BESATTHETEN

Det där gick ju inte så bra

2012-02-02T16:30:00.003+01:00

Fototmaningen alltså, eller hur. Tydligen inte alls vad jag kände för just nu.

Medan jag vårdar min lugnt sovande text ägnar jag mig åt research.

Beställde härom dagen följande böcker:

The madwoman in the attic, Gilbert & Gubar.

Stormen, Shakespeare

The postcolonial exotic, Graham Huggan (som skrivit essän/artikeln A tale of two parrots. Walcott, Rhys and the uses of colonial mimicry)

Nu önskar jag mig bara eoner av tid att hinna läsa allt detta också. Något som jag med lätthet kan förutse kommer att bli svårt, eftersom jag börjar jobba om en månad ungefär, med all läsning som DET innebär. Å denna lässtress. Ständigt!

Att det ska vara så svårt

2012-01-23T23:26:00.002+01:00

Jag längtar efter skrivandet! Kom ju igång där, på riktigt, ett tag. Men det är mycket mycket svårt att uppehålla! Hur lite jag läser nu för tiden (#småbarnslivet!) ska vi bara inte tala om, men även skrivandet lever i ett undantagstillstånd.

Med texten känns det just nu ungefär som när man kört fast. Jag tänker och vänder och vrider på det i huvudet, men kommer ingenstans. Kommer inte vidare.

Nu oroar jag mig inte särskilt för detta, jag tänker att det nog inte ÄR att jag kört fast, utan att jag inte har tid, eller när jag har tid har jag inte ork, eller när jag har ork måste jag göra nåt annat och när jag inte måste det ... ja.

Men jag saknar det. Det var berusande, ljuvligt, att hitta tillbaka till det där rummet efter den fluffiga tillvaron som bäbismamma.

Det jag gör nu kan väl kanske möjligen kategoriseras som långsam research, stämningssökande. Eller en paus, om än något motvillig. Jag vill in i det! Jag vill vidare! Jag vill vrida och vända och KOMMA nånvart.

Men planen är att kunna ha en skrivdag i veckan under våren, och då, kanske! O, en dröm!

Fotoutmaning 10: childhood

2012-01-22T21:58:00.004+01:00

(Hur gammal är jag här? Ett år? Pappa tog bilderna. Jag tycker jag ser rätt skön ut.)

Fotoutmaning 8: your sky

2012-01-19T16:24:00.001+01:00

Himlen över Halland. På väg till Skåne för begravning i Maglehem imorgon.

Hej och välkommen kära läsare!

2012-01-19T10:03:00.001+01:00

Jag gjorde ett besök hos google analytics, och här är vad jag fann. Underliga äro sannerligen sökningarnas vägar, men alla leder de er till mig. Jag hoppas att ni fann vad ni sökte. Och sökte vad ni fann, så att säga.

Ni frågar, jag svarar. Så här, till exempel:

Skogsnäs Ja, där har jag varit. By/kollektiv i Ångermanland som vann mitt hjärta sommaren 1998 på en resa efter Urkultfestivalen. Någon annan vann också mitt hjärta, om än mer kortvarigt. Läs här, förslagsvis.

Slips sjuttiotalet Ja, nä, det vet jag inte. Kan det vara det här, möjligen?

Pangpangbröder hur gick det sen Ja men DET vet jag! Pangpangbröder varande den ypperliga dokumentär som min man gjort. Här finns den.

Och hur det gick/hur det går för Gustav & Oskar är förstås alldeles för mycket för att berätta här. Men se filmen, vetja, den finns fortfarande på svtplay!

Här är trailern:

Män som hatar kvinnor problem Ja, verkligen. Hänvisar endast till morgonens inlägg.

Manlig vänskap Hehe.

Hilfe Träffen har jag ju fått på grund av det här hjälplösa inlägget. Men du som skrivit det i sökrutan och tryckt enter, fastän jag hoppas att du fick den hjälp du hoppades på så är jag lite tveksam till metoden.

Waldemar Röjder Ja, Waldemar! Som lät mig åka med på motorcykel runt Degeberga och Vittskövle första gången vi sågs. Hit vill du då. Vackra bilder!

Fotoutmaning 6 & 7: makes you smile/favourite

2012-01-18T11:42:00.004+01:00

Ja, här lockas jag ju verkligen att posta en bild på mitt barn, denna dagliga källa till liksom häpen kärlek.

Men icke. Vi vandrar en annan väg för att inte alldeles balla ur i livsstilsblogg här. Nu håller vi oss till KULTUREN, mina vänner!

Här får ni en favorit som heter duga. Något (och någon) som får mig att le. Rörlig bild istället för stilla, men det måste väl vara OK?

Från Chalte chalte (ungefär Medan vi gick). Enligt konceptet pojke möter flicka, tjatar sig till hennes kärlek, får den, och vad händer sen? Shahrukhs rollfigur är lite lätt manisk skulle man kunna säga, och delar av den här historien lär bottna i hur han (Shahrukh alltså) följde efter sin blivande fru Gauri från Delhi till Mumbai och faktiskt lyckades hitta henne där ...

Om våld, ännu en gång

2012-01-18T11:30:00.003+01:00

Läste Malin Ullgrens krönika i DN idag om underhållningsvåldtäktsskildringar på film, en reaktion sprungen ur bland annat Män som hatar kvinnor samt dess nya amerikanska version.

Påmindes om vad jag skrev när jag sett Män som... Jag blev så jävla arg. Och jag blev så oerhört förvånad – faktiskt – över att inte fler människor, till exempel människor i min närhet, inte såg samma sak som jag. Inte alls. Jo, A gjorde det. Men andra. Häpnadsväckande kan jag väl få lov att tycka. Såhär skrev jag, bland annat:

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor.
Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och –
Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra?
Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem.
Köper ni det?
Gör ni det, verkligen?

Läs resten här.

Jag håller med mig själv, och jag håller med Malin Ullgren. Såhär skriver hon:

Det är skillnad på den privat-politiska skrildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelseom patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Ja, verkligen från dess mörka hjärta. Och jag tror att det där mörka hjärtat spiller sina berättelser oftare än vad vi vill tro. Berättelsen om Lisbet Salander, till exempel. Jag menar att Larsson inte spelade med öppna kort.

Och jag tycker att det är tröttsamt, spekulativt och FÖRDJÄVLIGT.

Apropå Salander kan ni läsa THE REJECTIONISTS inlägg efter att hen sett The girl who ... Också läsvärt.

Två klassiker

2012-01-16T18:12:00.000+01:00

En av juldagarna tittade vi på Resan till Melonia, en film som jag inte sett sedan nån gång när den kom, vad kan det vara? Mitten av 80-talet? Kan jag ha sett den på bio till och med?

(Mitt första biominne är annars att jag och Sara Hallström var med hennes pappa och såg Samson och Sally på Hagabion, och att vi grät och ville gå hem, för att vissa bitar var så otäcka (oljan! elden! miljögifterna!) ... Den kan jag skriva om en annan gång.)

Det enda jag mindes tydligt från Resan till Melonia var de där slavarbetarscenerna med barnen på Plutonia, det måste ha gjort väldigt starkt intryck på mig som barn. Begripligt!

Men vad fin den var. Tycker mycket om Per Åhlins bilder: ansiktena, de mjuka rörelserna. Den lille poeten var fantastisk, många repliker där som jag önskar att jag kunde minnas och utbrista i vardagen.

Men det jag väl egentligen skulle komma till här var att jag blev väldigt sugen på att läsa Shakespeares Stormen. Man anar den ju under/inuti/bakom Per Åhlins berättelse, men jag har varken läst eller sett den och allmänbildningen räcker inte hela vägen.

Finns den inte i pocket? Jo!

Och vem har gjort omslagsbilden? Per Åhlin!

Fotoutmaning 5: Something you wore + litteratur

2012-01-16T11:03:00.005+01:00

Idag: gröna manchesterbyxor, vit kraglös skjorta, lång svart slipover, lilabrokig sjal.

Modeblogg, alltså? Det brukar jag ju inte ägna mig åt, utom när jag postar bilder på stilförebilder.

Böckerna som skymtar bakom min axel är Sara Lidmans Jernbaneepos. Den klart lysande blå är The Granta book of American Short story, med inledning av Richard Ford. De förra har jag läst, den senare ej. Det talades om den på skurupstiden, då när den svenska novellboomen var på ingång. Sen blev det liksom aldrig av, sen fann jag ROMANFORMATET och till sist fick jag boken när K rensade i sin bokhylla.

Alltså, det här!

2012-01-13T17:03:00.003+01:00

Jag har suktat sen strax före jul då jag snubblade över att brittisk teve gjort en nyinspelning av Treasure Island, i två delar.

Eddie Izzard som Long John Silver tycktes mig först lite märkligt, inte alls överensstämmande med mina inre bilder. Men, vid närmare påseende, tja, inte helt fel heller! (Antar att "Long" John blir som Lille John i Robin Hood?)

Och sen kom det trailers, och jag suktade ännu mer.

Jag menar, kolla!

Men vad ska jag göra för att få se? Kolla på nätet går förstås inte om man inte är Sky-kund och/eller bor i Storbritannien.

Snälla snälla snälla snälla snälla svt, köp in!!!

Ähum ... fotoutmaning 2: breakfast

2012-01-13T16:51:00.002+01:00

Mm, det gick ju bra det här.

Nu kommer i alla fall en frukostbild från igår. Inte på min frukost dock, den var för tråkig för att fotograferas (glas te, tre mackor och DN). Däremot på vårt av otaliga höst- och vinterstormar nedstänkta köksfönster. Där tittade vi ut och frågade oss om solen alls gått upp? Och sen stannade vi inne allihop hela dan, lekte med bäbisen, spelade Civilization och masade oss ut en sväng först frampå eftermiddagen för att gå och handla.

Sedär, en vardagsblogg från småbarnslivet.

Peppen är i sanning enorm!

2012-01-12T15:27:00.000+01:00

Jag kan höra ett samfällt sus av bloggare, twittrare, läsare, slamkrypare och bönsyrsor när nu nyheten kablas ut över världen att Alison Bechdel kommer med en (fristående, I suppose) uppföljare till den fantastiska Fun Home//Husfrid.

Are you my mother?

Åh. Ah.

Bevakningsknappen på bokköparsajten har aldrig klickats så hastigt.

Mycket förtjust i att den går i rött, som Husfrid går i blått. Hmmm. Första maj, alltså? Den som väntar på nåt gott gör bäst i att försöka tänka på nåt annat så länge, för att icke förgås.

Varning för sågning av Boardys nya!

2012-01-11T23:10:00.004+01:00

Jaha, där får man för att man botaniserar bland den oöverskådliga och vildvuxna floran av bokbloggar: hittar sågning av sin egen bok minsann.

Jorå, jag vet ju att de finns, jag är medveten om att det jag skriver inte går hem hos alla. Och ärligt talat så tar jag inte åt mig så förfärligt. (Tänk er nu min favoritgest: ett knivhugg mot bröstet, båda händerna om bladet, och så kämpa för att dra ut kniven igen. Varför? Varför?!!)

Lite roligt dock att författaren till en av de andra sågningarna (fast hon verkar ju bara kommentera sin sågning i bloggen, själva recensionen har jag faktiskt inte läst, tror jag) dyker upp här också, i kommentarsfältet, glad att ha fått medhåll. (Kniven! Hjärtat!)

UPPDATERING:

Vi kan väl säga såhär, att det faktum att Annina Rabe nämner Mot ljuset som en av sina bra läsupplevelser under 2011 rätt kraftigt kompenserar eventuellt hjärteblod som spillts ovan.

Fotoutmaning 1: you

2012-01-11T18:06:00.004+01:00

Här är jag.

Står och ser lite sur ut i hallen, i bakgrunden vår bokhylla. Jag är inte sur, dock, bara allvarlig och fokuserad på detta seriösa självporträtt.

Just nu ägnar jag mig åt att hinna skriva lite lite lite medan bäbisen sover. Inte det lättaste. Igår hets-smsade jag Jessica och bad om en flödesmening. Fick denna: "När hotellet rivits fann man i dess ruiner ett ..." Och skrev en sida. Trams, förstås, men ändå. Skön energi i det där! Öppnade sen mitt textdokument och försökte omsätta energin i ... något. Tja. Skrev två små dialoger som ännu består helt och hållet av undertext. Men men, sånt måste också skrivas.

(Andra som håller på med fotoutmaningen är tex äpplet, och alex_mo)

Fotoutmaning?

2012-01-10T16:50:00.002+01:00

Den här har jag ramlat över på flera olika ställen, och det är nåt med det som tilltalar mig.

Att lyckas genomföra det i just januari är ju redan kört, men det kan väl vara vilka 31 dar i sträck som helst, kanske?

Då säger vi såhär: jag börjar imorrn.

Och eftersom jag har ambitionen att det ska vara en liksom textuell blogg detta, så får jag skriva nåt litet också, inte bara posta bilder. Ok? Ska vi säga så?

Är ni med?

Tjugohundraelva, tjugohundratolv

2012-01-09T12:54:00.000+01:00

Först gnäll: glad att julen är över så att jag slipper alla granar och adventskalendrar och stjärnor och tomtar i bloggar jag läser. Nej, inte så förtjust i julen som högtid. Men skapar mina egna traditioner och gillar dem.

Detta om detta.

Jag tänkte att jag skulle försöka säga nåt om året som gått.

Hum?

Det allt överskuggande då att jag fött barn, på plats nummer två att roman nummer två kom ut.

Men om vi tar det i ordning?

Januari

Mot ljuset gick till tryck. Arbetet över, texten färdig. Att släppa är svårt och läskigt men också väldigt väldigt skönt.

Februari

Jag och A och bäbis i magen åkte till Rotterdam på filmfestival, Pangpangbröder hade världspremiär och det var fint, roligt, kallt, god mat, spännande stad att vara i. Själva pangpangbröderna var också med, även det mycket roligt.

Mars

Mot ljuset kom ut. Häftigt läskigt roligt.

Elizabeth Taylor dog dagen innan recensionsdagen, vilket mystiskt nog ledde till att DN bara påade att de skulle recensera romanen, men aldrig gjorde det. Synd.

I övrigt överlag fina reaktioner.

Jag och A byggde en bokhylla.

April

Jag gjorde första författarframträdandet, på Lerums bibliotek förstås. Jättetjock.

Maj

Jobbade halva månaden, var tjock och rätt trött och gick sen hem och väntade. Stödstrumpor var ett nytt inslag i min vardag.

Bäbisens utsatta datum var 31 maj, men så blev det inte.

Juni

Ännu tjockare och tröttare.

Lyssnade på Maja/föredetta LeBombe/Just like a boy på Linnéstadens bibliotek: om transprocessen. Därefter spelning.

Därefter gick jag och A hem, uppför alla trapporna vid Oscar Fredrikskyrkan och på natten satte värkarna igång. 55 timmar senare födde jag en son, som visade sig väga något mer än de tippade 3,6 kilona: nämligen 5,2. FEMTUSENETTHUNDRAÅTTIO gram. Japp, 5180. Puh.

Juli

Bäbisbubbla. Vi var i skåne, bodde i husbilen med bäbisen. Hälsade på släkt och vänner.

Augusti

Bäbisbubbla. Jag minns ingenting men hade det säkert fint ...

September

Bokmässan, jag stack ut näsan ur bubblan och andades in lite litteratur och värld och verklighet och jag såg att det var gott.

Vi åkte och hälsade på pappa i Dalarna. Höstväder.

Oktober

Jag och Jessica hade gemensam releasefest för våra romaner. En höjdarkväll på Café Hängmattan, med uppläsningar, prat, quiz medmera.

November

Det fanns åter en text? Ja! Återuppväckt, åter(upp)funnen. Läskigt.

December

Skickade jag och Jessica texter till varandra igen. Och satt ett dygn i hennes arbetslokal i Gamlestan och pratade och pratade och pratade. Det finns något! Det lever.

Mot ljuset kom i pocket!

Det blev jul.

Ungefär såhär, alltså:

(Vet inte var denna ypperliga bild kommer ifrån, den dök upp på twitter tror jag. Om jag kränker nåns upphovsrätt/ego/etc så ber jag om ursäkt. Hör av dig! Du ska ha en eloge för denna parafras!)

Jag är lucka nr 18!

2011-12-18T11:30:00.001+01:00

Hos Enligt O, som har en ambitiös och läsvärd adventskalender.

Just idag svarar jag på några frågor där, om jul och böcker. Mest nöjd med mitt avslutande boktips, en utopi förstås ...

Nämen tjenare!

2011-12-08T18:34:00.004+01:00

Efter några dagar med ett sorgligt litet paket till snorig bäbis hemma (han fick första snuvan på sin sexmånadersdag) tog jag mig (oss) ut en promenad idag. Hade fått paketavi från posten, bara en sån sak!

Och, ännu bättre: när jag kom hem låg ännu ett paket på hallmattan!

Där dolde sig detta:

Första exet av pocketen!

Fin, jättefin!

Först blev jag lite paff – den är blank nämligen, jag hade väntat mig samma matta yta som på första pocketen. Men när jag känt och klämt och vänt lite på den så gillar jag det. Och nej, kanske SKA den inte vara likasamma som debuten. Nej.

Vet inte om den finns i butiker än, men antagligen inom de närmsta dagarna.

Årets julklapp?

The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford

2011-12-04T13:57:00.009+01:00

Har velat se den rätt länge, bara inte tillräckligt mycket för att det ska bli av (har skullat bli av, ska ha blivit av, har blivit av ... eeh?).

Men nu så. Igår kollade jag och A på den i tre sittningar: då bäbin sov.

Jodå. Det är bra underhållning. Den är väl ändå rätt annorlunda berättad för att vara typ en västernfilm? Väldigt långsamt. Förhållandevis få skott avlossas. Jag kan dock inte komma över att jag tycker att det är helt och hållet onödigt att visa i bild när folk blir skjutna i huvudet. Nå. Jesse själv får vi bara se skjuta en gång, och knappt det. Vad nu det spelar för roll.

Regissören har tydligen Barry Lyndon bland sina favoritfilmer, det märks nog. Berättarrösten, långsamheten. Jag gillar inte B L alls, så jag kan inte säga nåt om att "den lever inte direkt upp till förebildens storhet". Blaj, säger jag!

Men, nå.

Jag hade en gång (rätt länge) en skrivarkurselev på kulturskolan som var Jesse James-expert. Hon kunde allt: årtal, datum, namn, rån, personer, platser. Och skrev berättelser kring detta, om än inte bara. Omöjligt alltså, att se filmen utan att tänka på henne, och jag undrar om hon sett den och vad hennes dom över den skulle vara. Rätt så ackurat i detaljer verkar den vara, men säkert inte helt och hållet. Hur skulle den kunna?

Gänget! (dock inte riktigt, detta är EFTER att the James-Younger-gang upplösts) Eller Stockholmshipsters?

Och: det orundvikliga Bechdeltestet. Ähum.

Ej förvånande. Men här finns fyra kvinnor, tre av dem (i all hast) namngivna. En av dem kunde klippts bort helt, hennes funktion är mest att vara snygg i stearinljussken och få visa spetsunderkläderna. Suck. Inte pratar de direkt. Inte ens Mary-Louise Parker (som har en plats i mitt hjärta sedan Stekta gröna tomater), som ändå spelar Jesses fru har mer att göra än några blickar, ett par repliker, och sen en gråt-och-skrikscen i slutet.

Wah! En stockholmshipster!

Jag gillar berättarrösten, sakerna den säger, detaljerna den ger. Ibland blir det apelsinteve av det hela ("... inte ens när han kittlade sin son, kunde han låta bli att titta på Bob med en blick som ..." [bild på Jesse som kittlar sin son och tittar sorgset på Bob Ford]) vilket var onödigt, förstås, men men. Vad kan man egentligen begära av en amerikansk mainstreamfilm?

Intressant också att det tydligen inte går att göra en sån här film utan att glorifiera. Inte för att Jesse framställs som i visan ("he stole from the rich and gave to the poor") men han är inte heller den jävligt hårda brottsling som man ju begriper att han var. Utan snarare bekymrad, en familjeman, visserligen psykopatisk och vidskeplig men ändå på nåt vis en hjälte.

Skådisarna gör annars det de ska. Brad Pitt är Brad Pitt, och det är ju ändå rätt bra. Casey Affleck har fått den familjes samlade skådistalang vilket i och för sig inte är nån direkt komplimang. Han är väl bra, men ser oftast ut som att han ska somna eller börja gråta, eller har rökt på. Tja.

Jo, en sak till: musiken! Eller snarare: balladen om Jesse James och hur den fick en plats i filmen. Nu var inte detta en film där jag sögs in och var på plats och glömde allt (och det handlade verkligen inte bara om hur vi såg den i bitar), men. Det fanns en scen som var bisarr i sitt sätt att rycka oss ur fiktionen.

Efter mordet, när Robert Ford hänger på nån bar och hans hjältegloria börjar falna, är där en folksångare/trubadur/artist som går runt på krogen och sjunger. Det är Nick Cave, som gör en bisarrt modern och egen version, som inte över huvud taget passar inom filmens värld. Det känns mer som att nån fick idén att be Cave göra det, och sen gav honom fria händer. De fick åtminstone på honom en kostym som var tidsenlig, men det var också allt. Så otroligt märkligt och inte alls på plats. DÄR om inte annars skulle min kära skrivarkurselev ha slagit filmen på fingrarna, det vet jag med säkerhet.

Så här ska det ju låta: Pete Seeger med Jesse James.

Hilfe!

2011-11-30T16:42:00.003+01:00

Jag råkade bildgoogla David Strathairn häromkvällen när jag egentligen borde gått och lagt mig. Slant lite med fingrarna bara ...

Så nu sitter jag och stirrar på den här:

Och kommer ingenstans.

Hur jag gör research

2011-11-29T11:35:00.004+01:00

Nej, som sagt. Inget om det här som kanske finns, som kanske är nåt, etc etc. Ingenting.

Men: Jag bläddrar bland andra texter, i andra mappar, läser mina noveller, läser utkast, tankar, flöden.

Kollar också i mappar med bilder. Vad är det det kallas inom design och så där? Moodboard eller nåt liknande. Inspirationsbilder.

Så här bland annat såg det ut, ser det ut, i mappen med bilder i mappen för Mot ljuset:

Royal AirForce.

Perak Turf Club i Ipoh.

Rover, det är nog det de kör. Hur länge jag höll på och letade efter bilmodeller och bilbilder. Uppslukande!

Jungle Carbine. Kortare och kraftigare än den vanliga Lee Enfielden.

Just nu

2011-11-23T11:16:00.003+01:00

... önskar jag att jag var bättre på att bildgoogla.

Visst låter det dumt?

Men såhär: jag tycker mig behärska sökredskapen ganska väl, i yrket och i researchsyfte. Men när det kommer till bilder ...!

Just nu – text skickad till Jessica, vi ska prata den 12/12 och jag försöker att inte jobba för mycket med det där textdokumentet till dess – skulle jag gärna bara glida in i en lång bildgooglingssekvens.

Nä, jag tänker inte be er om konkret hjälp, för jag har ingen lust att berätta VAD det är för grejer jag vill googla. Bara att. Och att jag när det gäller bilder kan känna mig liksom handikappad. Sökord? Öh. Kan det inte liksom bara KOMMA till mig? Nähäpp.

Så jag sitter där, lite frustrerad.

Men igår hittade jag iallafall (och säkert hundra tusen år efter alla er andra, men ändå) denna:

a grizzly scene.

Underbar, underbar!

Kan man inte googla själv får man låta nån annan göra det åt en.

Carola Carola Carola

2011-11-12T09:26:00.002+01:00

Tack vare lite konversationer och utrop och turer på twitter återupptäckte och återuppväckte jag en gammal novell som jag skrev för – vad kan det vara? – snart tio år sen?

Andreas Ekström och Johanna Koljonen skriver en bok om Carola, och det var märkligt nog henne novellen handlade om.

Eller? Är det verkligen Carola den handlar om?

Nå, nu är den publicerad på deras Carolaboksblogg, läs själva och döm.

Just nu

2011-11-11T18:49:00.003+01:00

önskar jag att jag behärskade franska, åtminstone lika bra som jag behärskar tyska (dvs rätt ok antar jag, framför allt förståelsen, talet sitter längre in men det beror mer på att jag är HÄMMAD OCH VILL KUNNA PERFEKT än att jag inte kan) (ähum).

Men, vi kan väl så länge enas om att dethär språket, kreyòl ayisyen, är helt fantastiskt?

En besvärjelse

2011-11-03T10:31:00.002+01:00

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

KÄNN FÖR ALL DEL INGEN PRESS

Och men att precis så här är det ju

2011-11-02T14:20:00.002+01:00

Jessica om skrivandet, om sneglandet.

Det här är fint:

"Har det i ögonvrån, som en spektakulär fond bakom vardagen. Kan inte skaka det av mig, våndas återigen över ämnets komplexitet och mina okunskaper."

Men jag vet inte vad det är JAG våndas över. Komplexitet, jo? Och som vanligt, med mig: hela projektets synbara vansinnighet. Men kanske inte ändå? Igår formulerade jag en mening som ni säkert får läsa såsmåningom, men inte just nu. En mening som för mig säger vad det är jag gör, eller till och med Vad Det Är Jag Gör. Och det funkar. För mig var det allt jag behövde nu: en sorts sammanfattning, inte av texten eller temat, men av själva projektet.

Fan vad flummigt.

Att närma sig

2011-11-01T18:34:00.003+01:00

Ibland krävs det ett steg bort för att kunna närma sig.

Eller såhär: jag var tvungen att högt och tydligt inför mig själv deklarera att jag minsann är mammaledig också från skrivandet. Innan jag gjorde det var huvudet bara besvärande tomt på allt som hade med litteratur att göra. Det fanns ingenting. En skrämmande känsla! Denna tomhet, denna absoluta frånvaro av något som jag ofta tar för självklart. Formulerandet, iakttagelserna, vridandet på ord och meningar, blicken. Borta. Huvudet tomt på allt utom bäbislivet. Som visserligen är något som förmår att både tömma och fylla en helt och hållet. Det stora, det lilla, det existentiella, det allt uppslukande.

Men när jag bestämde mig för att vara ledig från skrivandet, ledig från formulerandet och allt det där. Då.

Jag såg framför mig hur det skulle vara just så fram till mars, när jag börjar arbeta igen. Att då, kanske. Att de där lediga fredagarna kanske kunde får lov att fyllas med skrivande eller åtminstone tankar på det, eller –?

Men det hände något, som att själva ledighetsförklaringen gav mig själv lov att inte försöka, och i själva den friheten slank en liten smula lust in. Hoppsan! Och så råkade jag förstås umgås med Jessica en hel dag och det gick som det brukar: vi pratade skrivande och text och började så smått planera att kanske ändå skicka något till varandra.

Jag har ju det där havererade projektet. Kunde kanske våga titta på det igen? Nästan ett år senare, alltså.

Hupp. Och det gjorde jag. Och den var inte död ändå, den där texten! Där fanns nåt. Finns nåt.

Fan vad det är skrämmande att skriva det här nu, som om jag lovar er nåt, lovar mig själv nåt. Men såhär är det: jag har hittat tillbaka till det där absolut Egna Rummet som skrivandet är. Det har flyttat tillbaka in i mitt huvud och det är som att någon jag länge saknat har återvänt till mig. En kärlek, nästan, fast det låter rätt patetiskt. Just nu ger jag högaktningsfullt FAN i om eller vad eller hur det blir. Jag ska leka.

Det här med att läsa, nuförtiden

2011-10-14T21:20:00.005+02:00

Jag hade ju förstått att det där med en bäbis i familjen skulle innebära allt möjligt. Sömn, egentid, etc. Samt det där med att läsa. Och visst, det mesta som en har hört, stämmer. Kärleken, sömnen, etc, etc. Och det där med att få tid eller ro att läsa. Men med mig är det ju dessutom andra grejer som ställer till det.

Håller just nu på med Hustvedts Lily Dahls förtrollning, som jag nog ändå inte har läst (så då är det väl Ögonbindeln jag läst en gång för länge sen, samt förstås de tre nyaste). Den är bra, men också lite otäck. En vagt läbbig stämning, ledtrådar lite hit och dit som kan eller inte kan bli något. Jag vet inte. Men det är lite läskigt. Och jag är, trots att jag väl faktiskt måste räkna mig själv som en vuxen människa, rätt så mörkrädd och lättskrämd. Får lätt för mig saker om jag är ensam hemma på kvällen. Ser inte på skräckfilm, för att det varken roar mig, eller är nyttigt. Har en fantasi som är starkare än förnuftet i dessa fall. Det KAN ligga nån under sängen, det KAN finnas något ute i hallen. Etc. Mycket oförnuftigt och irriterande och opraktiskt på alla de sätt. Samt innebärande, då, att jag inte vågar läsa för läskiga böcker. Sarah Waters Främlingen i huset läste jag, vet inte hur det gick till men ensam hemma var jag nog inte under tiden ...

Det jag ska komma fram till är: det tar sån tid! Jag vill inte läsa när jag är själv. Tänk om jag blir uppskrämd? Tänk om det blir som med den där Alienfilmen (trean?) med alien-människobarnet som har ett sånt läskigt ansikte och som fick mig att stå inne på toa i lägenheten i Frölunda och INTE kunna övertyga mig själv till hundra procent att det inte var möjligt att det stod just en sån i hallen utanför. Jag skrattade åt mig själv, också, men det hjäplte inte. Det fanns liksom inte tillräckliga bevis.

Ni fattar ju.

Den andra boken jag håller på med är Tomas Bannerheds Korparna. Den är än så länge (en liten bit in) väldigt bra, men har en annan sorts otäck stämning. Det där Barndom-där-det-går-åt-helvete. Njä, det blir säkert bra för Klas SÅSMÅNINGOM, men innan dess kommer en massa små och stora saker att gå åt helvete. Käpprätt. Och han är bara ett barn.

och det där att läsa om/höra om barn. Nu. Näää.

Det går helt enkelt ganska dåligt med min läsning. Kommer inte nån vart, direkt.

Jag måste skärpa mig!

Men hur gör en det?

Om litteraturen, så här på kvällen

2011-10-05T22:26:00.005+02:00

Jag vill att det ska handla om innehåll! Jag vill prata om litteraturen, om språket, om bilderna. Om att intressera sig för HUR SER DET UT NÄR DET SKER? snarare än HUR SKA DET GÅ? Jag känner ett våldsamt motstånd mot människor som uttrycker att de "älskar böcker".

Visst förstår jag att det går att gilla boken som artefakt, som föremål, det gör väl jag med i viss mån, annars skulle inte vår bokhylla här hemma ta upp en hel vägg. Men uttrycket "Jag älskar böcker!" ger mig ändå rysningar. Smaken är förstås som ändalykten, men för mig är det väl då innehållet, berättelsen, skildringen, beskrivningarna som är det essentiella. Ja ja, bla bla, som vi sa på Skurup när vi ville markera att vi inte tog oss själva på så förskräckligt stort allvar (t.ex mitt i en långdragen pretentiös utläggning om något). Ni fattar.

Det var bara något som slog mig, mitt i detta slösurfande inför mitt snara sänggående. Så mycket sidor och bloggar och texter som så frenetiskt desperat längtande handlar om skriva, läsa, arbeta, jobba med text. Och lyckas undvika att handla om själva SKRIVANDET, alltså det man skriver, det som skrivs ner. Det som läses. Vad handlar det om? Eller, nej, en annan fråga kanske? För handlingen kan ju också vara bedräglig. Det vet mina läsare här, att jag sällan eller aldrig redogör för handlingen i de böcker jag bloggar om. Bara nån sorts känsla, min känsla inför det lästa.

Herreminje vad jag babblar på flummigt. Men det får stå! Min hjärna är degig och längtar bort. Dessutom är det DEN TIDEN PÅ MÅNADEN då allt känns lite extra depp och trist och en viss verklighetsflykt hade suttit fint, och chokladsuget, och kroppsmissnöjet.

Men det var en utvikning.

Jag ville bara säga det, att snälla kan vi inte prata med om vad den litteratur vi skriver och läser ska skildra? Vad den vill? Vad det är för värld vi beskriver, vill se beskriven? Hur skrivandets själva hantverk inte bara handlar om redigering och korr och antal manussidor, utan om att ha en bild inuti sig som man vill förmedla, och hur ska det då göras? Hur är det möjligt?

Vi kan ta det här blogginlägget som exempel på att det ibland tar alla möjliga slingrande vägar innan det är framme. Om det ens är framme.

Misslyckat självmord i Mölndals bro

2011-09-27T13:11:00.000+02:00

Gick en sväng till biblioteket med bäbisen. Lyckades inte fokusera framför skönlitteraturen, så jag ryckte åt mig Linda Spåmans Misslyckat självmord i Mölndals bro. Har velat läsa den sen (innan) den kom, men det blev aldrig av. Nu blev det av, i ett huj.

Snabba svarta teckningar, det gör ont att läsa. Det går snabbt, men det finns också bilder att dröja vid. Ögon och munnar som dupliceras, människor som går från snabbskissade till (till synes) mer porträttlikt avbildade.

Jag fick ont i magen, vad kan jag säga? Svärtan är så svart, förtvivlan är de där svarta fåglarna som flaxar på bokens omslag. Ändå slutade jag inte.

Och så tänker jag på att jag hört hennes namn sedan jag var tillsammans med I, och mitt första möte med Mölndal, och allt det där. Och att det är bokens titel med platsen utbytt – en annan bro, en helt annan plats. Och minus ordet "misslyckat". Ett ord som gör all skillnad i världen.

Mässan

2011-09-26T10:31:00.006+02:00

Torsdag: Var entourage åt Jessica. ("Nu går vi hit, nu går vi dit, nu kissar vi, nu fikar vi.") Väldigt trevligt, samt fick vara publik på hennes monterprat hos folkuniversitetet samt i BC:s monter. Spanade efter mitt eget förlagsfolk, lyssnade på Marie Hermansson om nya romanen Himmelsdalen, var på seminarium med Sigrid Combüchen, Ioana Pârvulescu, samt briljanta och eleganta översättaren Elisabeth Geiger-Poignant (ett efternamn som verkade göra de mest världsvana (Aris Fioretos – men jag återkommer till det) mållösa). Om att skriva om/i historisk tid. Kanske inte så spot-on, men Sigrid var briljant. "Måste en samtidsroman utspelas i nutiden?" Detta antecknades genast och ska sugas på ytterligare.

Fredag: Då Det Gällde. Samtal i Bonniermontern med Redaktörn (Tvåkamera och bildproducent! Enorm skärm! Publik! Bakgrundsbrus!). Jag var nervös och spänd (och trött) men det släppte i samma stund som vi klev upp på den lilla scenen. Lugnet i att veta att han känner mina böcker nästan lika bra som jag, att vi någorlunda pratat igenom frågorna innan. Och det fina i att han behandlade de där punkterna mer som teman, och inte drog exakt de frågorna vi pratat om.

Sedan räkmacka där uppe på 23:e våningen och därefter seminarium, åter med Redaktörn, i sal J2. Också bra, lite konstigt att göra samma sak igen, men det blev ett annat samtal, rörde sig mer kring handlingen, Elly kontra Emma, ja, vad sade vi egentligen? Det går så fort, samtalet slingrar sig en stund kring vad jag skrivit och sen är det över. Puh. Att pusta ut, att gå ytterligare något varv på mässan och sedan åka hem till A och bäbisen.

Köpte fina kort i Hallongrottans monter:

Och helt andra kort på ett av antikvariaten:

(När jag var barn gjorde jag ett kort till min mormor Hjördis med en pressad och inplastad nyponros. Under rosen skrev min dagmamma Lillan: "Rosen heter Mormora Hjördisa, har Elin bestämt". Min kärlek till latin: uppenbarligen livslång!)

Lördag: Hur går det till att från ett år till nästa alldeles glömma hur mycket folk där är på lördagarna?

(... och här ser det ändå rätt glest ut, tycker jag)

Skulle bara åka in en liten sväng, utnyttja namnbricka = tillträde till allt, samt köpa nån bok (A hade önskelista från Daidalos monter). Folkmassan! Värmen! Stressen! Jag lyssnade på Ebba Witt-Brattström och Majgull Axelsson, det var fint men väldigt handlingsbaserat, eller hur ska man säga? Moderstema, vilket i o f s var intressant, men, ja.

Sedan ut, ta en macka i "vip-loungen", och så köa igen, till seminariet "Språket som heimat" med Herta Müller, Péter Nádas och Aris Fioretos. Samt, återigen, tolken Elisabeth Geiger-Poignant. Och då var det märkliga att när Fioretos presenterade deltagarna så sa han nåt i stil med "och så vår fantastiska tolk, vars namn jag inte kan uttala". Och inget mer. Förnamnet, hello? Geiger? Om du kan uttala Nádas med rätt sch-glidning på s:et måste du väl kunna lära dig att säga Geiger-Poignant? Teorin: att han helt och hållet glömde hennes namn, fick hjärnstillestånd och försäkte rädda sig. Inte snyggt! Dessutom det märkliga i att han genomgående var Herta med Herta Müller men Herr Nádas med Peter Nádas. Hm. Det beror väl på att han känner henne, men inte honom – men för publiken låter det märkligt. Intressant var det dock, eller jag tyckte kanske att "Herr Nádas" svamlade lite, men att Herta Müller var klok, rolig och intressant att lyssna på, PLUS att jag faktiskt förstod vad hon sa! Utan tolkning! Lyckan i denna språkförståelse!

Och sen åkte jag hem och på kvällen var det förlagsmiddag på Sjömagasinet. Promenerade dit, höpnade över detta faktum att det skymmer så tidigt. Tittade på hamnen och älven och himlen.

Och så var det över för detta år.

Mässan, dag ett: packning

2011-09-22T10:17:00.001+02:00

Ombyte till kvällen, vattenflaska, samt bröstpump.

Ett litet upprop, ett litet utrop

2011-09-21T10:34:00.005+02:00

Jag vill skriva nåt om kulturtanten. Det är som sagt den tiden på året nu, och det är så jäkla poppis att tycka nåt om denna grupp (eller "grupp"), denna idé, denna löst sammansatta befolkningstyp, denna yrkeskategori? Väldigt poppis.

Man hyllar då med mer eller mindre vagt dolt löje, eller man utnämner sig själv, utropar stolt, "tar tillbaka" epitetet. Och jag blir trött, och vagt irriterad varje gång.

Bokmässetider, javisst. Gudrun Sjödén svämmar över av hitresta kvinnor som passar på att shoppa lite, inte bara böcker. Fotriktiga skor. Kvinnoyrken. Härom året hade till och med självaste Gudrun uppfattat den här trenden, och plåtat sin katalog med modeller som var vanliga unga tjejer som kallade sig själva kulturtanter. Det blev fel! Det var återigen det där löjet, den där irritationen.

Men vad är det jag retar mig på? En av sakerna är nog att kulturtanten i den här artiklarna/krönikorna/katalogerna utmålas som någon utan röst. En grupp som inte ser, men som syns. De svämmar över Bokmässans bräddar men fattar liksom inte att man ser dem, att man pratar om dem, att man gör sig lustig över deras tunikor och broscher. Men det finns ju kulturtanter som verkligen har betoningen på KULTUR snarare än på tant. Och de (vi?) är exempelvis bibliotekarier, en yrkesgrupp som är förvånansvärt (om man är krönikör) tech-savvy, förvånansvärt "med". De (vi?) läser kultursidorna, särskilt i DN. De (vi?) vet att det pratas, att det skrivs, att det hyllas och uppvärderas och ses ner på i ett och samma andetag. Som om de (vi?) var verklighetens folk. De där utan röst, de där som behöver en Talesperson. Men det behövs ju förstås inte. För den stora majoriteten av dessa kvinnor har en röst, har till och med en viss makt, för det är de (vi!) som köper in böcker till bibliotek, som ordnar seniorsurf och facebookkurser, som har skrivarworkshops för barn och unga, som hänger utställningar, som gallrar ut det inaktuella, som väger och mäter och bedömer. Som kämpar i motvind mot kommuners budgetar, som protesterar mot privatisering och utförsäljning och entreprenad, som har humor, som har självironi, som går på mässan för att bevaka, inte för att lulla runt i grupp i färgglada tunikor. Jag lovar! Titta noggrannare, gör en bättre analys!

Den där tiden på året

2011-09-18T10:51:00.002+02:00

Bokmässan igen. Men låt oss för ordningens skull kalla den Bok- och biblioteksmässan! I år ska jag vara med, prata om bok/böcker och skrivande ihop med Redaktörn. Nervöst? Jo, absolut, men också roligt. Mer nervös då för intervju i montern, det där med monterframträdanden alltså! Folk går förbi, nån stannar till, nån (Jan Guillou, Herman Lindqvist) står i montern mittemot och tar all uppmärksamhet... Eller så blir det bra och roligt, det är faktiskt en möjlighet! I övrigt ska jag inte göra så mycket, tror jag. Peppa på Jessica, som också har seminarie + monterintervju. Gå på middagar... Kanske köpa nån bok, fast vi borde tillämpa nolltillväxt i hyllan här hemma; en bok in = en bok ut.

Mitt seminarie är på fredag kl 14:30, för den som är intresserad. Mycket tillåtande rubrik: Om kärlek och frihetslängtan.

Höst

2011-09-13T14:36:00.002+02:00

En stor sorg varje år: att kastanjer torkar och bleknar och inte går att spara som de är nu: blanka vackra marmorerade.

Åh! Kolla!

2011-08-30T11:51:00.002+02:00

Konst och tvångssyndrom i skön förening:

Helt fantastisk bild! Färgerna!

Mer här.

En sågning och en fin reension

2011-08-29T11:05:00.004+02:00

Man släpper iväg sin roman. Man får barn, och glömmer nästan bort boken. Människor frågar "Hur går det med din bok?" och jag stirrar tomt ett ögonblick innan jag får samlat ihop tankarna och orden till ett "Öööh, bra, tror jag ...".

Men det går nog bra. Det droppar fortfarande in en recension här, och en där. Googlar mig själv lite då och då, fortfarande.

Härom veckan hittade jag denna i sanning osande sågning på en blogg.

"[…] ganska snart känner jag bara obehag inför denna ytliga och torftiga historia, som smetats ut över mer än 300 sidor utan att någonting blir sagt." Men kära nån!

Nå. Jag tar det med jämnmod, vad kan jag annat? Det finns mycket fina ord som väger upp det där.

Till exempel denna, i Dala-Demokraten. "En berättare av rang", det är väl inte illa!

The summer without men

2011-08-23T11:54:00.000+02:00

Läst Siri Hustvedts senaste, det har tagit mig osedvanligt lång tid, boken är inte direkt tjock och fast jag läst den på engelska kunde jag ju ha tagit mig igenom den på kortare tid. Om inte, etc. Men nu har läsningen hunnits/orkats/velats med lite då och då och här och där. Inte helt schysst mot romanen, tror jag. Inte helt schysst mot NÅGON roman. Men.

Det KAN vara så att jag nu läst alla Hustvedts romaner, men isåfall minns jag inte Ögonbindeln alls, och bara vagt Lily Dahls förtrollning (fast den vet jag åtminstone att jag läst). De två senaste, Vad jag älskade och Sorgesång har jag tyckt väldigt mycket om. The summer without men gjorde inte riktigt lika starkt intryck på mig, men jag tycker om den.

En feministisk bok, som på ett roligt och fint sätt dessutom anknyter till en bok jag SLUKADE i slutet av graviditeten (så lämpligt!) men aldrig skrev om här: Cordelia Fines Delusions of Gender, en bok som redogör för och metodiskt avfärdar all forskning (och "forskning") om att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt på sätt som skapar betydande skillnader mellan könen. Populär villfarelse, befriande att läsa ett rasande och roligt och sakligt vederläggande.

Nå. En del av samma forskning dyker upp i ett avsnitt här.

Huvudperson är Mia, en medelålders (eller? Hon är i femtioårsåldern, det kanske inte är medelålders? Jag har ingen koll, märker jag ...) kvinna vars man tar en paus. En Paus som är en yngre kvinna, och Mia blir i tur och ordning galen (tillfällig psykos med sjukhusvistelse som följd och bot), rasande, sorgsen, bitter. Alltsammans. Förstås.

Och skriver, hon är poet, och romanen i fiktionen ett sätt att samla sig, redogöra för hennes sida av Pausen. Hon åker till sin hemstad, Bonden (som jag antar uttalas ungefär som 007 och inte som en svensk lantbrukare, men ofrivillig humor likaväl).

Hon umgås med sin mor och dennas åldrande vänner, blir vän med grannkvinnan + dotter och leder en skrivarkurs för tonårstjejer (ett inslag i romanen som tilltalade mig mycket! Till och med skrivövningar man kan sno och använda själv!). Hon funderar och reflekterar, det är inte mycket som HÄNDER (fast jo, ändå: död bland moderns vänner, kris och panik bland tonårstjejerna, kris också hos grannarna) och det tilltalar (ju) mig.

Återkommer nu till detta inlägg efter en paus, märker att jag har svårt att samla mig till ett slutord eller en sammanfattande kommentar.

Dessutom skriver jag detta i en mkt besynnerlig arbetsställning, med bäbis på magen och datorn liksom uppallad på knäna.

Men hur som helst, alltså: läs denna bok! Rolig, välformulerat vass, poetisk, kanske också sorglig. Feministisk, sa jag det? Och bra.

Sommarstängt

2011-07-12T21:43:00.005+02:00

Det är sommar och nån sorts ledighet som känns som sommarlov men som för min del kommer att vara ända till siste februari. Så långt och ändå så nära.

Ledighet, förresten: en tillvaro som är till bristningsgränsen fylld av göranden och tankar på en enda sak, en enda människa och dennes behov. Ledighet?

Huvudet tomt på kreativitet, bara enstaka singlande löv med bilder/formuleringar/något som skulle kunna liknas vid idéer.

I övrigt detta:

Kan inte lova att jag kommer att skriva särskilt frekvent här framöver. Löften är luriga och svåra att hålla och snärjer sig kring benen som nässlor. Men om jag läser nåt, tänker nåt, ser nåt och känner för att skriva, så kan det ju hända att jag dyker upp igen. Ge inte upp, bitte, jag hoppas att ni (till skillnad från mig) använder rss, så ser ni ju när jag är tillbaka.

Tschüß!

The Tree of Life

2011-06-01T19:16:00.007+02:00

Jag vet inte vilken av affischerna som sen blev den officiella, orkar inte ta reda på det nu. Men båda passar. Kunde också ha varit: Brad Pitt som femtiotalsman. Ett eldmoln strax efter Big bang (hur nu "strax efter" kan förhålla sig till Big bang...). En dinosaurie bland höga trädstammar. En undervattensbild.

Jag och A gick och såg Terrence Malicks guldpalmsbelönade film på premiären, lite av ett infall. Den fick femma i GP och ingen av oss trodde (tror?) väl riktigt på att den skulle fått det om INTE guldpalmen varit. Nå.

Så här i väntans tider känns det också fint att gå på bio, det är sånt där som man hör att man ska göra, och jag har svårt att tänka mig att någon tid i livet är så präglad av "hur man hör att det ska vara" som strax före barnafödande.

Nå. Utvikningar!

Vilken otroligt speciell film. Två timmar och tjugo minuter då man satt och verkligen var MED (även om tankarna då och då läts vandra), och faktiskt aldrig visste vart det var påväg, eller vad som skulle bli nästa scen.

Han vill något, han tar i, han satsar. Han vill göra en film om Existensen.

Hynek Pallas skrev i sin recension att den handlar om teodicéproblemet; om gud är god, hur kan han då låta onda saker ske? Ja, kanske. Jo, filmen handlar, eller "handlar" mycket om tro och tillit och förlåtelse. Religion, kanske. Men också om liv, om Livet.

Från berättelsen om en familj med tre söner i Texas på femtiotalet (Malicks egen barndom?) klipps det till ett säkert tjugo minuter långt sjok som bara är ... rymden. Big bang? Ja, kanske. Gasmoln och planeter, solar, solystem. Storslagen klassisk musik, fantastiska bilder. Då och då voice over (han är ju förtjust i det, och filmen har knappt någon dialog i egentlig bemärkelse. Också när personerna pratar är det nästan alltid bara den ena som talar till den andra, och sällan replikskiften. Istället alltså de olika personernas röster som voice over. Talande, bedjande, viskande. Vändande sig till – gud?). Sedan också: undervattensbilder. Liv blir till. En scen med höga träd, lummig grönska, och en dinosaurie. En rörelse eller ett ljud gick genom salongen (fullsatt) här: inte ett fniss, men kanske en andning. Förvåning, häpnad, förundran. Okej, dinosaurier?!

Och sedan åter femtiotalet. Fantastiska scener, nästan helt utan tal, och utan Berättelse, om pojkuppväxt: krossa glasrutor, kasta pinnar, simma, springa, slåss, spänna fast en groda på en liten raket och skicka upp den i trädkronorna. Vackra vackra bilder med stark stämning. Skulle det gå att SKRIVA något sådant? Det är film när den används som bäst: för att visa hur det ser ut.

Det finns problem. Liksom i Den tunna röda linjen har Malick nån typ av problem med sina kvinnobilder. Här finns åtminstone en mor, spelad av Jessica Chastain, som har bra mycket mer att göra än den gungande flickan i en av männens minnen i Den tunna röda linjen. Men det är väldigt mycket fladdrande tyger och gardiner, mycket gester med mjuka händer, mycket tassande barfota i vått gräs, mycket närbilder på fuktig mun och rödgråtna ögon. För övrigt liknar hon väldigt mycket en ung Liv Ullman tycker jag, och det ger lite samma problem: kamerans och Regissörsblickens dröjande vid det, en besatthet nästan. Trååååkigt!

Ett annat problem är "nutidshistorien" med Sean Penn som vuxen bror. Han har inte mycket att göra, jag brukar tycka att han är bra men här blir det inte mer än en lite flackande blick, och att vandra genom märkliga landskap (glas- och stål-kontorslandskap, samt öken, saltöken och lite annat) och se vilsen ut. Tillför inte mycket mer än flum.

Slutet ska vi bara inte TALA om, apropå flum. Faktiskt inte tala om alls.

Men de svaga bitarna lyckas ändå inte förstöra det mäktiga och hisnande i helheten, känslan av att detta är nåt riktigt ovanligt och annorlunda. Och jag tycker om det.

Grattis bloggen, 2 år!

2011-05-31T11:31:00.004+02:00

Med en sån här, "fet riddare full på choklad", som jag snott från Mattias på Bake my day, skulle jag gärna fira bloggens andra födelsedag! Om inte annat för att, som han skrev om sitt bakverk: "köra in en kanyl med smält choklad i venerna". Mmmm ...

Och så ett litet ursäkta för den mycket låga uppdateringstakten som härskar här för tillfället. jag ska se om jag kan bättra mig, eventuellt. Men lovar inget.

(recept på riddarna här)

Fin recension!

2011-05-31T11:22:00.002+02:00

... som min redaktör mailade över igår:

På dagensbok.

Tycker att det är både fint läst och fint skrivet. Så här t ex:

"Allt är sammanflätat, upplyst och fördolt på samma gång. Det är att vilja vara i ljuset och samtidigt, framför sig, se det."

Bollywood igen

2011-05-17T19:55:00.004+02:00

Ja, jag vet inte jag. Det kan vara PRECIS hur dåligt som helst, men lite snabbare slår ändå hjärtat bara av att se trailern.

Norge, alltså

2011-05-17T09:12:00.000+02:00

Nationaldag idag, hurra hurra etc etc. Även om jag inte är särskilt förtjust i nationaldagar som sådana, så kan man ju lyfta fram lite norsk litteratur, eller hur?

