Den som söker den finner

Kvinnor på ett tåg, Anita Nair

Fredagkvällen ägnades åt bokcirkelfika här hemma, vi pratade (bland mycket annat) om romanen Kvinnor på ett tåg. Jag köpte den nån gång för ett par år sedan, har haft den stående i bokhyllan sen dess och gladde mig åt att få tillfälle/anledning att läsa den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Den gör mig osäker.

Å ena sidan tycker jag om den, tycker att den är bra och intressant. Men å andra sidan – ?

Huvudperson är Akhila, som beger sig ut på en tågresa från Bangalore till Kanyakumari, kanske för att finna frihet, kanske för att finna något inom sig själv, kanske för att skaka av sig det liv hon dittills levt. I samma tågkupé reser fem andra kvinnor, och genom denna kupé och detta korta möte skildras deras liv. (Ladies Coupé heter romanen i original. Jag såg också de där kvinnovagnarna och -kupéerna på indiska tåg, men åkte aldrig i dem, eftersom jag och A var i sällskap.)

Men det är något med just den där konstruktionen, det var vi några som var rätt överens om i cirkeln. Vad är det då som blir problematiskt? Att den är för tydlig? Placera en huvudperson + fem andra kvinnor i en tågkupé, låt dem i tur och ordning berätta om sina liv. Hm.

Eller att konstuktionen inte är tillräckligt genomarbetad? En del av kvinnorna berättar verkligen, i jagform, med en röst som skiljer sig från den som skildrar huvudpersonen, Akhila. Men andra är skildrade i tredjeperson, vilket för åtminstone mig blir konstigt. Varför inte jagform? Varför inte deras egna röster?

Tänker nu när jag skriver detta på systrarna Price i Kingsolvers Giftträdets bibel, och deras verkligen egna röster, alla i första person. Och att jag någonstans läste att det tagit henne hundreds of pages (eller var det till och med thousands?) att hitta fram till de där rösterna. De hundratals sidorna känner jag INTE att Anita Nair lagt ner på sina kvinnor. Jag tänker att hon istället förlitar sig på att detaljerna i deras respektive livsöden ska bara tillräckligt intressanta och bärkraftiga. Vilket de kanske är. Eller inte. De flyter samman lite för mig, och dessutom är språket lite för berättande för min smak, det är lite för lätt skummande igenom alltihop för att jag VERKLIGEN ska känna deras liv. Akhila däremot, hennes liv känner jag (för), intresserar mig för, men det är uppbrutet av tågresan och de andra kvinnornas berättelser och tappar ibland skärpan på grund av det.

Mycket kritik. Men att jag alltså ändå gillar den? Jag tror det! Bitvis grep den mig, bitvis bar den verkligen och intresserade mig, men åter andra bitar hade just det där: det lätt skummande, det berättande istället för att gestalta. Den känns också verkligen indisk, med människorna, tågen, maten, städerna, dofterna, skillnaderna på folk och folk ... Det tycker jag om. Den instängda känslan i berättelsen om Akhila, hur livet passerar medan hon lever för andra, för sin familj, för konventioner och förväntningar. Men jag förblir dubbel inför romanen.

Spam på facebook

Dear Elin Boardy,

I am Barrister Joseph Lawrence,a solicitor at law. I am making this proposal to you in respect to the death of one Engineer D.Boardy,who was my client until death leaving some huge amount of money Eight Million Five hundred thousand united state dollars in a security finance firm.

I shall detail you on the confirmation of your genuinty to work this out with me. use your personal email address and contact me directly through this my private email address :lawrencejoseph87@gmail.com For More Details.

Thanks
Lawrence Joseph (Esq)

BARRISTER LAWRENCE JOSEPH
PRINCIPAL ATTORNEY
BENEDITH & ADVOCATES
RUE 226 HOUSING ESTATE,
LOME-TOGO WEST AFRICA
EAMILS:lawrencejoseph87@gmail.com

Stackarn, han kan ju inte veta att vi bara är sex stycken med efternamnet Boardy. Som är släkt med varandra. I Sverige. Och eventuella övriga bryr vi oss faktiskt inte särskilt mycket om.