Vinnare!

Den 19:e november var jag i Stockholm och tog emot pris! Vann alltså Tidningen Vi:s Litteraturpris, och är omåttligt glad och stolt. Nu precis i dagarna är tidningen ute, väldigt fina uppslag med och om mig. Skryt skryt!

Här är jag på hotellet innan jag begav mig till Riddarholmen för prisutdelning.

Jag fick diplom!

Här är den fina motiveringen: 

"Med gott humör, oförvägenhet och absolut gehör kapar Elin Boardy den traditionella äventyrsromanen och skildrar hamnkrog och skattjakt ur köksflickans underifrånperspektiv. I Mary Jones historia återuppstår Skattkammarön som en sinnlig berättelse om systerskap, solidaritet och oväntad kärlek."

If I can be Earnest.

(Det brukade vara mitt och M's bästa skämt: Kan jag vara Frank? Ja, om jag får vara Ernst. Inte riktigt lika fungerande på svenska...)

Jag önskade mig för ett tag sedan (på twitter!) och fick Richard Fords senaste "Kan jag vara Frank med dig?" från Brombergs *. Senaste (sista?) i serien av böcker om Frank Bascombe. Jag läste Som landet ligger först, därefter de två föregående delarna i trilogin, Sportjournalisten och Självständighetsdagen. Mycket nöjd med min oavsiktliga läsordning, eftersom jag tyckte bäst om Som landet ligger.
Och nu finns det alltså en fjärde bok. Bestående av fyra olika avsnitt: Jag är här, Allt kunde vara värre, Det nya normala och Övriga dödsfall.

Förväntingarna var höga, jag är rätt förtjust i Frank Bascombe och hans mångordiga filosoferande sätt att komma fram till saker - sanningar, kanske, om livet och existensen. Det är alltid väldigt amerikanskt, i den bemärkelsen att en del referenser (och klädkoder!) går över huvudet på mig, men sånt har jag oftast inga problem med när jag läser.
Här vet jag inte.
Men mer om det nedan. Först ett par andra saker som skämde läsningen:
Varför använda n-ordet? Och VARFÖR låta det stå kvar i den svenska översättningen?? Något annat som störde mig på var när en transperson först könas rätt och därefter (när Frank "upptäckt" att det alls är en transperson) benämns med "hon/han" istället. Så dumt. Och inte läser jag det som författarens sätt att peka på nåt hos Frank Bascombe, jag läser det faktiskt som Ford själv som lyser igenom.

Problematiska blir också de fyra avsnitten där de tycks skrivna för att läsas var för sig, och inte i följd. Den tredje delen handlar om hur Frank ska hälsa på sin ex-fru Ann, som numera bor på ett lyxigt typ äldreboende (hon har Parkinson). I den avslutande texten nämns Ann igen, men då såhär: "... min förra fru Ann (numera högkostnadsplacerad i "vårdboende" obehagligt nära inpå)." Eh, jamen det VET vi ju, precis det har vi ju nyss läst om!
Det stör.

I övrigt tror jag eventuellt att jag läst lite hastigt, att de här kortare texterna vinner på långsam läsning, för att hinna uppfånga tankarna och vridningarna och de små existentiella glimtarna. Nu tycker jag nog att den känns bra mycket lättviktigare än Som landet ligger (som i och för sig, i rättvisans namn, är strax under sexhundra sidor, jämfört med den här bokens 268, och alltså kan ta god tid på sig med det hela). Men här blir det lite pladdrigt. Detaljerna (radioprat, bilar, trafik, bebyggelse, affärer, utsvävningar ...) dränker nästan det andra. Tankarna, blickarna, de små stilla skeendena mellan människorna. Små små scener, men ändå så fulla av betydelse. Det är ju fint, jag tycker bitvis mycket om det, men som sagt. En känsla av att det drunknar lite. Är det meningen? Inte vet jag, men jag gillar det inte i vilket fall som helst.





* Nåt lite spännande är att boken har två olika översättare. De tre första texterna en, och den sista en annan. Omöjligt att INTE nyfikna sig över vad som hänt på vägen ...

"a small slow crawl to the finish line."

