onsdag 30 juni 2010

Dagens protest

(Drottningtorget)

Jag har också länge irriterat mig på den där reklamkampanjen för militarism och försvarsmakt.

tisdag 29 juni 2010

Något om research

Jag faktakollar. Och snöar in.
Måste bara skriva något om den här sökmotorn som vi nu alla tycks använda, och vars själva namn blivit benämningen på att leta reda på saker på nätet. Jag vill inte gärna skriva att jag ÄLSKAR den, när jag egentligen menar själva sökandet, snurrandet, alla förgreningar och dörrar som öppnas för mig när jag på jakt efter något obetydligt ramlar över så mycket mera.
Vännen K bojkottade ett tag denna sökmotor, och försökte med andra, som en privat protest mot det totala världsherraväldet. Men gav upp efter ett tag, för att de där andra inte var lika bra. Jag sympatiserar, men hänfaller ändå ständigt till det där lilla sökfältet inbyggt i mitt Safari-fönster.

Igår satte jag mig först med texten, för att redigera/skriva/skriva om. Skulle bara söka reda på lite fakta, lite bilder, kolla några detaljer ... Fastnade alldeles. Hade otroligt roligt.

Hittade skönheter som den här:


Rover 12. Det är inte exakt den modellen jag letar efter, och det driver mig till vansinne att jag inte kan hitta exakt rätt. Men nåja. Roligt var det! Otroligt eleganta bilar, måste jag säga. Och återigen bevisades min tes: "välj ett ämne, hur smalt eller udda eller obskyrt som helst, och någonstans på internet finns ett forum ägnat just detta." Sant! Även om ämnet i det här fallet förstås inte var det minsta udda.

Så här tänker jag om research: Det behöver inte göras innan jag skriver, det bör kanske inte göras i förväg, helt enkelt. Vissa saker behöver man förstås veta, men nu menar jag specialkunskap, detaljer, fakta etc etc. Bättre för mig är att först flödesskriva scenen/scenerna och därefter göra research för att kolla detaljer. På så sätt hejdas jag inte av fakta när jag skriver, utan kan förhålla mig precis så fritt som jag vill. Hittepå är nummer ett, kan man säga. och sedan gör researchen att nya saker kan skrivas, fakta leder till idéer. Bilder och info jag hittade på mina irrfärder igår ledde till en tanke som jag får se om jag ska göra något med. Skulle vilja rådfråga min textcoach (Jessica) ...

Men tanken var: detta fyllande av faktaluckor i texten (inte alla luckor, förstås, men sånt där som behöver finnas. Ni fattar!) är otroligt tillfredsställande. Samtidigt som det kan göra mig tokig av frustration när jag INTE hittar det där jag vill hitta. Eller när fakta, bilder, kartor, detaljer inte hjälper. I slutändan är det ändå jag som ska skriva det, och det ska funka i denna text som alltså redan finns, som nu har egen kraft och ton och – ja.

måndag 28 juni 2010

Mycket kort midsommarresumé

Svärmor i rabatten (gräslöken blommar!).

Vi var nio vuxna och en treochetthalvtåring. Stugan är liten men vi var ute nästan hela tiden. Några tältade, några sov i friggeboden, några sov i en gästlägenhet i grannarnas lada. Toppen!

En lucka i molnen.

Men det var häpnadsväckande nog fint väder nästan hela tiden. Midsommardagen solgass och bad. Krabbfångst, målning av båten, iläggande av densamma. En första roddtur. Mycket brännmaneter, förutom på Lilla stranden. Kvällsdopp och gruppfoton som tycks föreställa ett gäng nudister på semesterresa.

Mamman i potatislandet.

Sista dagen (söndag) åt kvarvarande styrka några egna primörer, mycket mycket goda, men de var små.
På sedvanligt vis kopplade min hjärna långsamt på när hemresan närmade sig: började fundera på text. Ett trevligt återuppvaknande till vardagen.

torsdag 24 juni 2010

Främlingen i huset, Sarah Waters

Vilken märklig bok! Jag har läst en tre-fyra av Waters romaner, tyckt mycket om framförallt Kyssa sammet och Ficktjuven. Trodde att jag ställt mig i kö på denna på bibblan, men upptäckte att inte. Fick låna den ändå, från "soc" (dvs Boken-kommer-avdelningen). Sträckläste den, med avbrott häromkvällen när jag var ensam hemma och inte vågade läsa den av oro för att det skulle bli för läskigt. (Jag är den första att säga det: jag är fruktansvärt mesig.)
Läste sedan ut boken på en kväll. Och sen kom det ju nåt emellan innan jag tog mig samman att skriva detta.

Bitvis är det otäckt, men det blev aldrig vad jag föreställt mig. Vilket ypperligt sätt att använda sig av "skräck" och av skräck! Snacka om berättarauktoritet! Och samtidigt – det som för mig blir kärnan nu i efterhand är glipan som blottas just där, i centrum av berättelsen. Berättarens egna blinda fläckar.
Å, hur gör man? Hur gör hon?

Det har lagts lite tid i recensioner etc på att konstatera att Waters rört sig framåt i tiden i den här romanen, här är det slutet av 1940-talet, efterkrigstid, påväg mot femtiotal, men. Men. Den är också på ett sätt alldeles tidlös. Det körs bilar, det telefoneras, det har rasat två världskrig. Men i texten, mellan människorna, i miljöerna är det inte mycket som talar om tid eller placerar romanen över huvud taget. Det stora förfallna huset Hundreds Hall i berättelsens mitt står ju också stilla. På ett sätt utan tid, och på ett sätt mycket tydligt plågat av tidens gång, allt mer förfallet.

Att i en berättelse som cirklar kring något övernaturligt, ett "spöke", en "liten främling" (The little stranger heter boken i original, väldigt fint!) välja en berättare som är en förnuftets man, en skeptiker och rätt så jordnära person är bra, intressant, svårt, klokt. Vad ska jag säga? Bra på flera sätt. Bra för att läsaren inte kan veta. Berättaren och det han berättar säger ibland olika saker. Vad vill Waters att jag ska tro, och vad vill doktor Faraday att jag ska tro? Vilket svårt grepp! Svårt att skriva, menar jag, inte svårt att läsa. Utmanande för att läsaren när romanen är slut fortfarande inte riktigt vet. Mest väntat hade väl varit att låta den skeptiske berättaren bli överbevisad om existensen av "något annat". Det sker inte här. Läsaren lämnas bland frågorna.

Stämningen! Den sönderfallande familjen i det stora, kalla, likaså sönderfallande huset under den fuktiga engelska vintern. Mörkret, kylan, rädslan. Det okända.
Att arbeta med skräck på det sättet: med små små medel. Knackningar, flaxandet som av fågelvingar, en visselpipa, ett talrör mellan barnkammaren och köket. Det upptar en mycket liten del av boken, men när det kommer är det verkligen otäckt. Otäckt för att människorna i romanen reagerar som jag föreställer mig att man faktiskt gör. Med ilska, skratt, rädsla i lika doser. Irrationellt, förnuftigt, oväntat.


Men, ni som läst romanen, vad tror ni? Hur har ni läst dess gåta, dess övernaturliga (?) inslag? Jag vill inte spoila er som inte läst, men i kommentarerna kan man få säga vad man vill. Någon som läst? Som tolkat? Själv har jag en idé som inte riktigt funkar logiskt, men det är kanske för mycket begärt ...

onsdag 23 juni 2010

The Lacuna, Barbara Kingsolver

Morgon. Igår läste jag ut Kingsolver.

Och jag grät den skönaste av gråt: den litterära. Över utläst bok, sista sidan vänd och en avslutning värdig denna tjocka roman. Innehållsdiger är väl ett bra ord, säg? Jag skulle vilja citera slutet för er här, mina vänner, men avhåller mig. Läs själva, snälla ni, läs!