Kjærstad måste jag ju börja med, alla tre:

Förföraren, som olyckligt nog är del ett: och där läsaren måste stå ut med det faktiskt vansinnigt irriterande "greppet" att "Jonas Wergeland hade en fantastisk kuk". Om och om igen. Tackom och lovom räddas detta NÅGOT av andra boken, där det kommer fram vem det är som (i fiktionen) skrivit bok nr ett. Men bara något. Fortfarande trilogins stora minus, tycker jag, och då DYRKAR jag den ändå.

Erövraren, där allt breddas och vidgas och knyts ihop och upprepas.

Upptäckaren, där – be still, my heart! – Jonas Wergeland till sist själv tar till orda!

Per Petterssons Ut och stjäla hästar. Fantastisk liten bok vars evangelium jag kanske spridit för lite? Gav den till min bror i present för några år sedan och han tyckte mycket om den, och sa nåt klokt som jag tyvärr nästan glömt, men om att den ställde många frågor som man inte fick svar på, som man fick gå och fundera på efteråt. Ja.

Något så koncentrerat och gåtfullt och vackert skulle jag vilja kunna skriva!

Beate Grimsrud, förstås. Först Jag smyger förbi en yxa, och främst av allt En dåre fri. Jobbigt och starkt och totalt uppslukande och fantastiskt bra!

Norrtullsligan

2011-05-15T22:01:00.004+02:00

Bokcirkeln har läst Norrtullsligan, i likhet med hela Stockholm ... och jag hade tänkt döpa det här inlägget till nåt i stil med "Bra böcker som jag inte har något att säga om".

Lite så var väl stämningen i cirkeln, att alla gillade men vi inte riktigt hade nåt att säga. Är det för att den är lite kort? Eller lite (för) rapp och ironisk, eller inte så gripande?

Den är ju BRA, den är intressant, den är ett tidsdokument och den är feministisk utav bara satan.

Vi pratade dock om klass, om hur det ska läsas i romanen: vad är de, kvinnorna i ligan? Kan man kalla dem arbetarklass, eller är det egentligen en sorts (lägre) medelklass det handlar om?

Och jag upptäckte att jag redan läst boken, men trodde bergfast att hon skulle gifta sig med chefen, men icke.

Slutet är väl det jag minst gillar, det känns hopkommet, hastigt, lite som "och så vaknade hon och det var bara en dröm", om än på ett helt annat sätt. Ett tu tre bor hon på landet. Vad ska vi tro?

Som bonus får mina kära läsare (de av er som är kvar efter min minst sagt låga bloggtakt på det senaste) en fabulös bonusbild på Elin Wägner i hatt:

Ämnesord

2011-05-05T11:53:00.003+02:00

Jag tycker att det är något så fint med att läsa ämnesorden i katalogen för olika böcker. En sorts poesi i all sin kortfattadhet.

Här är Mot ljusets:

Efterkrigstiden, Asien, Malaysia, systrar, bröllopsresor, hotell, djungler, kvinnorollen, kvinnofrigörelse, kolonialism, upplopp, förälskelse.

SPOILER

Dock alltså ej homo- eller bisexualitet. Ska det tolkas som att de inte läst, utan satt ämnesord utifrån baksidestext/beskrivningstext, eller som att det inte ansågs betydande nog?

SPOILER

Vad jag ska göra imorgon ...

2011-05-04T17:15:00.003+02:00

... kan ni läsa om här. Ni stockholmsbaserade - kom gärna förbi!

ÄNTLIGEN!

2011-04-27T20:05:00.000+02:00

Nu är den ute!

Åtminstone som annons, som förhandstitt, som puff: Jessicas roman Pojkarna.

Kolla in!

Mer info kommer, bland annat om gemensamma framträdanden och annat smaskens och smarrigt!

(Och nåt så VANSINNIGT snygg också!)

Fler recensioner

2011-04-01T11:41:00.003+02:00

Det går fint. Nya boken är ute, den seglar bort och jag ser på och det är faktiskt inte som när debutboken kom. Det är lugnare nu, allt tycks lite mindre livsavgörande.

Det är roligt med fina recensioner, det är fantastiskt, förstås, men jag upplever också att allt inte står och faller med det. Förstås. Men ändå något som måste upplevas och inses och begripas.

Här är ett par nya och väldigt fina recensioner:

Svenska Dagbladet

Kulturnytt i radion

Och en rappt skriven sågning:

Sydvenskan

GP har också skrivit, men den hittar jag inte på nätet. Den var kort men övervägande bra, men kallade språket för "skolboksprosa" vilket låter trist även om jag inte riktigt förstår vad det betyder.

Det verkar gå bra

2011-03-24T13:49:00.006+01:00

Medieutrymmet idag upptas förstås av Elizabeth Taylors död, och kanske är det därför som varken GP, DN eller Svenskan recenserar Mot ljuset idag. Det kommer väl. I övrigt verkar det gå bra! En del väldigt väldigt fina ord, och några mindre fina. Men allt som allt, hittills, känns det väldigt bra.

Här är länkar för den som är nyfiken eller inte orkar sålla sökresultat:

Helsingborgs dagblad

Norrköpings tidningar

Arbetarbladet

Kristianstadsbladet (samma recension även i Norrbottenskuriren)

Bernur

enligt O

Fiktiviteter

Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg

Jag kan väl få gotta mig åt att citera ur recensionen i Helsingborgs dagblad:

"Det är förstås vanskligt att uttala sig om ett författarskaps betydelse efter blott två publicerade böcker, men i Elin Boardy ser jag någon som är redo att ta över det stora, breda berättande som utmärker de mest älskade delarna av vår samtids litteraturhistoria. Bättre än så kan det knappast bli."

Andra recensionen!

2011-03-22T21:54:00.003+01:00

Också i förväg: Kulturnyheterna i SVT. Så fint!

Bara det här tar knäcken på mig: "Nu blir det litteratur, vi ska nämligen prata om Elin Boardys nya roman". Som att jag verkligen ÄR någon!

Och fina ord från Ingrid Elam om romanen. Oj.

Jag lyckas inte bädda in klippet av nån anledning, men här är länken.

Om kärlek

2011-03-20T21:39:00.004+01:00

Apropå den här reaktionen på Institutets/Markus Öhrns/Nya Rampens pjäs Conte d'Amour vill jag gärna återaktualisera vad jag skrev om den när vi var på premiären i Berlin i maj förra året.

Det ÄR alltså verkligen en pjäs om kärlek! (Notera att även jag i det där förra blogginlägget kallar människorna i källaren för just "källarfamilj" ...) Vår bild av romantisk kärlek, vad som ryms i det begreppet, vad som görs i dess namn, vad som INTE ryms i vår uppfattning om det. Fastän jag var helt tagen och rätt bedövad efter kombon tre timmars pjäs och dubbelt så många timmars efterfest så tycker jag nog såhär i efterhand att jag lyckades rätt väl med att förmedla mina tankar. Nån sorts analys.

Nå, jag vet ju egentligen mycket väl att just den här källan, eller snarare just det här forumet inte alltid är där vi söker det bästa eller mest genomtänkta ... Men jag tycker ändå –

Att så till den milda grad uppröras av presentationen av en pjäs. Utan att ha sett? Utan att ha kollat efter mer info?

Äsch.

Jag vill rekommendera så många jag bara kan att faktiskt se pjäsen/föreställningen/installationen. Ni stockholmare, masa er upp och ut! Här är länk till Kulturhuset!

Såhär säger Institutet på sin hemsida: "föreställningen syftar till att synliggöra något obehagligt välbekant i den romatiska kärlekens ideologi". Absolut! Tänk Liv Strömqvist, fast svartare, hårdare, mer skruvat, till ytterligheterna draget och bisarrare.

Omläsning, 5

2011-03-20T20:13:00.001+01:00

Köpte ju uppväxtklassikerboxen häromsistens, och första bok jag gav mig på blev Pappa långben, av Jean Webster. När kan jag ha läst den sist? Som tretton-fjortonåring? Det bör det väl kanske ha varit.

I fredags läste jag den i två svep, först på café, sedan i soffan. Sträckläsningspotential kan man verkligen snacka om. Den är kort, lätt, underhållande, fin. Ett mycket trevlig sällskap!

Handlar, för den som inte vet, om föräldralösa Jerusha "Judy" Abbott, som efter att ha levt sina första arton år på barnhem av en okänd, namnlös välgörare blir skickad till College. Hans motkrav är att hon ska skriva till honom en gång i månaden och berätta om sina studier. Vilket hon gör, och oftare än så. Allt hon sett av honom är en glimt bakifrån i korridoren på barnhemmet, och en lång skugga uppöver väggen, därav smeknamnet Pappa långben.

Men å, vad det tråkar ut mig att skriva handlingsreferat. Därför jag aldrig kommer att ägna mig åt att skriva recensioner! Läs boken själva om ni vill veta!

Jag vill bara säga: hon skriver och skriver och åren går, är hon kanske 22 när den slutar? Intressant faktum, eftersom det är rätt ovanligt med barn/ungdomsböcker där protagonisten inte har samma ålder som de tänkta läsarna. Och inte är väl Websters läsare tänkta att vara 22? Eller?

Något växer fram, förstås. Det finns romantik i boken, även om den sannerligen kommer smygande, och inte tar plats förrän precis i slutet. Ändå var det vad jag mindes starkast: det där sista brevet, när Pappa Långbens identitet tillslut står klar för Judy.

Att hon är en skrivande person tror jag bidrog till min förtjusning i boken. Alltid gillat att läsa om (andra) skrivande strävande unga kvinnor med författardrömmar (se tex En liten kärlekssång ...).

Glad att boken var med i boxen, glad att jag köpte, glad att jag läste!

Om att vara Dum i Huvudet – och en (sen) outning

2011-03-19T09:27:00.001+01:00

Skrivandet försvann. Först fanns det: jag redigerade romanen, parallellskrev på diverse lösa trådar och boliner (Vad ÄR en bolin? Hur är den om den inte är lös? Kan den förekomma i singular?), redigerade och korrade lite mer, skickade in för sista gången. Hamnade i vacuumet som följer på det.

Och sjönk, föll, SÖGS ner i nånting tomt och inte svart men kanske ganska likt det där Ingentinget som slukar allt i Den oändliga historien. Som alltid skrämde mig och fascinerade mig oerhört som barn. Ingentinget där inget skrivande fanns. Där inga idéer fanns. Inga ord, inga iakttagelser, inga anteckningar. Där jag slutade bära omkring på anteckningsbok och penna, slutade formulera saker i huvudet. Slutade flödesskriva för nöjes skull, eller för att söka efter något – en idé, en tråd, en bild.

Tomt var det, och läskigt.

Visst minns jag att det var läskigt och lite tomt också efter Allt som återstår, och då var ju dessutom allting nytt, allt var För Första Gången. Tänk om jag bara hade en enda roman i mig, och nu är den skriven, och nu är det slut? Men icket. Det kom tillbaka. Med besked, med råge, det blev en roman till, så småningom.

Men nu? Å ena sidan kan jag tänka: jag vet ju att det ska vara såhär, det är okej, det är naturligt, jag har precis avslutat en bok, den kommer ut nu, det är DET jag ska fokusera på. Skrivandet kommer. Men riktigt såhär tomt var det inte. Nu finns liksom INGENTING, det är som att jag inte längre är en som skriver. Det handlar inte om att jag inte har en idé att suga på och fnula med. Det handlar om just det där: att sitta på tåget och iaktta något och formulera det i huvudet. Att se en person på gatan och tänka något om den och formulera det i huvudet. Det är borta.

Och fastän jag VET att jag har de två mest legitima anledningarna i världen så är det obehagligt.

Anledning 1: Mot ljuset finns och är skriven och utkommen och ska strax recenseras.

Anledning 2: Jag är med barn och ungen ska komma i slutet av maj. [Det var outningen, det. Häpp!]

Men ändå. Jag känner mig dum i huvudet utan det här surrandet av ord och formuleringar. Och om det bara var för anledning 1 så vore det väl okej. Men anledning 2 retar ärligt talat LIVET ur mig. Den känns så jävla olegitim. (Illegitim? Nå.) Så jävla förutsägbar och trist. Men nåja, det får väl vara så då. Våga vara i känslan etc, våga lita på att det inte är för alltid.

Dagens bok, dagens köp. Äntligen.

2011-03-18T16:27:00.004+01:00

När-det-nu-var var vi och kollade på Sophie Calles utställning på Hasselblad Center, när hon fått deras pris. Gillar hennes grejer mycket, det jag sett (vilket väl egentligen inte är så mycket, det känns som att hon är en av de produktiva)!

När vi var där ville jag hemskt gärna köpa den stora, blanka, rosa boken Take care of yourself, med 107 kvinnors gestaltningar av ett göra-slut-mail till Sophie Calle från "G". Men: hade inte pengar, kortläsaren var paj och museishopen skulle just stänga.

Så.

Idag, äntligen, masade jag mig uppför den dödstråkiga gata som heter Avenyn, och slank in på museet strax efter öppningen kl elva. Det var jag, en skolklass och ett gäng tanter.

Köpte då äntligen boken, sexhundra kronor dyr och nåt drygt kilo tung.

Den är fantastisk. FANTASTISK!

Här finns brevet på braille, som hexadecimal kod, gestaltat med tarotkort, sång, av en clown, i sms-språk, tolkat av en tonåring ("Han tror att han är cool"), av en domare, en polischef, en barnboksförfattare, en papegoja ... Killen i musieshoppen var förtjust över mitt köp: "Helgen är räddad ..." Och det är den sannerligen! Vill bara bläddra, läsa, titta.

Åtminstone fyra olika skivor följer med, med sång, komposition, film, meditation ... Jag har inte ens skaffat mig överblick än. Men det är fint, och skarpt, och ROLIGT. Skoningslöst mot brevet, och indirekt mot brevskrivaren.

Nu ska jag hälla mig i soffan och fördjupa mig mer.

Första recensionen!

2011-03-17T18:27:00.003+01:00

På torsdag är det dags, men redan i tisdags ringde Jessica på morgonen och berättade att Gomorron Sverige recenserat boken! Tjuvstart, alltså, och vilken tjuvstart!

Ungefär 3:30 in i klippet börjar Yukiko Duke prata om Mot ljuset:

Jag vet inte vad jag ska säga! Fina ord är det. Och skönt att det första som kommer är något bra, det ger mig både hopp och beredskap inför Recensionsdagen. Återstår att se, förstås, hur mycket förstadagsrecensioner det blir. Man vet ju aldrig!

Lika som bär, 3

2011-03-10T18:40:00.002+01:00

... fast jag orkar inte bildgoogla och hela baletten, så ni, mina kära läsare, får själva göra jobbet. Fantasi, mina vänner!

Alltså. Dagsaktuella lookalikes:

Håkan Juholt

Brandmannen i hipp hipp (Johan Wester)

Lika som bär, 2

2011-03-03T22:41:00.000+01:00

Jackie Shroff, bollystjärna.

Janne Josefsson, skjutjärnsreporter.

(Här är nummer 1)

Bokreaköp: ungdomsklassiker

2011-03-03T19:50:00.004+01:00

Läste Helenas fina omläsningsrecension av Agnes Cecilia precis, och bestämde mig för att också köpa den mycket mycket fina boxen med "Uppväxtklassiker" på bokrean. Klick klick klick.

Men jag har tänkt på det länge, faktiskt. Och C köpte den till jobbet, till vår blivande Klassikerhylla, så jag har sett och känt och vänt på böckerna.

Alltså: Unga kvinnor, Agnes Cecilia, Alice i underlandet, Pappa Långben, Den hemliga trädgården. Allihop läste jag som barn/ung, i olika åldrar och med olika intensitet.

Pappa Långben har jag aldrig läst om, men jag minns den som FANTASTISK, tror också att jag läste den i precis rätt ålder, lagom romantik etc.

Alice i underlandet har jag egentligen en finare utgåva av, med Tove Janssons bilder som ingenting annat matchar, men men.

Unga kvinnor läste jag men minns som rätt mesig, kanske lägger sig filmen i där också? Kristet och välartat, tänker jag.

Den hemliga trädgården läste jag faktiskt om härom året, inför ett klassikerbokprat. Gillade den, trots den rätt så förnumstiga tonen. Men minns känslan av att läsa den som barn: växtligheten, relationerna mellan barnen, hemligheterna i det stora huset, ensamheten.

Agnes Cecilia minns jag inte alls om/att jag läst, när jag tänker efter. Men filmatiseringen såg jag ju. Flera gånger?

Det finns ju en "pojkbox" också, med "Äventyrsklassiker", som jag också läste alla: Skattkammarön, Jorden runt på 80 dagar, De tre musketörerna, Robinson Crusoe och Robin Hood (den senare den enda jag inte läst). Men där har jag redan egna utgåvor av de flesta, plus att den enda jag tyckte var RIKTIGT fin egentligen var Jorden runt ... (en elefant på omslaget!), så jag låter nog bli.

Den senaste besattheten: DTWOF

2011-03-02T21:09:00.007+01:00

Alison Bechdel (vars efternamn, enligt henne själv, ska rimma på rectal) upptäckte jag genom den fantastiska Husfrid som inte kan rekommenderas nog många gånger.

Nu har jag också stiftat bekantskap med hennes evighetslånga serie Dykes To Watch Out For. Skulle bara kolla ifall den fanns att köpa på svenska, och råkade i ett huj beställa hem The essential DTWOF på originalspråk.