Everyone lies about writing. They lie about how easy it is or how hard it was. They perpetuate a romantic idea that writing is some beautiful experience that takes place in an architectural room filled with leather novels and chai tea. They talk about their ‘morning ritual’ and how they ‘dress for writing’ and the cabin in Big Sur where they go to ‘be alone’—blah blah blah. No one tells the truth about writing a book. Authors pretend their stories were always shiny and perfect and just waiting to be written. The truth is, writing is this: hard and boring and occasionally great but usually not. Even I have lied about writing. I have told people that writing this book has been like brushing away dirt from a fossil. What a load of shit. It has been like hacking away at a freezer with a screwdriver.

I wrote this book after my kids went to sleep. I wrote this book on the subways and on airplanes and in between setups while I shot a television show. I wrote this book from scribbled thoughts I kept in the Notes app on my iPhone and conversations I had with myself in my own head before I went to sleep. I wrote it ugly and in pieces […]

 […] Most authors liken the struggle of writing to something mighty and macho, like wrestling a bear. Writing a book is nothing like that. It is a small, slow crawl to the finish line.

Amy Poehler, i förordet till “Yes Please”.

Fniss

Hittad och hämtad från den utmärkta bloggen The Final Problem, som jag läser för de extremt elaborerade (och ibland rätt knasiga, men alltid underbyggda) teorierna kring olika plottdetaljer i Sherlock. 

Ja. Den som fattar, den fattar (och är troligen lika insnöad som jag) ...

Vi!

Ja, sen har jag ju faktiskt inte bloggat om hur himla glad jag är att jag är nominerad till tidningen Vi:s litteraturpris. Väldigt glad! I svår konkurrens med Therese Bohman och Stefan Lindberg.

Här kan man läsa om oss.

Så här låter motiveringen för Mary Jones:

”Den obemärkta köksflickans perspektiv på känd äventyrsklassiker visar sig vara en egen, rafflande historia om värdighet, med klass, kön och normkritik i minne.”

Tjusigt, inte sant?

Det är en häftig känsla som jag hoppas inte går över med fler utgivna böcker, det där att det jag velat säga och skriva och undersöka har GÅTT FRAM. 

*taggar inlägget med både yay och tjoho*

Paradies: Liebe

Den här såg vi igår, jag och A. En av filmerna (den första?) i Ulrich Seidls Paradis-trilogi. Jag har sett hans Dog days tidigare, och även Import/Export. 

Tyckte att den här var väldigt bra. "Hysteriskt rolig", sa A innan, och det var förstås att ta i, även om det fanns saker som man skrattade åt. Skrattade gjorde jag dock inte så mycket, men satt med händerna för munnen, för ögonen, för kinderna. Bitvis väldigt plågsamt. En skarp blick på kolonialism och postkolonialism, på sex och kärlek, på kvinnligt och manligt. Fantastiskt spel (av nästan bara amatörer, eller helt och hållet?!), fantastiska scener som klädde av och blottade mer än kropparna, men dem också, smärtsamt, plågsamt. Väldigt väldigt bra. 

Jag har ett enormt motstånd mot nästa film, Hopp, men den sägs vara den bästa av de tre, så jag får väl övervinna mig själv...

1234 get on the dance floor!

Det är ju inte så mycket bollywood här nuförtiden. Men. Jag håller på och researchar en grej, och har återupplivat min vurm lite. Besatthet?
Den här har värmt mig några grå höstmornar nu det senaste:



Tänker nog inte se filmen (Chennai Express), att döma av det jag läst mig till. En del av mina tvivel syns även i sångrumret: hur skillnaden konstrueras mellan (de mörkare) sydindierna (som pratar "obegripligt", dvs inte hindi...) och (den ljusare) Shahrukh. Enkelt kontra förfinat, etc etc. Det är samma sak som alltid, samma skillnader som målas upp, fastän det här bara rör sig om inom ett land. Tråkigt!
Men en catchy sång är det, onekligen, och den har rätt mycket av vad jag gillar i ett dansnummer av den här sorten. Massdans, mansdans, (rätt så) snygga moves, Shahrukh som dansar (ja, det kan ju ha med det att göra, förstås) ...

Gillar också att någon med rätt så sträv och mörk röst sjunger åt Shahrukh. Det klär honom, skulle jag säga, även om jag av hävd är svag för Udit Narayans mjuka stämma.