Ögonblicksbild

Så här ser det ut när jag skriver.
Inte i 50 procents storlek, förstås, men gulmarkeringarna. Ofärdigheter, hål, instruktioner till mig själv, saker som ska skrivas om.

Skrivprocess

Jag läser igenom mitt hundra sidor långa baklandsdokument, som rört sig från de allra första orden jag skrev på projektet, och fram till nu, och vidare framåt.
Infall, tankar, idéer, utklipp, inklipp, tankesprång, flöden. Ganska mycket som sedan blivit av, en hel del infall som jag lämnat längs vägen. En del som jag tänkt, glömt och sedan tänkt på nytt, i tron att det var första gången … Det är roligt att läsa igenom, för att processen blir synlig, hur texten vuxit från idéfrö och rent lustskrivande till någonting större, något att arbeta med, att ta på allvar.

Hittade den här anteckningen mitt i (annars är det nästan inga datum någonstans):

Dödsföraktande!
Nu är det 11 sidor. 11/12 2013.
Heja!

Ja, verkligen heja. Nu, drygt ett år senare, är det 98 sidor. Fortfarande mycket mycket långt ifrån färdigt förstås, men det var trevligt att se så tydligt hur det rört sig framåt. 

Att skriva sig in i tvivlet – och vidare

Jag lyssnar på medeltida körverk och petar, skriver, försöker flöda, försöker tänka på texten, försöker att INTE tänka på texten, utan vara i skrivandet. Svårt!
Jag börjar känna min process nu, och här kommer det tvivlande skedet. Besvärligt. Det ser ut så här: det börjar finnas ganska mycket text nu, tillräckligt med massa och material för att kunna säga något om textens väg vidare. Samtidigt är det fortfarande rätt tidigt i processen, vilket gör att väldigt mycket av texten är ofärdig, och det finns mycket bakland* som ligger kvar.
När textmassan växer blir det tydligt vad som fortfarande inte är skrivet, vad som måste till. Och det är smärtsamt.
Vart är det på väg? Hur ska det bli? Kommer jag att lyckas genomföra det jag vill?
I det här skedet börjar jag också föreställa mig förlagets läsning, och det är oftast plågsamt – eftersom jag just nu hittar på kritik och ointresse, snarare än positiv respons … Visst finns det ögonblick av hybris också, men de är färre just här i processen.

Men: det finns en stor tröst i att kunna känna igen det som just process, istället för att bara drabbas av tvivel på texten. Tvivlar gör jag, men jag hanterar det.
Nu gäller det att skriva mer, våga vara i texten, låta den ta form och breda ut sig och att sakta men säkert skriva mig ur det här tillståndet.








* Bakland: skissade scener, svep, bakom-material, egna tankar om texten. Allt det där som skrivs först och som sen ska bort. Ibland är det förvillande likt "riktig" text och det gör det svårt att urskilja och stryka/skriva om.

Ännu en besatthet

Fick tips om ett spel till telefon/platta under nyår, som jag sedan raskt/hetsigt/febrigt spelat mig igenom: Monument Valley.

M C Escher-inspirerade miljöer, omöjliga perspektiv, en tyst vit figur (Ida), svarta vankande och skränande kråkor, ändlösa trappor och broar och dörrar, utsökta miljöer.
Så vackert!

Alltihop passade mig perfekt, och jag har suttit nästan andlös och spelat.

Det finns inte mycket till plot, och inte mycket mer uppdrag än att ta sig fram. Hitta rätt knappar att stå på, rätt vred att vrida och reglage att skjuta (och så djupt i mig de där raspiga ljuden från Myst är nedlagda! Det finns ett svagt eko av det i detta: att undersöka och undersöka och gå fram och tillbaka tills lösningen uppenbaras) för att kunna ta sig vidare.

Den gula figuren där är Totem, en vän som dyker upp då och då, och kan hjälpa Ida att ta sig fram och vidare. Om jag inte redan visste att mitt hjärta fås att slå snabbare på de mest underliga vis skulle jag kanske förvånas av att det går att känna så starkt för en tyst fyrkantig figur. Men. Men! Den spänning och dramatik som ändå finns i detta mestadels meditativa kringvandrande, har med Totem att göra. Väldigt fint.

Och som allt annat finns det förstås fanart på internetz, som skaparna samlar ihop på en tumblr.

Nu sitter jag här och sörjer lite att jag spelat färdigt alla banorna ...

Igenkänning

Hittade en liten passage om skrivande på en tumblr som acafanmom länkade till. Stor igenkänning och fniss:

I feel like when you’re writing, organizing chapters and dialogue is easy
but jfc, the amount of time it takes to constantly keep people moving and make sure they’re in the right spaces and trying to come up with wording for it is always such a shock.

Like, fuck, I made you pick up a coffee cup, you need to put it down at some point. also I can’t remember what I dressed you in, can you push up your sleeves? I don’t remember if you even have your shirt on.
and YOU. YOU OVER THERE, you got out of your chair earlier, but did you come back yet? Are you coming back? Where did you even go and why’d you get up? Fuck, I can’t make you sit down again already, you just stood up, go…over there. go get more coffee. Did you bring your mug with you? fine. bring the pot to the table and—wait, wasn’t the coffee pot already over here? shit, hold on, I need to go back and re-read and re-write

Javisst, sådär är det! Jag brukar tänka att detta att få folk att GÅ GENOM ETT RUM kan vara det som får mig att slå pannan blodig mot … närmaste trubbigt objekt eller plan yta. Eller få dem att ÖPPNA MUNNEN och prata med varandra. Fy sjutton så slitigt.





(jfc för den icke bevandrade i internetslang ska utläsas som jesus fucking christ.)