Jag läste och läste, eller, jag måste kanske säga PLÖJDE, under flera dar, boken är över 300 sidor! Och det var (och nu menar jag detta i positiv bemärkelse alltså!) som när man intensivt följer en teveserie: jag gick och funderade över personerna, på relationerna, längtade tillbaka till soffan/sängen/fåtöljen och att få läsa igen. Mycket trevligt!

DTWOF är upplagd som ensides-"strippar", avslutade men starkt sammanhängande. Huvudperson är Mo, samt personerna runt henne (de som syns på framsidan, helt enkelt), samt diverse bifigurer.

De tidiga ensidorna är tecknade i en lite annan stil än de senare, mer skissartad, inte alls lika snyggt. Men inte så konstigt: Bechdel tecknade DTWOF från tidigt 80-tal och fram till 2008 nånting. Ungefär vid Obamas entré på den amerikanska presidentscenen slutar The essential DTWOF.

Och politiken är en stor del av serien, mycket stor. Personerna pratar politik, bekymrar sig, agerar, demonstrerar, många tisningssidor, teveröster och radiosändningar förekommer. Särskilt Mo är en dystopiker, något av en kverulant, snar att tro att världen ska gå åt helvete, med långa politiska drapor (vid de mest olämpliga tillfällen...). Bush den förste kommer och går, så även Bush den andre, tiden går i serien liksom i verkligheten. Personerna åldras, förändras, skapar eller bryter upp relationer, stadgar sig, några skaffar barn, barnen växer, hus köps eller säljs, karriärer inleds och förändras. Etcetera, etcetera.

TIDEN som förflyter i serien (plus medvetenheten om att den ju tecknats s a s i realtid, och inte i efterhand) ger väldigt mycket till läsningen.

Och så handlar den förstås om lesbiskt/homosexuellt/queer/etc liv i en amerikansk stad under 80-, 90- och 2000-talet. Även det förändras. Adoption, partnerskapsregler, utökade möjligheter till queera positioner (en del tveksamhet t.ex från några av personerna mot transpersoner, bisexuella, etc, utifrån en lesbisk position). Också här går tiden, och jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur förhållningssätten förändra(t)s.

Och så GILLAR man dem ju så mycket, personerna, också när de är tjatiga, tröttsamma, otrogna, ologiska, besvärliga ... Så, slutligen: läs! Låna, lämna inköpsförslag, köp. Men läs.

Den som söker den finner

2011-02-22T18:02:00.001+01:00

Kvinnor på ett tåg, Anita Nair

2011-02-13T17:22:00.003+01:00

Fredagkvällen ägnades åt bokcirkelfika här hemma, vi pratade (bland mycket annat) om romanen Kvinnor på ett tåg. Jag köpte den nån gång för ett par år sedan, har haft den stående i bokhyllan sen dess och gladde mig åt att få tillfälle/anledning att läsa den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Den gör mig osäker.

Å ena sidan tycker jag om den, tycker att den är bra och intressant. Men å andra sidan – ?

Huvudperson är Akhila, som beger sig ut på en tågresa från Bangalore till Kanyakumari, kanske för att finna frihet, kanske för att finna något inom sig själv, kanske för att skaka av sig det liv hon dittills levt. I samma tågkupé reser fem andra kvinnor, och genom denna kupé och detta korta möte skildras deras liv. (Ladies Coupé heter romanen i original. Jag såg också de där kvinnovagnarna och -kupéerna på indiska tåg, men åkte aldrig i dem, eftersom jag och A var i sällskap.)

Men det är något med just den där konstruktionen, det var vi några som var rätt överens om i cirkeln. Vad är det då som blir problematiskt? Att den är för tydlig? Placera en huvudperson + fem andra kvinnor i en tågkupé, låt dem i tur och ordning berätta om sina liv. Hm.

Eller att konstuktionen inte är tillräckligt genomarbetad? En del av kvinnorna berättar verkligen, i jagform, med en röst som skiljer sig från den som skildrar huvudpersonen, Akhila. Men andra är skildrade i tredjeperson, vilket för åtminstone mig blir konstigt. Varför inte jagform? Varför inte deras egna röster?

Tänker nu när jag skriver detta på systrarna Price i Kingsolvers Giftträdets bibel, och deras verkligen egna röster, alla i första person. Och att jag någonstans läste att det tagit henne hundreds of pages (eller var det till och med thousands?) att hitta fram till de där rösterna. De hundratals sidorna känner jag INTE att Anita Nair lagt ner på sina kvinnor. Jag tänker att hon istället förlitar sig på att detaljerna i deras respektive livsöden ska bara tillräckligt intressanta och bärkraftiga. Vilket de kanske är. Eller inte. De flyter samman lite för mig, och dessutom är språket lite för berättande för min smak, det är lite för lätt skummande igenom alltihop för att jag VERKLIGEN ska känna deras liv. Akhila däremot, hennes liv känner jag (för), intresserar mig för, men det är uppbrutet av tågresan och de andra kvinnornas berättelser och tappar ibland skärpan på grund av det.

Mycket kritik. Men att jag alltså ändå gillar den? Jag tror det! Bitvis grep den mig, bitvis bar den verkligen och intresserade mig, men åter andra bitar hade just det där: det lätt skummande, det berättande istället för att gestalta. Den känns också verkligen indisk, med människorna, tågen, maten, städerna, dofterna, skillnaderna på folk och folk ... Det tycker jag om. Den instängda känslan i berättelsen om Akhila, hur livet passerar medan hon lever för andra, för sin familj, för konventioner och förväntningar. Men jag förblir dubbel inför romanen.

Spam på facebook

2011-02-13T00:07:00.002+01:00

Dear Elin Boardy,

I am Barrister Joseph Lawrence,a solicitor at law. I am making this proposal to you in respect to the death of one Engineer D.Boardy,who was my client until death leaving some huge amount of money Eight Million Five hundred thousand united state dollars in a security finance firm.

I shall detail you on the confirmation of your genuinty to work this out with me. use your personal email address and contact me directly through this my private email address :lawrencejoseph87@gmail.com For More Details.

Thanks
Lawrence Joseph (Esq)

BARRISTER LAWRENCE JOSEPH
PRINCIPAL ATTORNEY
BENEDITH & ADVOCATES
RUE 226 HOUSING ESTATE,
LOME-TOGO WEST AFRICA
EAMILS:lawrencejoseph87@gmail.com

Stackarn, han kan ju inte veta att vi bara är sex stycken med efternamnet Boardy. Som är släkt med varandra. I Sverige. Och eventuella övriga bryr vi oss faktiskt inte särskilt mycket om.

Något om musik och skrivande, igen

2011-01-26T21:14:00.000+01:00

När jag skulle byta ut min Bollywoodbrud här nedan och bildgooglade runt efter Jaya Bhaduri Bachchan kom jag att tänka på den här:

Och var tvungen att kolla på den igen.

Vilket var märkligt, för nu var det ett (bra) tag sedan jag lyssnade på mina spellistor med bollyoldies.

Dock lyssnade jag om och om och om igen på den musiken medan jag skrev Mot ljuset. Hela vägen, faktiskt – från de första ganska vaga ideerna om dammiga öppna platser i djungeln, bungalows och en grupp mer eller mindre löst sammansatta personer (allts, jag menar sammansatta i bemärkelsen deras relation till varandra, inte deras respektive personligheter!) utplacerade där – fram till det som nu är en roman.

Och en liten paus kan ju ge perspektiv. Som nu: den där låten fick mig liksom omedelbart in i den där känslan. Romanens känsla, känslan av att skriva. Känslan av att försätta sig (mig!) i olika lägen och stämningar och personligheter för att skildra de där olika människorna. Känslolägena som skiftar genom boken. Åh. Att allt det kan komma tillbaka så oerhört KONKRET, av bara några toner, en igenkänd och omtyckt röst, en stil, en klang.

Och sen, efter bara en stund, är det borta igen, eller har klingat av till något mindre konkret och skarpt.

En läsrekapitulation

2011-01-25T20:07:00.007+01:00

Eftersom jag inte skriver alls för tillfället, inte ens inuti mitt huvud, har jag inget att säga om det. Så jag säger något lite om vad jag läst på sista tiden istället. En samlingspost, ety jag är för lat för att samla ihop mig till långa texter om respektive.

Låt mig börja med att säga att det är en synnerligen disparat samling böcker. Men jag tror att detta är något rätt typiskt för vad, och hur, jag läser. En del ungdom, en del smalt och måhända lite udda, en del något annat. Vi kunde slängt in en klassisk jäkla roman också, men den har jag inte läst ut än, utan håller på med: Nicole Krauss Kärlekens historia.

Himlen börjar här, av Jandy Nelson.

Utgiven på Gilla Böcker, förlaget som norpade åt sig Jenny Jägerfeld som fick Augustpris för Här ligger jag och blöder.

Himlen börjar här är en ungdomsbok som känns väldigt väldigt amerikansk, liksom de ofta gör, tycker jag, de där ungdoms-/ungavuxna-romanerna. Något i tonen och språket och stilen alltså, inte bara miljöer etc. Jag noterar det, men jag stör mig inte på det. Det tillför onekligen något, men det förbryllar mig lite för att jag undrar av vad det egentligen består. Värt att gräva lite i, tror jag.

Berättelsen cirklar kring Lennie (jo, hon är döpt till Lennon) som just förlorat sin beundrade och högt älskade storasyster Bailey till en hastig död. Sorgen står i centrum i boken och skildras väldigt bra. Inga långa predikande resonemang, utan små dagliga och vardagliga insikter om hur och vad det är att fortsätta leva fastän någon är död. Att detta att vara död är något som inte tar slut, att det faktiskt är det enda som aldrig tar slut. Mycket fint!

I centrum står också kärleken, på flera olika vis, förvirrande för Lennie. Samt musik, framtidsdrömmar, skrivande, vänskap, egoism. Fint och bra, gripande och humoristiskt och vackert. Ett språk som oftast bara berättar det som ska sägas, om än väl, men som ibland också tillåts balla ur på ett sätt som jag särskilt uppskattar. Något med de där urballningarna påminner om saker som Jessica gör, åtminstone i debuten Om du var jag. Vad hon gör i bok nummer två får ni se i höst!

Döden och pingvinen, av Andrej Kurkov

Läst i bokcirkel nummer två. Det började med ett misslyckat projekt att läsa roliga böcker, sånt där som regelbundet efterfrågas på bibblan men som vi alla tyckte oss ha svårt att rekommendera (... öh, Erlend Loe? Paasilinna? Och sen stopp, ungefär). Första projektet blev Tre män i en båt, som ingen gillade. Jag läste femtio sidor innan jag totalt ruttnade och gav upp. På något vis på samma spår hittade vi Döden och pingvinen. Men, nåja, rolig? Absurd och med en lakoniskt underskruvad ton, men inte rolig, det skulle jag inte säga. Ukrainsk litteratur från postsovjets kalla vintrar, stekt potatis och te och vodka och en korruption utan dess like. Huvudpersonen Viktor, vars husdjur/livskamrat är pingvinen Misja från den stängda djurparken, skriver dödsrunor över ännu ej avlidna personer. Snart börjar dock de omskrivna att dö i samma takt som han hinner producera runorna. Massor av mystik således, korruption som sagt, hemligheter och ränker och mord. Nåväl. Inte nån favorit, faktiskt ännu en bokcirkelbok jag inte läste ut, och jag skulle antagligen ha givit upp tidigare ändå om själva bokcirkelläsningen inte kändes åtminstone lite som en läxa. Inte för att jag ogillade boken, men i längden blev den ... trist? Så här skrev Svenska Dagbladets recensent när boken kom ut på svenska 2006 (tio år efter originalet!):

"Däremot lider romanen brist på litterärt utformat tänkande; det blir för många ensartade vardagsredogörelser och vardagstankar, och miljöerna tenderar att vara en aning stumma, liksom avskilda från händelserna."

Och jag håller med!

Ladies, av Johan Hakelius

Åh, detta var något helt annat! Jag har inte läst Döda vita män, men lär väl göra det nu då, snart. Ultimat underhållning och anglofili som jag plöjt i soffan under en fyra-fem dagar. Lite tung att bära med sig som pendlarläsning (där passade Himlen börjar här bättre) ... Bildat och roande (och roat, tror jag!) om en skild samling brittiska Ladies och deras liv, relationer, strapatser och öden. Någon var känd för mig innan, de flesta inte. En våldsam lust bitvis att lägga bort boken och bildgoogla alla dessa skönheter/dårar/kungligheter!

Och samtidigt med all denna underhållning också saker som jag verkligen fastnade för, blev intresserad av, fann mig gå och tänka på, lärde mig nåt av. Etc. Perfekt blandning alltså. Rekommenderas varmt för den med minsta anglofila läggning, eller intresse för märkliga levnadsöden/överklass/vansinniga (möjligen dock på ett positivt sätt...) poeter/storgodsägardöttrar/kläder/pompa och ståt/etc.

Ny sida på bloggen

2011-01-18T18:35:00.003+01:00

Nu har jag en länk här intill till en sida med den redan ganska digra listan över vad bokcirkel nummer ett har läst. Och då ska sägas att jag godkändes som medlem när de redan hade läst en del.

Jag kommer att fylla på efter hand, med länkar till mina inlägg. Kolla in!

Kvinnor och sallad!

2011-01-16T13:03:00.000+01:00

Ja, åh, ja!

Via Rachel Hulins fotoblogg hittar jag detta: Women laughing alone with salad. Fantastiska bilder framvaskade ur stockphoto-samlingar.

Sitter ofta å jobbets vägnar och söker och blaskar i just en sån bildbank, en del finns som är fint och kanske till och med bra på riktigt, men mycket/massor/enorma mängder bilder som är just så här: bisarrt konstruerade, platta, gjorda för ett syfte som känns på en gång tydligt och undflyende. Hälsoblogg? Diet-artikel? Lagom intetsägande bildsättning till – något.

Så här i en rad blir det bisarra förstås förstärkt. Fantastiskt! Gillar att flera av dem inte bara ler utan skrattar liksom stort, ohejdat, för mycket. Med sallad.

Skugga-Baldur

2011-01-15T00:09:00.000+01:00

Bokcirkel nummer ett, den till bloggen Textappeal löst anknutna men mig veterligen (ännu) namnlösa, samtalade under kvällen om Sjóns Skugga-Baldur.

Det är, tror jag, tredje gången jag läser boken. Och jag har litegrann känslan av att jag skulle kunna läsa den hur många gånger som helst. En del böcker har den ... vad ska jag kalla det? styrkan, egenskapen, storheten. Något.

En liten bok, med korta textstycken, bitvis nästan kortprosa, men otvivelaktigt en roman. Mycket isländsk, mycket vacker, ofta underfundig. En släng magi, kanske, någonting mycket sorgligt och gripande, en del gåtor som undflyr. Natur och landskap och vetenskap och myter. Jag tycker att den är fantastiskt vacker och njutbar.

Som sagt, korta textstycken, ibland längre sammanhängande avsnitt. En sida ser ut så här:

"Natten blev kall och i längsta laget." (sid. 16)

Det känns som ett versmått, alltså som att det är skrivet med de isländska sagornas/versernas rytm och avvägning. Inte sant?

En uppbruten men tydligt angiven kronologi som bidrar till känslan av något som rullas upp efterhand. Börjar det med slutet? Nej, men det börjar inte med början.

Pastor Baldur Skuggason jagar räv, han följer en blå fjällrävshona under flera dagar. Fri∂rik B. Fri∂jonson begraver sin Abba, det är kring henne som boken cirklar. Och kring jakten på räven. Och kring banden, de befintliga och de icke-befintliga, mellan dessa personer.

Vi var alla rätt överens, tror jag, om att vi gillar det, att det var vackert och gripande och intressant. Vi var också överens om att baksidestexten är väldigt underlig och inte alls passar ihop med boken. Som om man har försökt att tillskriva texten mer yttre dramatik än vad den kanske har, eller åtminstone vad den behöver. Eller hur ska jag säga? Det som redogörs för på baksidan finns ju med i boken, och det HAR betydelse, men inte på det sättet som man lätt föreställer sig när det lyfts fram på baksidan.

Bättre då med motiveringen från Nordiska Rådet, för varför boken belönades med Litteraturpriset:

Skugga-Baldur balanserar skickligt på gränsen mellan poesi och prosa. Romanen väver samman motiv från isländska folksägner, romantisk berättarkonst och en fascinerande historia, där nutidens etiska frågor framträder.

En kuriosadetalj: när jag lånade hem boken den här gången såg jag att någon satt ett gem i, när jag tog bort gemet upptäckte jag en papperslapp med ordet Kaffe i gammaldags skrivstil. Tänkte inte mer på det, använde lappen som bokmärke helt enkelt. men när jag läst mig fram till sidan där gemet suttit (det syntes ju fortfarande tydligt) läser jag följande:

"Men när han drar rocken av gästen står det en frän stank om honom. Fri∂rik viker undan och rynkar på näsan:

– Kaffe ...

