Boken boken boken

Allt jag kan tänka på är att i eftermiddag - förhoppningsvis! - ligger det ett paket i vårt postfack med "Tiden är inte än", äntligen är den här! Fick bilder från min förläggare i fredags, när den dök upp hos honom och den är så fin! Men jag längtar efter att hålla i den själv.
Jag yrar omkring på jobbet och känner mig lite sådär nyförälskad, och glömmer bort varför, tills jag inser att det är BOKEN jag går omkring och tänker på ...

Black Sails

Ehe. Så jag hoppade på Black Sails ändå, när jag noterat på bloggar att det tycktes gå framåt, jämfört med hur jag tyckte att första säsongen var.
Nu har jag sett säsong tre, samt följer fjärde och avslutande, som just nu är uppe i avsnitt fyra av 10.
Det må låta ytligt, men jag har väldigt mycket lättare att ta serien till mitt hjärta sedan Silver inte längre ser fullt lika ung och smörig ut. Mer sliten, skäggig och långhårig, blivit av med benet (även blivit av med sin protes, och nu utrustad med krycka).

Och Madi! Åh! Hon som jag kallar Dolores, ja, visst, det är förstås två helt olika kvinnor, men ändå. Jag gillar henne.
Så tjusig och stark och cool.
Hennes och Silvers relation och kärlek är himla fint skildrad. 

Det är ju (som alltid, när ”Skattkammarön” är inblandad, skulle jag vilja säga, på grund av inbyggda oklarheter) ovisst hur lång tid som kommer att gå mellan seriens nu och ”Skattkammaröns”, och även var de kommer att lämna oss. Men jag läste fragment av en intervju med Luke Arnold som spelar Silver och han menade att han skulle bli tvungen att dricka rom och gråta för att kunna se de två sista avsnitten och sedan gå vidare. Huuuu. Säger jag, FAST jag förstås vet ”hur det går”. Men INTE hur det ser ut när det sker, vill jag bara påpeka! Och det, mina vänner, är väl ändå det som spelar roll?

Här är trion: Flint, Madi och Silver.

Och här en annan bekanting, från framtiden, så att säga: