lördag 18 oktober 2014

Om litteraturen och staden

Det var en text i DN idag om stockholmskildringar i litteratur, och var författare bor, och att det är landsbygd som gäller och sådär.
Jag läste och tänkte en sak:
Att den där texten kunde ha blivit både mer djuplodande och mer träffande om den inkluderat
a) andra städer än Stockholm
och
b) ungdomslitteratur.

Och så tänkte jag att jag skulle skriva nåt om det där, men nu när jag väl sitter här så orkar jag inte skriva riktigt så utförligt som jag fantiserade om.
Men, något åt det här hållet:

Det skulle bli en text som kunde börja med att säga något om att det finns en ganska tydlig tendens till Stockholmscentrering i dagspress (eh, åtminstone huvudstadsbaserad sådan). Det behöver jag kanske inte orda om så mycket? Men liksom på allvar, hur intressant är det att läsa om att inga författare bor innanför tullarna längre? Nähää, TULLARNA. Dom, ja.
Ja ja.

Det andra, som är lite mindre självklart och givet (beroende på vem man frågar förstås) är ju det ständiga osynliggörandet av (barn- och) ungdomslitteratur. Kommer man ut med en roman för vuxna på ett åtminstone halvstort förlag så väntar man sig recensioner på recensionsdagen, eller inom ett kort tidsspann från den. Kommer man ut med en roman för ungdomar ska man liksom vara nöjd om man ALLS recenseras. Och det är inte så säkert. Nåt datum är ingen idé att markera i kalendern.
Trist.
Och, som många påpekat bättre (till exempel läsambassadören och Jenny Jägerfeld via Lisa Bjärbo): det är en viss dubbelmoral i att gång på gång skriva om hur lite ungdomar läser, allt mindre hela tiden och oj oj, larmrapporter hit och dit. Men sen aldrig göra kopplingen till hur [lite] det skrivs, talas och ges utrymme åt den där litteraturen.
Apropå detta kan man som ett (tydligt) exempel på tendensen räkna antalet gånger som de nominerade i vuxen- respektive barn-och ungdomsklassen kommer att omnämnas i olika medier efter att augustprisnomineringarna tillkännages på måndag ...

Ja, det var något åt det hållet jag tänkte i morse. Men sen var det också det där med stadsskildringar och platser i litteratur, och en känsla (ej statisktiskt eller absolut belagd) av att de där skildringarna existerar i hög grad i svensk ungdomslitteratur och är värda att prata om/skriva om. Men vem gör det? Vem får en helsida i Boklördag för att grotta ner sig i Sverigebilden i ungdomslitteraturen? Jag skulle gärna läsa det!


Detta.


Jag hittade den hos Ivy Blossom, lyckades inte spåra den bakåt så långt därifrån. Men tyckte hur som helst att det var bra och fint och rätt. 


(Vet inte hur jag ska tagga den här bilden, det känns som att jag kunde slängt dit typ hälften av mina redan existerande taggar kanske ...)

måndag 13 oktober 2014

Medeltiden och jag

Läser just nu den övre (med undertiteln folkligt och groteskt i nordiska kyrkmålningar och ballader), suktar efter den undre.








söndag 12 oktober 2014

Kungens barn och litterär kompromisslöshet

Jag tror att min läs-svacka (förlåt det oortodoxa bruket av bindestreck, men det ser ut som nån sorts vadarfågel annars, det där ordet...) är över.
Jag parallell-läser saker jag själv verkligen vill läsa, och ungdomslitteratur mer för jobbets skull. Men med intresse.

Jag läste Sonya Hartnetts Kungens barn häromdan, den hade en sorts lågintensiv sträckläsningspotential. Gillar det jag läst av henne mycket, och vill läsa mer.
Torsdagsbarn! Fjäril! Det är de jag gillat bäst, väldigt väldigt bra böcker.
(Torsdagsbarn är ju, för den som har superkoll på MIN litterära produktion, det mer briljanta syskonet till min novell från 2003, "Min bror gräver en grop"... nä, de har nästan ingenting gemensamt förutom just det: en bror som gräver. Men lite skoj är det.)

Men, Kungens barn var det tydligen jag skulle skriva om?
Den är ungdomsklassad men jag tänker att en mogen läsare i typ tolvårsåldern nog skulle gilla den. Den är inte så svart som annat jag läst av Hartnett. Den känns kompromisslös på ett annat, snarare litterärt än innehållsligt vis. Hurdå? Jo, såhär: jag tyckte när jag läste att det tydligt sken igenom att hon skrivit något som hon varit intresserad av, som hon velat skriva, och inte funderat över målgrupp, genre, marknad eller liknande. (Och det där är något som, inom parentes men ändå, det måste ju sägas när jag nu börjat, jag tycker att man rätt ofta kan se i barn- och ungdomslitteratur: marknadsanpassning. Hur ska vi göra för att sälja in det här till så många som möjligt? Vad säljer? Vad funkar? etc. Rätt trist, ju.)

Nå, alltså. En andravärldskrigshistoria i England, med evakuering ut på landet, två syskon plus en "evakuerad", flickan May som de tar under sitt beskydd. Farbrodern Peregrine (och Jessica kan ju få reta ihjäl mig för detta, men men), en gåtfull man med mörka ögon och hälta efter polio. Ähm.
En slottsruin med två pojkar i. Bombningarna av London. Berättelser om makt och vanmakt, barndom och uppväxt, barnvärld och vuxenvärld.
Det tilltalade mig.

Nu när jag bildgooglade svenska respektive engelska titeln för att hitta omslagsbild såg jag den här nedan, som jag måste säga att jag gillar mer än den ovan. Men på engelska verkar finnas två utgåvor, för den ovan fanns också med engelsk titel.


13 oktober


Ja, istället för att "fira" Columbus Day (vilket ju ändå låter helt bisarrt, eller hur?!) så firar vi Indigenous Peoples Day.