Det sades om folket i Dalbotn att de svettades kaffe. Pastor Baldur iddes inte att ge dem mat, utan pumpade i dem becksvart och sumpig kaffesörja från morgon till kväll. Fri∂rik tar om Hálfdáns händer, skalvet som skakar dem beror inte på kölden utan på nervproblem – av kaffekonsumtion." (sid. 43)

Vilket ju lyfter den där fastgemade lappen till nya höjder! Fick texten någon att minnas att kaffe skulle inhandlas, och sen blev lappen helt enkelt kvar i boken? Eller var det en helt annan association som tvunget behövde skrivas ner och kommas ihåg – men som sedan blev kvar? Jag undrar! Fint är det i vilket fall. Jag låter lappen sitta kvar.

Idag sker det:

2011-01-14T16:53:00.005+01:00

Romanen skickas till tryck!

(Förutsatt att inget oväntat händer etc. etc. men det tror jag inte)

Jag lägger oro och ängslan åt sidan och ropar ett litet hurra. Nu kan jag helt enkelt inte göra nåt mer. Nu är den färdig, borta, på gång, definitivt på väg från mig till er.

För tillfället finns det inte tillstymmelse till nytt skrivande i mig, men det kommer. Jag önskar att jag ville, men så är det: jag vill inte ens. Och så får det väl vara då, tills det kommer tillbaka.

Omläsning, 4

2011-01-13T18:37:00.005+01:00

Oj vilken liten bild jag hittade, men det är samma omslag i alla fall, som på mitt ex, OCH det omlästa: En liten kärlekssång, av Michelle Magorian.

Mest känd, får man väl säga, för Godnatt, Mister Tom (som lärare ofta frågar efter på biblioteket, och inte mig emot!).

Vi kom att tala om den här på senaste bokcirkelträffen med den länge vilande men nu återupptagna Bhs-bokcirkeln (får jag väl kalla den, båda de bokcirklar jag är med i består nämligen bara av bibliotekarier, men just denna av sådana som jag pluggade ihopa med, i i Borås). S-B sa att det var en såndär bok hon har starka minnen av, och jag höll med. Precis! En bok jag då och då tänker att jag skulle vilja läsa om, men sen blir det aldrig av. Nå, nu blev det av, i alla fall. En kväll tog det, racerläsning.

Tiden är andra världskriget, platsen ett litet samhälle vid Englands (syd?)kust. Huvudpersonen är sjuttonåriga Rose, kallad Roe, som evakueras tillsammans med sin äldre syster Diana när modern ska ut och underhålla trupperna "på kontinenten". Lite missöden gör att systrarna i hemlighet (för modern) bor utan det tänkta förklädet, något som såklart möjliggör utveckling, kärlek, äventyr medmera.

Rose är en skrivande person, en lite vildare och kanske lite mindre välartad flicka än sin syster. Precis en sån som jag ville identifiera mig med som tonåring. Vet inte hur gammal jag kan ha varit när jag läste den här, fjorton-femton kanske? Jag kommer inte heller ihåg om jag läste den flera gånger, men eftersom jag själv äger den (julklapp från mamma, misstänker jag) antar jag att jag läst den åtminstone ett par gånger. Jag minns den för tydligt för att det ska röra sig om bara en läsning.

Det blir kärlek, skrivande, lite mysterier, dagböcker från förr som Rose läser i smyg, dans och uppväxt och sex ... När jag läser boken nu ser jag förstås de olika delarna i plotten komma på en mils håll, planteringarna är mycket tydliga. Men så får det väl vara? Är det där förresten en skillnad mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur? Eller är det bara så att det ofta råkar vara så? är det så att vissa "ungdomsboksförfattare" faller för den lockelsen, det lite lite förenklade? Så gör ju, enligt min erfarenhet, t.ex inte Sonya Hartnett.

Jag irriterar mig mer än jag minns på Derry, den förste pojk som kommer i Roses väg. Hans fjantiga fjantiga sätt att försöka få ligga genom att hota med att han ju ska bli pilot (lögn!) och säkert snart kommer att vara död... Dubbelt skönt när hon kommer över honom. Dubbelt fint också med kärlekshistorien med Alec i bokhandeln. Det där minns jag starkt! Och att han var så gammal (tjugofem ...), det var ju extra spännande på den tiden när alla åldrar över tjugo (eller över ens egen, egentligen) var obegripligt gamla. Länge var det min enda idé kring det där att få vara med om millennieskiftet: att jag då skulle vara 21 år gammal. Otroligt vuxen, förstås. Ähum.

Måste säga att jag tycker att boken håller. Kanske inte till hundra procent för MIG, idag, men som ungdomsbok. Den är väl värd en nyutgåva med ett lite uppdaterat omslag! Och jag sträckläste faktiskt, och blev både rörd och glad och levde mig in i alltsammans. Så att, jo då. Och det finns en punkt mot slutet, där jag plötsligt sa högt till mig själv: "Ååh! Nej! Ja! Det hade jag glömt!" när jag plötsligt förstod och mindes hur alltihop (ett par av trådarna, åtminstone) skulle knytas samman. Jag hade verkligen glömt det, och att minnas det drabbade mig med just sådan kraft som en PLOTT ska!

Roligt också med oväntad intertextualitet med min egen roman (Mot ljuset): fyrtiotalet och kvinnorollen och att gå och köpa sig långbyxor ... Heh!

Brideshead (re)visited

2011-01-11T17:56:00.000+01:00

Jag har ägnat några dagar (och nätter, faktiskt, fast jag brukar vara en sån som somnar tidigt, och så fort jag lägger huvudet mot kudden) åt att läsa Evelyn Waughs Brideshead revisited. En sån där som jag av nån anledning varken läst eller sett, bara förstått att man kanske borde. Och att folk verkligen gillar, besatthetsgillar den där teveserien med Jeremy Irons.

(Men jag vet inte, jag tänkte INNAN jag började läsa att jag förstås måste se den sen, men nu vet jag inte. Hur kommer det att stå sig mot mina inre bilder? Svårt! Är inte överdrivet förtjust i Jeremy Irons heller, måste jag säga, och tycker kanske inte att han passar till den Charles Ryder som jag föreställt mig.)

Jag läste på engelska, men riktigt såhär tjusig var inte mitt biblioteksexemplar...

Kapten Charles Ryder återser Brideshead, där han tillbringat mycket tid, först med Sebastian, som han älskat (riktigt hur eller hur mycket eller på vilket sätt får vi inte veta, det är upp till läsaren att gissa eller tolka) och senare med hela familjen, och med Julia, Sebastians syster. Å, som vanligt orkar jag inte återberätta PLOTTEN, det är så tråkigt. Men det handlar om brittisk aristokrati, får man väl säga, om ett skönt liv, det är 1920- och 30-tal, om ungdom och uppväxt, det handlar ganska mycket om religion och dess vara eller inte vara. Det handlar om attraktion och kärlek och det handlar inte så lite om familj. Att vara fast i den, att lockas eller repelleras av den. Att ha eller inte ha, att vilja eller inte. Sebastian stöts bort, eller stöter själv bort de andra. Medan Charles snarare dras in i en familj som inte är hans, men som blir det, åtminstone nästintill.

Och vilken härlig(t) klassisk roman! En berättarröst som är som en stadig båt i en långsam flod, bara att luta sig tillbaka och följa med. Brittiskt? Kanske. Eller, jo, BOKEN är ju fruktansvärt brittisk, förstås, i atmosfär och språk och miljö, men om den där rösten är specifik för brittisk litteratur, det vet jag inte. Men jag gillar den, och jag har funderat efter läsningen på om det går att åstadkomma samma effekt på något annat sätt än med ett förstapersonsperspektiv och preteritum (the tempus formerly known as imperfekt). Kanske inte? En röst som talar mycket subjektivt till läsaren, som fattar tag i ens hand och för en med. Och så det återblickande, vilket tillåter berättaren att säga "Det var först långt senare som jag förstod att han menat ..." och liknande. Vilket ju bidrar till, eller skapar, den där trygga båtresan nerför (uppför?) floden.

Intressant, tycker jag, att fundera över hur det där görs, hur det kan brytas, hur man kan laborera. Vad som går att göra och vad som inte går. Vad olika röster kan och inte kan säga. Började t.ex skriva Mot ljuset med en röst, en jagberättare, som blev omöjlig efter ett tag för att det inte gick att gestalta det jag ville med den typen av röst. Jaget fick bli en hon istället.

Just nu väldigt väldigt sugen på detta:

2011-01-06T13:23:00.000+01:00

Fast till Mac, då. Enda problemet: min dator är för gammal. Måste kolla att det går att spela på A's dator. Annars? PROBLEM!

Länk till promotionsidan här.

Indiska romaner jag gillat (och inte)

2011-01-05T19:21:00.010+01:00

På efterfrågan från Johannka i kommentarerna till inlägget om Bort, bort kommer här ett tips-inlägg om indiska romaner. Sånt jag gillar och sånt jag läst, kan man säga.

Först och främst:

De små tingens gud, av Arundhati Roy. En av mina toppfavoriter alla kategorier. En väldigt hemsk och sorglig men också mycket vacker berättelse. Om Indien. Om kärlek och regn och barndom. Hennes iakttagelser är fantastiska. Språket! Jag vill äta det långsamt, jag vill läsa om och om och om. Läsa högt, dela det med allla. Nugglan! Marmeladfabriken. Första gången jag läste den hakade jag upp mig på de första sidorna och alla de indiska namnen och släktrelationerna. Men det är bara att läsa på, det landar ju tids nog. Allt måste inte begripas genast, den sortens roman är det inte.

Sen tycker jag att man med fördel kan läsa Roys essäer också, tex The Algebra of Infinite Justice.

Midnattsbarnen och Satansverserna, av Salman Rushdie. Förstås.

Övermäktiga som ... eh ... bakverk, med tusen trådar och berättelser i alla riktningar. Inte det enda sättet att skriva om Indien på, uppenbarligen, men ett av dem. Satansverserna var det himla längesen jag läste (sisådär tio år) men jag tyckte mycket om den då. Nu hade jag väl i vanlig ordning begripit mer och kommit ihåg den bättre, borde alltså läsa om ... Midnattsbarnen är också fantastisk men lika svårbeskriven. Näsa och öron spelar en central roll, likaså resor och krig, kärlek och magi ...

Suketu Mehtas Maximum City är inte en roman, och man måste i mitt tycke inte läsa den från pärm till pärm, men ger en bra och väldigt spännande bild av Indien. Det är Bombay, det är både filmens värld och den undre världen (som i Indien (eller åtminstone i Bombay) inte heter den undre utan den övre, Upar.) och att fåfängt försöka få en bostad att fungera. Det är politik och polisvåld och Mehta har en skarp undersökande blick på allt.

Den vita tigern, av Aravind Adiga skrev jag om här. Jag verkar ha gillat den rätt mycket mer än jag nu minns, kul för mitt dåvarande jag!

Bittert arv, av Kiran Desai läste vi i bokcirkeln på biblioteket. Jag var nog inte överförtjust (kanske skulle manuset ha kortats en 50 sidor eller så ...) men romanen lever ändå kvar. Norra indiens dimmor och militära konflikter och ruttnande koloniala hus. Och exilindier i New York som skuffas från dåligt jobb till dåligt jobb och försöker att både överleva och skicka pengar hem.

Boken med de många titlarna: Q and A hette Vikas Swarups original på engelska, och den svenska titeln blev av nån anledning Vem vill bli miljardär? Kanske för att frågeprogrammet i indisk teve inte heter nåt med miljonär, utan Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli ... eh, crorjonär... En crore = tio miljoner). Senare utgåvor heter förstås Slumdog millionaire, efter filmen.

Jag tyckte att boken var bättre än filmen, men sådär fantastisk var den inte.

Sen tycker jag förstås att man kan läsa (om?) Djungelboken ... Den står sig oväntat bra, och är mycket "vuxnare" än vad man kan tro. Inte för att det handlar fantastiskt mycket om just Indien (förutom sånt där fint som att en av vargarna heter Akela, vilket betyder Ensam, etc) men är man lite lätt besatt så är man. Och Bagheera är ju en gammal crush, liksom Aslan (vad är det med de där kattdjuren egentligen??).

Till sist en fråga till läsarna: Vad borde jag läsa mer av indiskt?

Städa i röran

2011-01-04T19:37:00.004+01:00

Går igenom min mailbox och rensar den. Sedan 2005 har den tagit emot mail, men jag tror knappt att jag slängt ett enda. Nu, så!

Och det är märkligt att se livet på det sättet. Så mycket jag gjort parallellt! Så tydligt det framträder i massan av mail (över 3000 innan jag började, nu nere på 1700):

Fantasin startas och växer och lever. Nya nummer trycks, offerter tas in, releasefester ordnas, vi deltar på bokmässor. Då och då tjatar eller skäller vi på varandra per mail. Skickar nattliga uppskruvade mail med idéer om nya nummer eller VÄRLDSHERRAVÄLDE.

Jag, J, K och S håller (i olika konstellationer) skrivarkurser, workshops, distanskurser, skrivarläger, föreläsningar.

Jag skriver B-uppsats i Littvet (om Per Gunnar Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta samt mediedebatten i svallvågorna efter den), kommer in på BHS, skriver först B-uppsats och sen magister.

Läsecirklar startas.

Romanen blir antagen, de första omslagsförslagen kommer, debutanttext till Svensk Bokhandel ska skrivas, jag får en redaktör.

Och dessutom: jag reser, vänner reser, får barn, vill ses, skickar protestlistor för namnunderskrifter, får ett och annat kedjebrev (som jag av princip aldrig skickar vidare) ... Jag fastnar för bollywood, blir medlem i diverse forum, börjar köpa filmer från Nehaflix.

I skrivande stund har jag rensat mig fram till april 2008. Fantasinkvartetten har bokat en vecka i gult korsvirkeshus på Bornholm, jag planerar Stockholmsresa för att luncha med förlagsfolket + gå igenom manus med redaktören.

Årets första icke utlästa bok

2011-01-04T12:49:00.005+01:00

Jag vill gärna både läsa och gilla indiska romaner, hade sett fram emot Anjum Hasans Bort, bort om än på ett rätt lågmält sätt.

Hade kanske inte tyckt illa om den om jag läst ut den (nu avslutade jag faktiskt redan efter halva) men tänker såhär inför nya året: inte lägga tid på att läsa sånt jag inte vill läsa/gillar/som ger något/som är bra/etc. Och Bort, bort var lågmäld intill försvinnande, även när själva handlingen innehöll massor av folk och skeenden och "indiskt" tumult. Men en huvudperson som var lite avstängd och blek, på ett svenskt nittiotalsvis (sen svensk nittiotalsprosa (och då menar jag väl egentligen 1998-2003 ungefär), särskilt novellerna är en av mina fasta litterära referenspunkter). Ni vet: iakttagelser utan känsla, betraktande och reflekterande men utan att läsaren får komma riktigt nära. Och då blev myllret runt omkring för mig bara störande.

Såg att Johanna L på bokhora frågade sig (och läsarna) om vad det var med det utdragna i läsningen kontra det inte jättehöga antalet sidor i boken och jag måste hålla med. Det kändes pladdrigt, övermäktigt, vilket bidrog till långsamheten. En anledning tror jag faktiskt ligger i typografin: romanen ÄR mycket tätare satt än t.ex min roman. Man luras att tro att den är kortare än den är, kanske hade den vunnit på att se ut som en tjockare roman, när den nu faktiskt är det.

Men framförallt handlar det förstås om ovanstående innehållsrelaterade anmärkningar, för min del. Nu läste jag inte ens långt nog för att få följa med Sophie Das tillbaka till hemstaden Shillong, men jag tröttnade helt enkelt.

Övrig kommentar: jag tycker att kvinnan på omslaget påminner om indiska modellen/bollywoodstjärnan Deepika Padukone. Något med ögat.

Folk som hittat hit

2010-12-30T11:49:00.004+01:00

Jag tröttnar bara inte på att gå igenom analysverktygets lista över sökningar som hittat hit. Man kan ju undra, om man inte redan gjorde det. Både över människors tilltro till internet och sökmotorer, och över internets sätt att belöna denna tilltro. Så här har folk hittat hit (jämte andra, mer sansade och verklighetsnära sökningar, förstås!):

asiatisk fru problem problem problem (Men kära du! Förstår inte riktigt vad du gör här, är det själva det asiatiska som ledde fram till min blogg? Jobbig sökning att knappa in, hörru.)

feminismens besatthet av lyckliga slut (Verkligen?! Skulle trott att det var tvärtom. Om inte besattheten handlar om att ifrågasätta de lyckliga sluten? Undrar om du hittade nåt svar på frågan.)

john silvers papegoja namn (Flint heter den.)

kvinnor får säga vad de vill om män som inte får ge igen med samma mynt (Eh. Sånt där tycker jag bara är trams, ärligt talat. Ungefär som när män börjar prata om att starta en "maskulinist"-rörelse som motvikt till feminismen. Så har man en del kvar att begripa.)

nudister på stranden (Haha! Fick faktiskt ett julkort av några vänner med precis detta motiv, men det har jag vad jag vet inte skrivit om (inte julkortet åtminstone, men kanske det fotograferade tillfället?). Bilden tagen i somras på lilla stranden vid Sörgraven. Nudisterna i fråga är förstås vi själva, fyra glada nakna + ett barn, uppställda mot en varm klippvägg i eftermiddagssolen.)

Tvivlet – är det en kroppsdel? Var sitter det?

2010-12-29T17:15:00.006+01:00

Jessica: "Men nu vet jag, jag känner igen det här, när din första bok skulle komma ut gick du ju runt och ropade om att det var en melodram du skrivit, eller hur?"

Jag: "Jo. Ähum."

Jessica: "Och nu ropar du över att den nya boken är en slaskroman. Vad bygger du det på? Har du läst några slaskromaner?"

Jag: "Inte som är som den ..."

Jessica: [skratt]

Att det är så svårt. Våra konversationer om skrivande och om bokbranschen går i mångt och mycket ut på att vi turas om att säga samma saker till varandra. Tvivla inte. Våga lita, våga tro. Det finns, det blir, du kan.

Är det inte oss själva vi tvivlar på, eller TEXTEN, så är det marknaden, branschen, förlagen. Eller så är det det fortsatta skrivandet, det som ska bli, det som med all säkerhet ska komma. Men var? Men när? Och hur?!

Just nu försöker jag intala mig själv att det jag ska göra är att vila i att INTE skriva, att INTE ha några idéer eller desperat leta efter dem. Det kommer. Det har varit rätt snabba ryck, trots mängden av år som förflutit sedan jag ... ja, sedan jag fick novellsamlingen refuserad ca 2003, började skriva Allt som återstår, fick den utgiven 2007 och debuterade 2008, började skriva Mot ljuset ungefär samtidigt och fick den utgiven ... nu, till våren 2011 alltså. Puh.

Och det där att ha skrivit en andra bok också, att ha skrivit två romaner räcker inte till för att alldeles dämpa den här "Jag kommer aldrig mer att få en idé i hela mitt liv"-känslan som kan komma över mig. Det enda jag kan göra mot den känslan är att gå med, vila i det. Okej, inga idéer nu, ingenting, knappt nåt skrivande alls. Det får vara så. Jag får hitta på annat terapiarbete att ägna mig åt. Sy, till exempel. Läsa.

God jul, kära läsare!

2010-12-23T16:10:00.000+01:00

Jag önskar er:

trevlig matlagning i lagom dos (här: the empire christmas pudding)

förhoppningsvis betydligt mindre av shoppingen

... och istället mer av umgänge och fritid.

Majorna/Kungsladugård/Sandarna

2010-12-15T22:42:00.004+01:00

Kolla!

Här är jag uppvuxen, precis här.

Mitt för den fyrkantiga plätten som är plaskedammen/plaskis går Älvsborgsgatan neråt höger, kantad av almar. Gården där på bortre sidan av gatan, det stora översta kvarteret (där Götas idag ligger på hörnet), den är min. Var min. I tre olika lägenheter på den gården har jag bott.

Nästan uppe i bildens övre högra hörn syns en stor vit fyrkantig byggnad. Det är Sannaskolan, där jag gick i nio år. Skolgården ser kal ut, det gör den fortfarande, men de på bilden nyplanterade kastanjerna var uppvuxna ordentligt på min tid, och bergknallarna bredvid skolan också grönare.

Det stora lummiga till vänster i bild är Västra Kyrkogården.

Inga spårvagnar ser ut att gå här än, men kanske är det bara som det ser ut? Jag vet inte.

Bilden hittade jag här. Läs gärna det intressanta inlägget om funkis kontra landshövdingehus i Majorna/Sandarna.

Zeenat Aman

2010-12-14T17:52:00.003+01:00

Hon är fortfarande veckans/månadens/kvartalets bollywoodbrud här nere i min högermarginal, Zeenat.

Här är hon i Chura liya hai tumne jo dil ko (Du har stulit mitt hjärta), från filmen Yaadon Ki Baaraat, en låt som enligt A (jag är för kass på att höra/lägga märke till sånt) växlar mellan dur och moll. Fin är den i alla fall, och innehåller en del skoj att titta på. Zeenats vita dress, Vijay Aroras sammetsögon (och, eh, vaselinfilter?), inredningsdesignen i rummet där de befinner sig, medmera.

Och här, kanske lite mindre oskyldig, i Dum maro dum från filmen Hare Raama Hare Krishna. Låten handlar väl mest om att det är gött att röka ...

Med (enligt uppgift) autentiska hippies som statister.

I drömmen

2010-12-13T15:22:00.005+01:00

Kollade på Inception igår med bror + A. Tyvärr är projektorlampan paj för tillfället, så vi fick nöja oss med liten datorskärm. Det gick bra, förstås, men kan tänkas att filmen gör sig på storbild.

Jag tänkte hur som helst på det där med drömmar. Jag gillar Eternal sunshine of the spotless mind väldigt mycket, mest tror jag för att jag är förtjust i skildringarna av minne/glömska/fantasi/dröm. Också i I huvudet på John Malcovich finns det scener som är fantastiska, där de jagar omkring i hans undermedvetna och tar sig mellan platser/rum genom luckor och dörrar och hål. Det korresponderar med hur jag brukade drömma (längesen nu): om stora byggnader eller hus med underliga dörrar och våningsplan, små luckor att klämma sig igenom, trappor och gångar och minst sagt märklig arkitektur.

Inception uppehåller sig (ju) väldigt mycket vid drömmar, men som A påpekade: det är inte särskilt stor skillnad på filmens "verklighet" och drömmarna. De ser ganska lika ut.

Jag gillar grejen, men funderade över hur det kan göras. Är drömmens materia densamma som verklighetens? När de i början av Inception befinner sig i en dröm, i ett japanskt hus, och håller på att vakna, så "krackelerar" drömmen: detta illustreras med att tak och bjälkar rasar in, murbruk och puts och sten faller från väggarna. Men? tänkte jag, är det så det ser ut? Är drömmen alltså byggd precis som verkligheten? Jag skulle ha tänkt mig det liksom ... böjligare, kanske inte något som försvann och gick upp i rök, men som var mjukare på något vis än verkligheten.

Senare finns fantastiska scener där någon, en kvinna (nej, filmen skulle inte hålla för Bechdel-testet! [obs: två länkar]) blir upplärd i att bygga och förändra drömmar. Hon böjer verkligheten, skapar nytt, går omkring och undersöker. DET var fantastiskt, mycket mindre verkligt än resten, helt flippat och väldigt fint. Även om det var mycket liksom vanliga stadsmiljöer, inga sånadär vagt odefinierade landskap som åtminstone jag tänker mig att drömmar består så mycket av. Precis som de i Inception säger att ett tecken på att man drömmer är att man inte minns hur man kom till den plats där man är, drömmar har ingen början – så tänker jag att platserna i drömmar inte heller hänger ihop med andra platser. De beter sig som platser i en stad man håller på att lära känna: fläckar på kartan som man inte kopplat samman utan tagit sig till en i taget, liksom lösryckt.

Tråkigt dock, om än begripligt, att det under all filmens ändå rätt fantastiska och (i huvudsak) begripliggjorda drömarkitektur, drömlogik och mindgames döljer sig en skjuta-skjuta-historia som bottnar i ett rent ekonomisk (och rätt ointressant) "problem".

Nervositeten

2010-12-09T21:12:00.000+01:00

Går igenom redaktörens sammanställning av hans, mitt och korrläsarens korr.

Undrar ibland över hur jag tänkt, och över hur en text kan gå så många gånger mellan så många ögon & händer utan att saker noteras. Att jag skrivit bemanna istället för besinna. Min synonymordbok säger att bemanna bara betyder "förse med personal", vilket ju inte direkt är vad jag menar. Men. Jag tycker inte att besinna är helt rätt heller, det är ju mer att tänka efter. Jag är ute efter nåt mer i stil med behärska. Hm.

Sånt pet.

Med detta petande och fixande kommer också stunden allt närmre då manuset lämnar mig och skickas bort. Det är redan bortom den gräns då det inte längre finns ett worddokument. Eller, det finns, men inte i mina händer. Inte i redigerbart skick. Nu är texten ett indesigndokument, det är inte längre jag som gör ändringarna. Minns att jag tyckte att arbetet med debuten i detta skedet var hemskt plågsamt. Bröt ihop lite, skickade ett extremt uppjagat mail till redaktören och fick tre sekunder senare ett mycket vänligt och lugnande telefonsamtal. Och det ordnade sig ju, mycket riktigt. Men den där känslan av att texten var bortom min kontroll. Huvva.

Lite lugnare den här gången.

Men jag har ju tyckt att (24) mars ligger så långt fram i tiden. Inte nu!

Kanske lyckas vi bli klara och skicka iväg texten redan före jul. Det vore ju skönt, men också rätt läskigt. Sen är den alltså ute i världen, på egen hand.

Jag är faktiskt förfärligt rädd för detta med recensioner, märker jag. Och säg nu inte "det går säkert bra", för det kanske det gör, visst. Jag behöver nog bara älta lite. Tänka igenom vad det är som väntar.

En debut känns läskig för att det är det första man gör, det första som syns. Men andraboken är precis lika läskig eller värre, för att man kommer att bli jämförd. Och särskilt då eftersom det gick rätt bra för den första. Och för att jag i det här skedet är så fruktansvärt osäker på vad jag gjort.

Jag kämpar mot en önskan att ringa mina förlagsmänniskor och gå skamlöst med håven: "Är det verkligen bra?" "Är den färdig, finns det inget mer jag kan föra för att förbättra?" "Varför vill ni ge ut den?" "Säg att det är bra, älska mig, älska mig, älska mig..." Eh. Men jag behärskar mig. (Blogg = expansionsrör för utpysande nervositetsånga)

En dåre fri

2010-12-09T18:07:00.000+01:00

På rekommendation av min redaktör läste jag Beate Grimsruds En dåre fri. Trodde att det skulle ta ett tag, den var ju så tjock, visade det sig. Men icke. Det gick i ett huj. Ett huj av klump i magen, hetsartad sträckläsning och lika delar beundran inför hennes skrivande, och ångest över innehållet.

Och, en tredje ingrediens: den ofrånkomliga undran över hur självbiografisk boken är.

Det bär mig emot att säga det, men jag har så svårt att tänka mig att det går att skriva om detta utan att ha varit i det själv.

Men vad vet jag.

Eli, huvudpersonen, är en kvinna med fyra småpojksröster inuti huvudet. Erik, Espen, Emil och prins Eugen (!). De talar, skrattar, gråter, befaller. Eli är schizofren och psykotisk. Kan man säga så? Kanske. Hon går in och ut ur det. Hon är författare och filmare, lika framgångsrik som Beate Grimsrud själv och med böcker som har samma namn som hennes. Hon åker in och ut från psyket, tvångsvårdas i perioder, skriver i perioder. Hela romanen är en gestaltning av skrivandet, eftersom den är skriven, och den är en skildring av Elis liv, hennes helvete och hennes bra dagar. Hennes förhållande till språket och litteraturen som dyslektiker med dålig syn. Hennes förhållande till världen, till kroppen, till rösterna i huvudet. Till psykvården, vårdare, medpatienter, platserna, rummen, bältesläggningen, medicinerna. Att det ändå går att skriva, att människan är så stark.

Nu är romanen dubbelnominerad (från både Sverige och Norge) till Nordiska Rådets pris. Jag hoppas att hon får det, jag hoppas att den här boken får det. Den är så stark, från de båda barnen fastbundna i sina spjälsängar alldeles i början (första aningen om hur klumpen i magen skulle komma att kännas genom läsningen) och rakt igenom. Den är både rasande och rasande bra.

Långkålen

2010-12-08T19:45:00.003+01:00

Här är förresten receptet på den halländska långkålen jag skrev om nedan. Väldigt väldigt gott! För den som vill piffa upp julbordet. Det måste givetvis inte vara skinkbuljong, utan går lika bra med grönsaksbuljong.

Använd minst två-tre grönkålsstånd. Finrensa kålen från stjälkar och grova strängar. Skölj noga.

Lägg all kålen i stor kastrull med kokande, väl reducerad (skink)buljong (den skall vara smakrik och fyllig – inget magert blask!).

Låt kålen koka 15 - 20 minuter.

Lyft upp med hålslev. Lägg på skärbräda och finhacka med bredbladig kniv (har man matberedare kan ju den användas).

Bryn smör i järngryta. Lägg i den finhackade kålen och låt bryna en liten stund. Vänd och vrid. Häll på 3 - 5 dl grädde. Låt småputtra till lagom krämig konsistens.

Krydda med lite sirap, peppar, kanske en aning riven muskot. Men det är (skink)buljongen som har gett sälta.

Den tiden på året

2010-12-08T19:15:00.006+01:00

(ja, det är tomtar. De har haft det lite gosigt i påsen, bara)

En julenkät. Detta kan tolkas som att jag inte har mycket att skriva om, men inte vill överge bloggen alldeles. Sorry om det är oinspirerat! Julen är dessutom egentligen inte alls min högtid, jag tycker den är rätt meningslös. (Jag vet några av er som kanske får rysningar och krupp etc. av själva detta faktum ...) Men den envisas ju med att återkomma varje år, så vad ska man göra.

1) Vilken bok önskar du dig i julklapp?

Tja, kanske Voluptuous Panic of Weimar Berlin?

2) Om du fick ge en bok till vilken känd person du vill, vilken person skulle du välja och vilken bok? Skriv gärna varför.

Jag skulle gärna ge Barbara Kingsolvers The Lacuna till alla möjliga personer, men ok, om jag ska dra till ordentligt, så: Barack Obama. På något vis tror jag att han skulle gilla den. Och så tänker jag, eller hoppas, att den skulle kunna ge honom perspektiv på USA.

3) Nämn en bok som du tänker ge bort i julklapp.

Alltså, jag tänker inte ge bort några julklappar. Men vi kan väl säga Kristian Lundbergs yarden till min bror, för jag tror verkligen att den skulle passa honom. Elda under din vrede, etc.

4) Har du någon jultradition som du följer varje jul?

Jag lyssnar alltid på Bachs juloratorium på morgonen. Helt sant! När jag och A var i Marocko en jul så hade jag med mig musiken (inte hela, men kanske första CD:n) på min ipod. Till Indien fick den inte följa med, dock, då ville vi väl ha en så julfri jul som möjligt, tror jag. Eller glömde jag det?

5) Vad har du alltid på ditt julbord?

Långkål enligt pappas recept. Alltså grönkål kokt i buljong (helst skinkspadet), finhackad och redd med grädde mm.

6) Vad önskar du dig i julklapp utöver boken i fråga 1?

Varma tofflor ...

Hurra!:

2010-12-01T23:53:00.003+01:00

Jessica kanske har börjat blogga igen. Men inte här utan istället här. Kanske. Man vet aldrig, hon är oberäknelig och går mycket mer på känsla än på plikt. Vilket väl, strängt taget, är bra. Men kan resultera i mer liv än bloggande. Också bra, förstås, men tråkigt för den som vill vara bloggläsare.

Nå.

Ett inlägg om moderskap och familj. Kärnfamiljens brister. Jag vet inget om det hon talar om (jo, det gör jag VERKLIGEN, bara inte av egen erfarenhet) men jag håller med (förutom om det där med Bitterfittan, för jag gillar absolut inte den boken. Men det är en annan historia. Jag har förstått att det finns folk som gillar den). Två vuxna personer är alldeles för få i en familj! Fram för storfamilj!

Något om kroppen

2010-11-29T20:56:00.000+01:00

Jag tänker på detta med kroppen. Ville skriva kvinnokroppen, ety det är den enda kropp jag känner som min egen, men.

Nå: Det här med att vissa egenskaper hos kroppen är allmänna, av vissa människor betraktas som allmänna.

Att man kan fråga en kvinna om det möjligen är så att hon är gravid. För att hon ser ut på ett visst sätt.

Att det inte över huvud taget föresvävar en att det kan upplevas som störande, stötande, inträngande. Att det skulle kunna upplevas som förolämpande, eller som ännu en klack på en vid det här laget ganska öm tå.

Det har hänt mig fyra gånger i livet. Låt säga under de senaste fem åren eller så.

Två gånger har det varit låntagare på bibliotek där jag arbetat. En av dessa en man. Två gånger har det varit kollegor eller före detta kollegor.

Det enda möjligen glädjande i denna kedja av förnedring är mina reaktioner. Från generad men artig till sval men artig till arg och jävligt ledsen (det senare dock inne på toaletten) till riktigt arg men med gott humör (hur det nu går ihop)(jo: jag lyckades vara mycket tydlig med att det inte är OK att fråga det, men jag godtog också ursäkten).

Så vansinnigt trött på detta, bara.

Nej, det är inte okej. Andra människor må tycka annorlunda men JAG tycker INTE att det är okej. Jag tycker att det är ett intrång, eller flera. Det är att lägga sig i min kropp: att påpeka hur den ser ut. Så tjock om magen alltså att jag kanske är med barn. Överväger de aldrig ens att svaret kan vara nej? Och hur det då känns för mig (och dem själva – kanske)? Och det är att lägga sig i mitt kön, min eventuella barnalstringsförmåga och -vilja. Vad har någon annan med det att göra innan jag låter dem ha det? På vilket sätt är det allmänt och offentligt? Lika frustrerad (men absolut inte sårad på samma sätt) blir jag av frågan "ska inte ni ha barn snart?". Jag vill fråga: "Vad fan har du med det att göra?" Visserligen har samhället ett jäkla intresse i att det föds barn i det här landet, men jag betackar mig för intresse i frågan innan eventuellt barn finns till samhällets förfogande. Innan dess ber jag att få betrakta frågan som ägd av mig och min partner. Tack.

Detsamma då, men uppförstorat, i frågan om mitt utseende, min kropp, mitt fett. Tack så mycket jag vet nog utmärkt väl hur jag ser ut.

