Den senaste veckan har jag plöjt den här boken: Frances Hardinges ”Deeplight”. Snabbare och snabbare allteftersom jag kom in i engelskan och Hardinges (vackra! rika! havsfärgade!) språk och allteftersom det blev mer och mer hjärtknipande spännande.Boken utspelas i en övärld (det finns kontinenter nånstans i ögonvrån, men här är det öbor i centrum): The Myriad, och handlar om de sedan länge döda undervattensgudarna, om hemligheter, om vänskap som förgiftas och förgiftar, om att våga, om historier och om annan, ny vänskap.
En otroligt rik och fantasieggande värld målas upp, med ganska mörk palett. Här finns ”god-ware”, som är rester av de döda gudarna, med närmast magiska egenskaper, här finns havet, det djupa och mörka, men också långt där nere under ytan ”Undersea”, ännu en yta att dyka ner i. Ett vatten som är mörkare, oljigare, som går att andas, med främmande egenskaper. Det hav som gudarna levde i. Språket är (som sig bör i en övärld!) fullt av havets bilder, liknelser och rörelser. Jag tycker mycket om det.
Huvudpersonen är Hark, en lögnare och historieberättare och barnhemsunge samt hans vän Jilt som redan från början omges av ett mörker.
I utkanten finns den hemlighetsfulle före detta prästen Quest, professor Vyne, samt Selphin, som är en av de ”sea-kissed”, dvs döva – av att ha dykt för mycket, för länge, eller för hastigt. I denna övärld förstås ett hedervärt tecken med särskild status.
Detta var bara den andra boken av Hardinge jag läst, efter ”Lögnernas träd” som jag också tyckte hemskt mycket om. Nu ska jag läsa vidare i hennes författarskap!
