Nämen HURRA, hörrni!

Idag damp den ner (enbart som metafor då, eftersom vi har postfack i svalen*, och inget dimper ner, utom möjligen tidningen på morgonen som jag tror (sitter ofta och ammar så dags) att tidningsbudet kastar från porten och mot vår ytterdörr (halvtrappa upp, bara) att döma av dunsen (utom söndagsbudet, som snällt traskar upp och lägger den i postfacket)** – förlagets katalog över vårens böcker!

Och HEJA vad bra det kändes att se att jag och boken 1) fått en helsida på första uppslaget och 2) nämndes först i Åsas lilla introduktionsspalt.

Såhär:

Jag vet inte om det blir stort nog att läsa texten om man klickar på bilden, men omslaget syns ju i alla fall.
Och nu är det ute!
Hohoo, denna sjukt roliga skrivprocess har jag snart rott i hamn (med diverse hjälp! Bland annat Urban, som gjort en ypperlig och detaljerad litterär faktagranskning.).
Oj oj oj. Det fanns en tid när jag tänkte (fast det har jag förstås gjort med VARJE roman, så jag borde kanske lärt mig?) att vafan håller jag på med? Men det gick ju bra. Eller. Såhär långt, då. Vad recensenterna ska säga vet jag förstås inte. 10 april är recensionsdatum, då får vi se.






* Göteborgska (tror jag väl) för trappuppgång.

** Ursäkta dessa sjukt överdrivna parenteser ...

Läs den här boken

Jag tillbringade ännu en dag på Östra Sjukhuset igår, väntade och vaktade medan bäbisen fick blodtransfusion (för lågt hb pga det höga bilirubinet. Ständigt denne Billy Rubin!). Jag hade tagit med mig en bok, som jag läste ut under dagen. Stefan Gurts Så dödar vi en människa.
Vi delar förlag, och redaktör faktiskt, och jag träffade honom på bokmässan förra året. Fick boken från förlaget sist jag var uppe. Haft den stående i hyllan.

Först tänkte jag Ånej, vad har jag gjort, jag kommer aldrig att ta mig igenom denna (döds)ångest sittande här i ett litet rum med bäbis kopplad till blodpåse! Mitt hjärta!
Men tog mig igenom. Förstås. Och hastigt gick det, för det är välskrivet och flödande, en stil som bitvis är nästan kåserande, fångar in allt, målar svepande bilder. För att sedan bromsa, stanna, zooma in på detta: döden och döendet, vad är en människa, hur behandlar vi de gamla, vad är det för ett samhälle vi byggt och bygger?
Stora allvarliga frågor.
Blandat med andra scener och tankar: barndom, uppväxt, skillnader och likheter mellan Sverige och Kina ...

Mycket bra, tycker jag, och mycket viktigt.
Det är inte en stridsskrift mot just äldreboendet där Stefan Gurts pappa dör (ägt av Carema ...), det är en stridsskrift (fast jag vet inte om han skulle hålla med) mot hela vårt samhälle, mot ensamheten vi skapar kring våra gamla, mellan oss. Och om den behöver vi läsa, behöver vi tänka, behöver vi tala.

Gör det, läs den här boken, så kan vi tala sedan! För så här vill inte jag att det ska vara.

Det verkade helt enkelt passande

Djungel.
Besatthet (Fitzcarraldo i synnerhet, men också, tror jag, Herzog själv).
Papegoja (grön!).

Japp.




(Nej, jag vet inte vems bilden är, förlåt förlåt excuse me etc.)