En gång har jag hört en farmor/mormor utbrista till sitt (efter lång tid återsedda?) barnbarn på Våmåns camping utanför Orsa: "Vad stor du har blive, å TJock å!" på sjungande dalmål. Och jag ska inte låta som att jag tror att det här är det enda, det värsta, att det är mest synd om mig, för jag är ju ändå en normalbyggd vit person med av samhället sanktionerad sexualitet och utan defekter. Eh. Men jo, ni fattar. Jag vet ju att människor stirrar och pratar och kommenterar och att det här i ett större perspektiv, jämfört med att vara t.ex kortvuxen, måste betraktas som rätt lindrigt. MEN. Alla har väl då å andra sidan rätt att bli upprörda över det övertramp som drabbar den egna kroppen. Och det här drabbar mig. Min kropp, den är fantame min, och jag betackar mig för kommentarer.

Och utöver det rent personliga intresserar det mig också att vissa funktioner och egenskaper hos en (kvinno)kropp alltså är allmänna på ett annat sätt. Möjliga att lägga sig i, att kommentera. Liksom att gravida kvinnors magar inte längre är privat sfär, utan tillgängliga att klappa på för i stort sett alla. ÄR det alltså samhället som tycker sig äga det där barnet, redan innan förlossningen? Nu är det vårt, nu är du bara ett kärl. ?

Kanske återkommer jag i frågan, det intresserar mig som sagt.

En folkbiblioteksdebatt

2010-11-24T21:44:00.002+01:00

Kan ni inte läsa det här (om ni kommer åt det, det ligger ju på facebook men kanske går det också för den som (av en händelse) inte har nåt konto?): folkbilligheten

Jag måste fundera lite över om jag ska orka ta mig samman och skriva något om vad jag tycker och tänker om detta. Det är ju inte jättemycket biblioteksfokus här på bloggen, men den här diskussionen berör saker som är intressanta. Inte säker på att jag vill/orkar/etc.

I brist på bättre: en enkät

2010-11-22T18:07:00.004+01:00

Via bokhora från bokbabbel, en bokenkät.

Favoritbok i barndomen?

Beror väl på vad vi menar med barndom. Den första var Strit, sen kom Elsas nallar (åh!!! så fin!) ... Men säg Momo – eller kampen om tiden, då. Den har jag älskat mycket och både fått högläst och läst själv många gånger.

Vad läser du just nu?

Esterházys Ingen konst, Bjørn Sortlands Alla har ett hungrigt hjärta, Petina Gappahs Sorgesång för Easterly och på tåget hem idag började jag äntligen på Combüchens Spill.

Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Hannah Arendts Den banala ondskan (om Eichmann), Kristina Sandbergs Att föda ett barn och Liv Strömqvists Prins Charles känsla. En helt fantastisk treenighet, slår det mig nu när jag skrev dem efter varandra!

Dålig bokvana?

Att låna hem för mycket som jag inte läser ut. Det ligger nog både i släkten och i yrket.

Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

Ovan nämnda läsning samt Øyehaugs Vänta, blinka, Grimsruds En dåre fri och några till jag inte minns på rak arm.

Har du en läsplatta?

Nope. Ingen smartphone heller. Jag har kikat på Kindle och tyckte den verkade rätt ok. Provat en annan läsplatta genom jobbet, men den hade ett gränssnitt som en pc från tidigt 90-tal och imponerade svårt lite.

Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Eh. Se ovan. Föredrar vet jag inte, det här med att läsa flera på en gång har kommit med bibliotekarieyrket. Innan var jag väldigt mycket en boks kvinna, och jag skulle kanske gärna vara det nu också, men det håller bara inte. Jag hattar.

Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Nä. Det är väl främst för att jag inte räknar mig till "bokbloggarna", utan skriver om böcker när andan faller på. De har dock, som sagt, förändrats med yrkeslivet.

Sämsta boken du läst i år?

Om vi inte räknar de där piratböckerna jag slafsar i mig med jämna mellanrum – och som jag ju redan på förhand VET är dåliga i någon bemärkelse, så måste jag nog tyvärr säga Oline Stigs Jupiters öga.

Bästa boken du läst i år?

Barbara Kingsolvers The Lacuna. (Jag orkar inte länka. Sök själva här i bloggen om ni inte minns/redan läst mitt tjat.)

Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

pass – vet ej.

Vilken är din läsebekvämlighetszon?

pass – vet ej.

Kan du läsa på bussen?

Om jag inte åker baklänges kan jag det för det mesta. Men sitter oftast och hänger. Läser sedan på tåget.

Vilken är din favoritplats att läsa på?

Sängen/soffan.

Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag förutsätter att frågan handlar om privata böcker … Jag skriver mitt namn i böcker jag lånar ut, är nog bättre på att minnas vad jag lånat ut än vad jag lånat.

Viker du hundöron i dina böcker?

Ja. Inte som regel, men ibland för att återfinna sidor, ibland som bokmärke.

Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Någonsin är ju ett rätt så omfattande ord. Nja, får jag säga. Mycket sällan, men jag kan nog inte säga aldrig, tror jag.

I studierelaterade böcker då?

De studierelaterade böcker jag faktiskt köpt medan jag studerat tror jag att jag då och då skrivit i. Fast lika ofta kommentarer till mig själv som matnyttigheter. Jag är mer förtjust de där i små post-it-liknande flärparna man kan skriva på och klistra i marginalen. Funkar bättre än både hundöron och marginalanteckningar!

Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Läser på svenska och på engelska i första hand, mer sällan på danska eller norska. Svenska är favoritspråket även om jag på senare tid insett att engelska funkar bättre än jag trott.

Vad får dig att älska en bok?

Iakttagelser, språk, långsamhet (ofta), en egen blick, när inte intresset för Berättelsen överskuggar intresset för att skildra situationer och scener.

Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Att jag gillar den. I yrkesutövandet är det knepigare och handlar lika mycket om att lyssna in vad respektive person kan tänkas önska/behöva/klara/tåla.

Favoritgenre?

Stora Klassiska Romaner.

Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Deckare läser jag i princip inte alls, pga generellt ointresse. Sci-fi mycket sällan. Feel-good romaner eller chick-lit i stort sett aldrig, också pga ointresse.

Favoritbiografi?

PO Enquists Ett annat liv om det gäller självbiografier. Witt-Brattströms om Moa Martinson kanske i biografigenren.

Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Tror inte det.

Det vita bandet, Michael Haneke

2010-11-19T12:06:00.006+01:00

Har ni inte sett den här filmen så gör det!

Haneke är annars inte min bästa vän. Jag har sett Pianisten och tyckte mycket om den, fastän den förstås är gräslig på många vis. Men stark! Och häftig. Har inte sett Funny games och har inte den minsta avsikt att göra det. A brukar försöka få mig att gå med på Haneke-film hemma, men jag är rätt svårövertalad. Det där särskilda läget som behövs för gräsligheter infinner sig mera sällan.

Men Das Weiße Band hade jag en känsla av att den skulle vara bra och stark och säkert hemsk men inte nödvändigtvis gräslig och/eller nattsvart. Så, visst.

Och vad den var bra!

Stilla, vacker, långsam (redan förtexterna var oerhört långsamma, för att liksom försätta tittaren i rätt läge). Hemsk, ja, absolut. Fantastiskt skådespeleri.

Tydliga associationer framåt i tiden från filmens 1913-1914. Två gånger säger personer "Äsch, världen kommer inte att gå under!" och det kommer de förstås ganska snart att få äta upp. Och en generation barn som uppfostras med och in i det våld och den moral och hårdhet som genomsyrar tiden och världen i filmen kommer förstås inte att bli en hel och sund generation, eller? Manligheten under lupp, alltid intressant.

Det finns en (eller två) scener med en pappa, en liten son och en skadad omhändertagen fågel som är alldeles fantastiska, och som säger så mycket om hårdhet/mjukhet och manlighetens yta och sprickorna i fasaden. Åh.

Överlag var barnen som spelade mycket bra, scenen som framsidans bild är tagen från är lång och stark och så jävla hemsk. Jävla kultur! I en av intervjuerna i bakommaterialet säger Haneke att han läste väldigt mycket om den tidens barnuppfostran, och att metoder och åsikter och resonemang är direkt hämtade ur dessa skrifter.

Jag har dödat en text. Och jag vet inte hur det gick till.

2010-11-15T17:35:00.003+01:00

Det där jag skrev om här.

Det där som bara bara bara skulle vara roligt och opretentiöst och utan krav etc. Nu är den muerte. Jag kan inte ens öppna mappen med två-tre olika dokument för att se HUR död, om där finns ryckningar och skälvningar fortfarande eller om det är total rigor mortis. (Jag vet! Jag drar mina metaforer alldeles för långt!) Vågar inte. Och jag kan inte minnas hur det gick till. Blev jag för entusiastisk? Skrev jag för mycket? Vågade jag hoppas? men varför skulle hoppandet i sig leda till textens död?

Allt jag vet att jag mår lite illa bara av att tänka på det där nu. Som om det inte bara var dött och dåligt utan på något vis även pinsamt. Vågar, som sagt, inte se efter om det stämmer. Detta vet jag inte om jag varit med om förut.

Jag försöker komma på om det är något annat, om problemet ligger på ett helt annat ställe, kanske, än hos texten. I mitt liv? Något som hände/som jag gjorde – som fick denna ödesdigra påverkan på en stackars text som inte gjort nåt värre än attt bli till och att funka ganska bra som avkoppling från Romanen. Men jag kommer inte på.

Är det då helt enkelt att jag hade för bråttom? Att jag började researcha saker innan jag och texten var riktigt redo? Att jag vågade börja drömma? Vilket förundrar mig, för även om båda mina romaner hittills vid någon punkt fått mig att tänka "men vad är det jag håller PÅ med?!" så är detta något som jag liksom fick viska fram när jag vågade berätta det för Jessica. För att jag inte begrep/begriper hur det skulle kunna bära hela vägen.

Hon var dock av en annan åsikt.

Och kanske, kanske, var det där det började barka åt fanders? När jag fick höra att det skulle kunna gå, började vrida och vända på och SYNA min dittills bara skojiga och lekfulla idé för att se hur den kanske skulle kunna genomföras. Kanske.

Ändå förundrar det mig, detta totala äckel jag nu känner inför det. Och en undran: kommer jag nånsin att kunna/våga/vilja närma mig den igen, om så bara av ren nyfikenhet? Var ligger allt detta – i mig eller faktiskt hos texten?

Ett tips!

2010-11-09T21:13:00.000+01:00

I dessa tider med kalla vindar när alla strån bör dras till stacken:

Titta in på bloggen Pictures of Muslims Wearing Things. Tydligare kan väl varudeklarationen inte bli: bilder på muslimer som har på sig ... grejer. Medaljer, slöja, kilt, t-shirt, dhoti, tiara ...

Och så kan ni få gissa (i kommentarerna, lämpligen) hur jag snubblade över den.

Ett inlägg om diverse

2010-11-08T19:57:00.005+01:00

Nä, nu har väl 45-åringen mister Khan legat överst lite väl länge?

Jag har inte så mycket att säga för tillfället. Finputsar romanen, försöker kurera min nattliga rethosta, läser mycket långsamt och lite trögt.

Håller på med Esterházys fotbollsbok. Eller, den har inte börjat handla om fotboll än, inte särskilt mycket i alla fall. Och den låter sig inte läsas i ett huj, precis. Men jag är otroligt imponerad av hans språk. Hur meningarna och infallen slingrar och kastar sig om varandra, han tycks följa varje impuls, det är som ett flöde, det är associativt och ofta roligt och så SNYGGT gjort. Återkommer nog när jag har läst klart, tänker jag.

Medan jag inte bloggar funderar jag till exempel på:

Att ge mig på att laga de här vårrullarna.

HUR stort Afrika verkligen är.

En väldigt stor hästras: Belgian Draft Horse. Bildgoogla den!

Grattis på födelsedan!

2010-11-02T22:03:00.000+01:00

... many happy returns of the day, mister Khan!

Stolt tillkännagivande

2010-11-01T17:39:00.006+01:00

Idag blev jag uppmärksammad av mina kollegor på detta. Oh!

Här är den också, på förlagets sida. Den långa katalogtexten fick alltså följa med till Adlibris, roligt tycker jag!

Tja, så nu finns alltså inget annat att säga än: där är den ju.

Och sen bli förskräckligt nervös över att den ska ut och iväg och bort ifrån mig och bli läst och tyckt saker om och … Hjälp.

Men också fantastiskt roligt, förstås!

24 mars är recensionsdag.

Jamaica Kincaid: Annie John

2010-10-29T14:37:00.005+02:00

Igår hade vi bokcirkelträff nere på Lilla Linné, fem av sju var närvarande. J hade valt Annie John av Jamaica Kincaid, en författare jag inte alls läst tidigare. Köpte den vackra nyutgåvan från Tranans förlag (med fint förord av Mats Kempe), lite gramse på Adlibris som levererade en bok med skyddsomslaget trasigt i ett hörn... Tänkte på min vän Z. som är OERHÖRT noga med köpeböckernas kvalitet, hon skulle reklamerat. Jag var för lat.

Tycker väldigt mycket om boken. Språket, renheten och djupet. Att de sju-åtta kapitlen står nästan som fristående noveller ur flickan Annies uppväxt på Antigua.

Uppväxten och kvinnoblivandet och den föränderliga relationen till mamman står i centrum. Att fylla tolv (eller vad det kan vara) och inte längre få en klänning i samma tyg som moderns. "Det där är du för gammal för nu". Smärtan i att skiljas åt, att ingenting längre är detsamma, fastän relationen finns kvar, på ett sätt lika stark men nu uppblandad med nya, mörkare, känslor. Väldigt fint skildrat. En fantastisk scen mot slutet, där en spricka tycks uppstå i golvet mellan dem, Annie vill inget hellre än att luta sig mot mammans kropp – men hon kan inte. Sprickan och skuggorna ligger emellan dem.

Vi diskuterade kapitlet som handlar om regn, och Annies mystiska sjukdom. Ingen av oss hade (kunnat) läsa det symboliskt, som pubertet eller liknande. Vi var (är) väl lite frågande, men jag läser det nog helt enkelt som en sjukdomsbeskrivning, en upplösning av verkligheten strax innan hon växer ur sin säng, sitt liv på ön och sin barndom, och reser till England.

Vi blev nog alla rätt sugna på att läsa mer av Kincaid. Jag vill absolut göra det. Nyfiken på hennes projekt, eller vad man ska säga. Skildringarna av uppväxten, det koloniala. Att byta namn på grund av skrivandet. Bara en sån sak som att skriva en bok med titeln My mother – an autobiography!

Här är Antigua, förresten, i Leeward islands:

Visa större karta

Kommande läsning

2010-10-29T14:31:00.004+02:00

Dessa tre väntar på mig när jag kommer till jobbet på måndag:

Gunnhild Øyehaug: Vänta, blinka (nästa bokcirkelbok)

Péter Esteràzy: Ingen konst

Beate Grimsrud: En dåre fri

Lite skryt: en intervju

2010-10-28T11:02:00.002+02:00

På Malmö stadsbiblioteks webb ligger just nu en intervju med mig (under fliken Aktuella författare!). Kolla här.

Yay for Chris Cooper, btw!

2010-10-27T21:22:00.006+02:00

Ursäkta rubriken, den är ett citat.

Jag är sjuk idag, matt och lite febrig och har inte gjort ett dugg på hela dagen. Allt jag orkar är att länka ...

Ypperliga P-PCC har haft en David Strathairn-grej på gång, film efter film har skrivits om till mitt stora nöje. Och nu hittade jag ännu en bra grej: Lone Star med Chris Cooper.

En John Sayles-film som jag tycker står sig bra i hans produktion. Hemligheter, långsamt tempo, personer med flera lager, mycket miljö. Dessutom en svettig sexscen som hamnade högt på Fantasins lista (från andra numret, tror jag) över heta ögonblick i filmhistorien (den kan jag återkomma till nån gång, den är värd en repris!).

Chris Cooper var en gång NÄSTAN vad David Strathairn nu är: stor favorit. Otippad men lovely. Jag tycker att han är fantastisk i Adaptation, t.ex. Som "craaaazy white man", orkidétjuven själv.

Häromkvällen såg jag och A. Where the wild things are och A. sa på första repliken av Douglas (vildingen som ser ut som en tupp): "Det är ju din favorit!" Mig tog det mycket längre tid att känna igen Coopers röst. Men visst var det han. Liksom Strathairn en röst jag gärna lyssnar på.

Något lite om manusredigering

2010-10-21T09:53:00.001+02:00

Läser mitt manus med herr redaktörens anteckningar, strykningsförslag och kommentarer. Nyttigt, roligt och bitvis förfärligt jobbigt. Fantastiskt med någon så duktig som närläst och petar och gör mig uppmärksam på slarv, upprepningar, medmera. Puh!

Jag muttrar för mig själv, skrattar (åt mig själv), bläddrar och korshänvisar och klottrar med rödpenna (redaktören använder blyerts, jag måste kunna skilja våra krumelurer åt) och dunkar stundom huvudet i bordet. Det är bitvis rent pinsamt och nästan omöjligt att läsa vidare. Jag inbillar mig att hans blyertsstreck blir tröttare och tröttare. Så tror jag ju inte att det är, men själv blir jag tröttare och tröttare – på mig själv.

Det bra med allt detta, dock: det kan bara bli bättre!

Imorgon fredag åker jag till sthlm för att gå igenom texten.