Om litteratur och skrivande och konst. Om kommunism och politik, om Amerika och USA och "Un-American activities", om kärlek och (till viss del) sexualitet. Det går alltså att ta detta stora grepp, det går att skriva sig igenom det, läsa sig igenom det! Romanen faller inte isär, den bär och den håller.
670 sidor är i mesta laget rent principiellt, tycker jag. Eller hur ska jag säga, generellt. Det ska vara helvetes intressant för att hålla hela vägen. Tycker dock, som den uppmärksamme läsaren redan vet, att det gör det här. Det håller.
Faktiskt hela vägen fram till sista sidan, och under utläsningen av boken (på pendeltåget från jobbet, i busskuren på centralstationen, på 60-bussen och därefter vid köksbordet) hann jag både förtvivla om själva slutet, och hoppas att Kingsolver skulle ro det hela iland utan att falla i någon fälla. Sista stycket, en utandning, och sedan satt jag i köket och grät en skvätt. Grät ytterligare en skvätt över tvättvikningen i sovrummet. Åh!
Det var inte så mycket för att det slutade sorgligt, det var att det var slut, att slutet var storslaget på ett på något vis vardagligt vis. Att det stämde, att det höll ihop, att det drabbade mig. Och: att boken nu får vila från mina ögon eller vice versa. Värt att gråta över.
Vill minnas att jag grät ungefär samma tårar när jag läst Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi, när jag läst PO Enquists Ett annat liv, samt, tror jag, när jag första gången avslutade Jan Kjærstads trilogi om Jonas Wergeland. Så, ja, det är en litterär gråt. Den hänger lika mycket ihop med att ha tagit sig igenom och tagit del av något som har en storslagenhet (också när det är mycket vardagligt), som med vanlig klassisk "sorglighet". Not so much. När jag avslutade Ian McEwans Försoning, däremot, herregud, det var riktig jäkla sorgegråt det, som höll i sig i flera dar. Den kallar jag inte litterär för fem öre.

Men detta är kanske en parentes, om än lång. Är det The Lacuna jag ska säga något om? Tänker att jag liksom redan gjort det, lite här och lite där. Hur många inlägg krävs för att någon eller något ska få en egen tagg/etikett/ämnesord?

Vad kan jag säga?
Att den inte var som jag föreställde mig när jag köpte den? Men ändå, på något vis. Jag visste så lite. Läste inte baksidestexten. Bara det där som Band of Thebes skrev. Från 1930-tal till 50-tal, Mexico och USA, en författare, "closeted homosexual". "Partly closeted", får man väl säga i alla fall. Och att romanen sedan växte ut omkring mig medan jag läste, att den blev en historia om Mexico, om USA, om efterkrigstiden (som råkar intressera mig extra mycket för tillfället), om hetsjakten på kommunister. Åh, efter att ha suttit och läst på tåget hem igår ryckte jag till av nån sedvanligt idiotisk löpsedel, något med en "kupp" eller nåt, för att jag var så djupt inne i boken och associerade det där med pressens smutskastning och svartmålning och ogrundade anklagelser av allt och alla som kunde associeras med kommunism. Det tog mig ett ögonblick att inse varför jag reagerade som jag gjorde. Och att det trots allt bara var en vanlig löpsedel.

Harrison Shepherd och Violet Brown, den förre obestridligen huvudperson, men den senare minst lika viktig för romanen, för romanen i romanen, för framväxandet av berättelsen. Namnet: violett och brunt, och hon tycks verkligen ha just dessa färger: brunt och jordnära som snusförnuft (förutom dess negativa klang, det är ett positivt snusförnuft!), men med en släng av något annat: violett eller lila eller cerise som känslor, som en blick, som något oväntat. Hon leder läsaren genom romanen, med fast men mjuk hand. Hon avslutar, det är hennes ord som knyter samman.

Tänk att skriva en sådan roman. Det är konstruktionen, bland annat, som hänför mig. Eller, hur ska jag säga? Jo: att kunna skapa något så stort, men så sammanhållet. Så många trådar men aldrig rörigt. Hur gör man?? Å, det är en nåd att stilla bedja om, att någon gång kunna skriva så. Kanske inte 700 sidor, det tror jag inte jag ska ge mig på, men storleken här har inte med sidantalet att göra. Den är stor i sig själv.

måndag 21 juni 2010

Årets längsta dag

470 sidor in i The Lacuna. Som bokmärke har jag ett udda svartvitt foto jag köpte (tillsammans med en bunt andra utvalda, ur en stor låda) i Berlin, i antikvariatet på Nollendorfstraße. Så passande, nu när jag tänker på det!

Lacuna översätter min dators ordbok till lucka, tomrum, hålighet (men även det svenska ordet lakun, högst förvånande och intressant).
Det är en roman om och av (i fiktionen) en människa som syns ovanligt lite. Dagboksanteckningar nästan helt utan ordet jag. Iakttagelser, mycket precisa. Bilder, händelser, andra människor. Historiska skeden: Kahlo, Rivera, Trotskij, Truman. Ibland de egna initialerna HWS, ibland ett omnämnande av sig själv med andra ord. Så småningom, i brev, framträdande med det där resliga smala ordet I – jag.
Är det alltså Harrison William Shepherd själv som är håligheten i romanens centrum? Eller är det vad han bär med sig, vad han håller inom sig? En huvudperson, en iakttagare som knappt syns. Han blir synlig så som ett tomrum blir synligt: genom det som omger det. Det utrymme som är hans är det som inte upptas av andra, av huset, av världen omkring honom. Som ett inverterat foto: det mörka fältet där är en person, de ljusa omgivningarna är gräs, hus, träd, mark.

Så här, sidan 364:
Frida, you always said the most important thing about any person is what you don't know. Likewise, then, the most important part of any story is the missing piece.
Det är Frida Kahlo han skriver till.

Jag vill inte nå sista sidan. Jag vill vara i det här språket, det är ett lätt resesällskap, det är inspirerande och sorgset och glädjande. Det är en människa att tänka på och vara hos och känna med.
Jag vill falla på knä inför den här romanen.

söndag 20 juni 2010

The Lacuna

Tänkte ju att jag skulle skriva om Främlingen i huset, men måste skriva något annat först.

Via alltid intressanta Band of Thebes hittade jag Barbara Kingsolvers roman The Lacuna (som belönades med The Orange Prize nyligen). Köpte den i pocket och skrattade sedan lite för mig själv när bokpaketet anlände: den är nästan 700 sidor!


Nu har jag börjat läsa och jag är lite hög. Litterärt upphetsad. Uppslukad. Formligen älskar den och inser att 700 sidor inte kommer att räcka alls så länge som man hade kunnat tro.

Hennes språk! Fantastiskt vackra bilder, särskilda vändningar hela tiden, blixtskarpa iakttagelser av Mexico, av USA på 1930-talet, av en ung mans dagboksanteckningar. Just nu befinner sig den unge mannen, Harrison Shepherd, hos Frida Kahlo och Diego Rivera, han arbetar i deras hushåll. Det som sägs, det som inte sägs. Humorn, tiden, konst och politik. Åh, den här boken har allt jag kan önska. Ligger raklång på kökssoffan och skiter högaktningsfullt åt solskenet utanför (nå, det har faktiskt regnat halva dan) och tänker att det fanimig är fantastiskt att man kan få lov att ägna sitt liv åt litteratur! Att läsa sådana här fantastiska romaner, och att skriva!

Återkommer med all säkerhet när jag läst mer.

Någonstans skäller en hund

Via Go Fug Yourself hittade jag denna roliga text om att alla (nej, givetvis inte, men många) romaner innehåller raden "somewhere, a dog barks", alternativt "a dog barks in the distance".
Läs!
Jag läste och fnissade och satte sedan hastigt mitt fniss i halsen när jag insåg något. Öppnade mitt worddokument, skrollade mycket målmedvetet, och tjena!
På sidan 192: "Någonstans skäller en hund, korta skarpa skall. Sedan åter tystnaden."
Nej! Nej nej nej!
Och samtidigt något av det roligaste på länge.

Fan! Jag gillade den där hunden. Det var inte ett grepp som skulle spara mig tid. Det var en hund jag faktiskt trodde på. Ett försök – om än enkelt, det får jag kanske medge – att skapa miljö, ljudbild, att göra läsaren uppmärksam på världen runt omkring personerna och händelserna.
Vad ska jag göra nu? Kan man behålla en sån sak i sin text när man blivit uppmärksammad på dess vanlighet? Klyschighet? Jag vet inte. Måste jag kanske behålla den, om inte annat av just den här anledningen? Eller måste jag alltså göra något mer av den där hunden?

Lördagen den 19 juni 2010

Idag har jag:

Varit på Ikea en historiskt snabb sväng. Skulle ha sex stycken knoppar till köksskåpen men tackom och lovom så skulle modren ha div. annat.

Varit på Orust i ett underligt väder med sol och regn och sol och regn. Vackert dock med regnskurarna på avstånd som tunna grå slöjor över öar och kustband. Vi åt ute i nån sorts tveksamt duggregn. Min bror bestämde att det inte regnade och så var det bra med den saken. Vi är väl i Sverige?! Det är väl sommar?! Onekligen.

Förberett lite inför midsommar. Bland annat tittat till lägenheten i grannarnas lada som vi ska få låna till några av gästerna (och där inne minns jag nu, märkligt, att jag sov en gång för många år sedan tillsammans med min moster, det var också midsommar, jag bör ha varit ungefär tretton, kan detta stämma? Vi plockade sju sorters blommor enligt konstens alla regler och jag drömde om två fallskärmshoppare av vilka jag väl slog mig ihop med den ene.)

Återvänt till staden i bil, genom samma tetiga väder.

Lagat vietnamesiska vårrullar samt dumplings tillsammans med vänner från skåne samt fått köket vänt upp och ner av en charmig liten typ på drygt ett år. Favvo: Köksskåpen såklart. Och knapparna på ugnen.

Läst ut Sarah Waters Främlingen i huset (rapport kommer kanske imorgon) medan A spelar datorspel.

Ville bara säga det.
Jorå. S'att äh.

fredag 18 juni 2010

Om musik och bilder

En gång, när jag var nånstans i yngre tonåren eller så, sa en vän att han inte förstod hur folk kunde lyssna på musik och INTE se bilder framför sig. Det förvirrade mig, och jag tror inte att jag vågade säga nåt annat än att mumla medhåll. Nu kan jag tycka att det var rätt fånigt sagt, vad om man inte såg några bilder? Var man lite sämre då?

Med denna lilla inledning vill jag inte säga något mer än bara just det. Jag har tänkt på musik och på bilder idag.
Ganska mycket av den här romanen som är under arbete har jag skrivit till olika musik. 1940-talszjazz i stor utsträckning. Men också gammal indisk filmmusik. Och det är märkligt, när jag nu i redigeringsfasen lyssnar på en del av de där låtarna så ser jag alldeles tydligt för mig hur det var att börja skriva. Jag antar att det påminner om hur alla ni vanliga som har luktsinne * kan uppleva luktminnen, åtminstone föreställer jag mig det.
Musik som nu mycket starkt och levande framkallar bilder för mitt inre, hur jag tänkte mig texten då, hur jag tänkte mig personerna och miljön. Jag minns den där rädslan, att kasta sig ut i något nytt och våga lita på det, våga tro på det. Jag är den förste som måste göra det!
Jag hade en mycket mycket tydlig bild. Så här skrev jag i min anteckningsbok, det var den 27 oktober 2008:
En vision av hur det skulle kunna bli. Mycket vagt. En förhoppning. Bilder, miljöer, färger. Något organiskt. Växande och förruttnelse. Gruppen, människorna: deras röster, ansikten, händer. Resan? Hennes röst, hennes blick. Temperament. Hetta och ilska. Något kvardröjande – kriget. Både minnen och en ny vetskap. Och att fortfarande kunna förvånas av våld.
En del av det här har jag följt upp i texten. Annat inte. Något finns, men bara som detaljer, underströmmar. Men det som jag inte lyckats fånga är den där oerhört starka känslan av att kunna SE texten, eller se hur den skulle kunna bli.
Flummar jag?

