Det här är en bok som jag har drömt om länge.
Såhär var det:
2001 körde jag och A bil tvärs över USA , från Californien till New York City. Bland alla platser vi stannade på var Nashville, och där uppsökte vi biblioteket (bland annat) för att låna internet. Biblioteket såg ut som ett grekisk tempel, det hade schackrutigt marmorgolv, imponerande takhöjd i entréhallen och trappräcken i blank marmor. Mumma för en biblioteksälskare!
Vi vandrade omkring ganska planlöst mellan avdelningarna. Jag satte mig i en fåtölj och plockade på måfå upp en bok som låg framlagd eller kvarglömd på ett bord. Framsidan fascinerade mig.
Jag började läsa, och det visade sig att Double Game utgår från Paul Austers Leviatan, en av de Auster-romaner som gjort störst intryck på mig. Jag älskade den då, säkert för att jag läste den efter NY-trilogin och den knöts ihop med många trådar från de böckerna. Den Austerska intertextualiteten!
Nåväl. I Leviatan förekommer en person, Maria, som är konstnär. Jag minns inte hennes betydelse för handlingen i boken, men hon ängnas en del utrymme. Auster skriver: "Maria was an artist, but the work she did had nothing to do with dreating objects commonly defined as art". Därefter beskriver han hennes olika konstprojekt rätt ingående. Hon ska till exempel ha sparat alla sina födelsedagspresenter sedan 14 års ålder - oöppnade. Dessutom har hon en fest varje födelsedag där hon bjuder in samma antal personer som hennes ålder. En annan gång komponerar hon en veckas måltid helt utifrån färger: måndag röd mat, tisdag bara vit och så vidare.
Maria är baserad på Sophie Calle och Double Game är hennes svar på Austers grepp att skriva om en del av hennes konstprojekt och att tillskriva henne andra, aldrig utförda. Boken börjar med sidorna 60 till 67 ur Leviatan, där Calle med rött har kommenterat och markerat Austers beskrivning av Maria. Underbart!
Därefter är boken indelad i tre delar: en där Sophie Calle tar på sig att utföra de konstprojekt som Auster uppfunnit åt maria. En där hon beskriver de projekt som Auster "lånat" av henne, så som hon faktiskt gjorde dem. En tredje del, slutligen, där hon ger Auster i uppgift att ge henne ytterligare projekt att leva ut i New York, något som han endast motvilligt gör.
Jag äger inte många konstbäcker utöver fotoböcker, men Calles bok har tilltalat mig nåt enormt sedan jag först höll i den. Mycket tror jag att det hänger samman med detta att den har starka kopplingar till en roman, till fiktion. Och att hon i sin konst leker med det där: berättelser, lögner, identiteter, personer. Hennes berättelser är spännande samtidigt som de kan vara vackra, otäcka, meningslösa, vad du vill.
