista från Daidalos monter). Folkmassan! Värmen! Stressen! Jag lyssnade på Ebba Witt-Brattström och Majgull Axelsson, det var fint men väldigt handlingsbaserat, eller hur ska man säga? Moderstema, vilket i o f s var intressant, men, ja.

Sedan ut, ta en macka i "vip-loungen", och så köa igen, till seminariet "Språket som heimat" med Herta Müller, Péter Nádas och Aris Fioretos. Samt, återigen, tolken Elisabeth Geiger-Poignant. Och då var det märkliga att när Fioretos presenterade deltagarna så sa han nåt i stil med "och så vår fantastiska tolk, vars namn jag inte kan uttala". Och inget mer. Förnamnet, hello? Geiger? Om du kan uttala Nádas med rätt sch-glidning på s:et måste du väl kunna lära dig att säga Geiger-Poignant? Teorin: att han helt och hållet glömde hennes namn, fick hjärnstillestånd och försäkte rädda sig. Inte snyggt! Dessutom det märkliga i att han genomgående var Herta med Herta Müller men Herr Nádas med Peter Nádas. Hm. Det beror väl på att han känner henne, men inte honom – men för publiken låter det märkligt. Intressant var det dock, eller jag tyckte kanske att "Herr Nádas" svamlade lite, men att Herta Müller var klok, rolig och intressant att lyssna på, PLUS att jag faktiskt förstod vad hon sa! Utan tolkning! Lyckan i denna språkförståelse!

Och sen åkte jag hem och på kvällen var det förlagsmiddag på Sjömagasinet. Promenerade dit, höpnade över detta faktum att det skymmer så tidigt. Tittade på hamnen och älven och himlen.

Och så var det över för detta år.

Mässan, dag ett: packning

Ombyte till kvällen, vattenflaska, samt bröstpump.

Ett litet upprop, ett litet utrop

Jag vill skriva nåt om kulturtanten. Det är som sagt den tiden på året nu, och det är så jäkla poppis att tycka nåt om denna grupp (eller "grupp"), denna idé, denna löst sammansatta befolkningstyp, denna yrkeskategori? Väldigt poppis.

Man hyllar då med mer eller mindre vagt dolt löje, eller man utnämner sig själv, utropar stolt, "tar tillbaka" epitetet. Och jag blir trött, och vagt irriterad varje gång.

Bokmässetider, javisst. Gudrun Sjödén svämmar över av hitresta kvinnor som passar på att shoppa lite, inte bara böcker. Fotriktiga skor. Kvinnoyrken. Härom året hade till och med självaste Gudrun uppfattat den här trenden, och plåtat sin katalog med modeller som var vanliga unga tjejer som kallade sig själva kulturtanter. Det blev fel! Det var återigen det där löjet, den där irritationen.

Men vad är det jag retar mig på? En av sakerna är nog att kulturtanten i den här artiklarna/krönikorna/katalogerna utmålas som någon utan röst. En grupp som inte ser, men som syns. De svämmar över Bokmässans bräddar men fattar liksom inte att man ser dem, att man pratar om dem, att man gör sig lustig över deras tunikor och broscher. Men det finns ju kulturtanter som verkligen har betoningen på KULTUR snarare än på tant. Och de (vi?) är exempelvis bibliotekarier, en yrkesgrupp som är förvånansvärt (om man är krönikör) tech-savvy, förvånansvärt "med". De (vi?) läser kultursidorna, särskilt i DN. De (vi?) vet att det pratas, att det skrivs, att det hyllas och uppvärderas och ses ner på i ett och samma andetag. Som om de (vi?) var verklighetens folk. De där utan röst, de där som behöver en Talesperson. Men det behövs ju förstås inte. För den stora majoriteten av dessa kvinnor har en röst, har till och med en viss makt, för det är de (vi!) som köper in böcker till bibliotek, som ordnar seniorsurf och facebookkurser, som har skrivarworkshops för barn och unga, som hänger utställningar, som gallrar ut det inaktuella, som väger och mäter och bedömer. Som kämpar i motvind mot kommuners budgetar, som protesterar mot privatisering och utförsäljning och entreprenad, som har humor, som har självironi, som går på mässan för att bevaka, inte för att lulla runt i grupp i färgglada tunikor. Jag lovar! Titta noggrannare, gör en bättre analys!

Den där tiden på året

Bokmässan igen. Men låt oss för ordningens skull kalla den Bok- och biblioteksmässan! I år ska jag vara med, prata om bok/böcker och skrivande ihop med Redaktörn. Nervöst? Jo, absolut, men också roligt. Mer nervös då för intervju i montern, det där med monterframträdanden alltså! Folk går förbi, nån stannar till, nån (Jan Guillou, Herman Lindqvist) står i montern mittemot och tar all uppmärksamhet... Eller så blir det bra och roligt, det är faktiskt en möjlighet! I övrigt ska jag inte göra så mycket, tror jag. Peppa på Jessica, som också har seminarie + monterintervju. Gå på middagar... Kanske köpa nån bok, fast vi borde tillämpa nolltillväxt i hyllan här hemma; en bok in = en bok ut.

Mitt seminarie är på fredag kl 14:30, för den som är intresserad. Mycket tillåtande rubrik: Om kärlek och frihetslängtan.

Höst

En stor sorg varje år: att kastanjer torkar och bleknar och inte går att spara som de är nu: blanka vackra marmorerade.