Åh! Kolla!

Konst och tvångssyndrom i skön förening:

Helt fantastisk bild! Färgerna!

Mer här.

En sågning och en fin reension

Man släpper iväg sin roman. Man får barn, och glömmer nästan bort boken. Människor frågar "Hur går det med din bok?" och jag stirrar tomt ett ögonblick innan jag får samlat ihop tankarna och orden till ett "Öööh, bra, tror jag ...".

Men det går nog bra. Det droppar fortfarande in en recension här, och en där. Googlar mig själv lite då och då, fortfarande.

Härom veckan hittade jag denna i sanning osande sågning på en blogg.

"[…] ganska snart känner jag bara obehag inför denna ytliga och torftiga historia, som smetats ut över mer än 300 sidor utan att någonting blir sagt." Men kära nån!

Nå. Jag tar det med jämnmod, vad kan jag annat? Det finns mycket fina ord som väger upp det där.

Till exempel denna, i Dala-Demokraten. "En berättare av rang", det är väl inte illa!

The summer without men

Läst Siri Hustvedts senaste, det har tagit mig osedvanligt lång tid, boken är inte direkt tjock och fast jag läst den på engelska kunde jag ju ha tagit mig igenom den på kortare tid. Om inte, etc. Men nu har läsningen hunnits/orkats/velats med lite då och då och här och där. Inte helt schysst mot romanen, tror jag. Inte helt schysst mot NÅGON roman. Men.

Det KAN vara så att jag nu läst alla Hustvedts romaner, men isåfall minns jag inte Ögonbindeln alls, och bara vagt Lily Dahls förtrollning (fast den vet jag åtminstone att jag läst). De två senaste, Vad jag älskade och Sorgesång har jag tyckt väldigt mycket om. The summer without men gjorde inte riktigt lika starkt intryck på mig, men jag tycker om den.

En feministisk bok, som på ett roligt och fint sätt dessutom anknyter till en bok jag SLUKADE i slutet av graviditeten (så lämpligt!) men aldrig skrev om här: Cordelia Fines Delusions of Gender, en bok som redogör för och metodiskt avfärdar all forskning (och "forskning") om att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt på sätt som skapar betydande skillnader mellan könen. Populär villfarelse, befriande att läsa ett rasande och roligt och sakligt vederläggande.

Nå. En del av samma forskning dyker upp i ett avsnitt här.

Huvudperson är Mia, en medelålders (eller? Hon är i femtioårsåldern, det kanske inte är medelålders? Jag har ingen koll, märker jag ...) kvinna vars man tar en paus. En Paus som är en yngre kvinna, och Mia blir i tur och ordning galen (tillfällig psykos med sjukhusvistelse som följd och bot), rasande, sorgsen, bitter. Alltsammans. Förstås.

Och skriver, hon är poet, och romanen i fiktionen ett sätt att samla sig, redogöra för hennes sida av Pausen. Hon åker till sin hemstad, Bonden (som jag antar uttalas ungefär som 007 och inte som en svensk lantbrukare, men ofrivillig humor likaväl).

Hon umgås med sin mor och dennas åldrande vänner, blir vän med grannkvinnan + dotter och leder en skrivarkurs för tonårstjejer (ett inslag i romanen som tilltalade mig mycket! Till och med skrivövningar man kan sno och använda själv!). Hon funderar och reflekterar, det är inte mycket som HÄNDER (fast jo, ändå: död bland moderns vänner, kris och panik bland tonårstjejerna, kris också hos grannarna) och det tilltalar (ju) mig.

Återkommer nu till detta inlägg efter en paus, märker att jag har svårt att samla mig till ett slutord eller en sammanfattande kommentar.

Dessutom skriver jag detta i en mkt besynnerlig arbetsställning, med bäbis på magen och datorn liksom uppallad på knäna.

Men hur som helst, alltså: läs denna bok! Rolig, välformulerat vass, poetisk, kanske också sorglig. Feministisk, sa jag det? Och bra.