Här är en av de där låtarna som av någon anledning ger mig allra starkast bildminnen av skrivandet: Khoya Khoya Chand, sjungen av Mohammed Rafi. Vet inte varför det blivit just den.
Och för den som vill gräva ännu djupare, en hel spellista. Det är en samling med det lite fåniga men ack så typiska namnet Bollywood - before the Slumdog Millionaire Years.




* Om detta med Anosmi, att sakna luktsinne, ska jag skriva en annan gång. Lovar!

torsdag 17 juni 2010

Om redigeringen av texten

Att redigera är inte som att skriva. Det är skönt, det är en syssla att försjunka i, det är ett pillande som ändå bär framåt, som rättar till och stagar upp och rätar ut. Jag kan glida genom texten, bläddra i pappersbunten intill mig och skrolla neråt genom dokumentet parallellt.
Men tröttande. De större sakerna lämnar jag till morgondagen. De som kräver lite mer tankearbete än jag är förmögen just nu.

Jag läste igenom alltihopa nu medan jag väntade på respons.
Ibland läser jag min text och känner ingenting, fattar ingenting, ser inget annat än de där orden jag gnetat ner på sidorna i rad efter varandra. Men nu lyckades jag faktiskt LÄSA, och det var väldigt skönt. Mot slutet fick jag till och med en känsla av den där resan som de faktiskt varit ute på (inre, yttre), och jag tänkte att man nog skulle kunna känna något där, känna för dem, med dem.

Det där slutet som jag skrivit och skrivit om så många gånger, i så många versioner. Men det närmar sig, nu är det faktiskt nästan framme! Det som återstår måste vi nog kategorisera som pet, och pet är alltid OK att hålla på med. Pet är till och med roligt. Pet är hanterligt. Pet är inte som "här måste något ske men jag vet inte vad och jag vet inte vart vi ska därefter". Det stadiet har jag lämnat.
Ja, nu skriver jag det och inser det på samma gång: jag tror faktiskt att de där riktigt stora svåra sakerna är gjorda! Fast jag har grym tilltro till min redaktör, och det ligger nån sorts (nästan pervers) njutning i att veta att också när jag tycker att jag fixat och pillat och kollat och redigerat så kommer han (och han och jag tillsammans) att hitta ytterligare grejer att förbättra. Det är något av det bästa jag vet, att finlira med texten.
Med debutboken blev det faktiskt nyskrivning av ett stycke text ända framme i korrekturläsningen. "Borde det inte ...?" Och jo, det borde det! Så fick jag skriva till en halv sida. (Läskigt var det, detta var alltså efter att jag lämnat ifrån mig texten och det inte längre fanns ett worddokument att arbeta i.)
Kan ni förstå? Att bli ägnad en sådan uppmärksamhet och omsorg? Att den här texten som jag slitit och släpat och tragglat och njutit blir så grundligt genomgången!
Lovely.

Att jag förresten fortfarande kallar det för texten. Ibland säger jag manuset förstås. Men romanen? När blir det det? När den fått omslag? Hårda pärmar? Helt och hållet fastställd titel?

onsdag 16 juni 2010

Google Analytics ljuger aldrig

Och, åh, stackars er som letar efter soundtrack till helgens begivenhet och istället hittar mina bollyklipp med shaadi-tema! Eller, stackars och stackars. Kanske kommer nån på bättre tankar? Själv tänkte jag nog åka till Orust på lördag och förbereda lite inför midsommar. Hålla mig långt borta från whatsitsname. Kunde man kanske tillfälligt ställa in sina dagstidningsprenumerationer över helgen? Jag orkar inte med det där "sidorna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, osv etc wtf". Men jag får väl vända bort blicken bara.

Men, ni googlare på ödslig stig, här får ni en bröllopslåt till:


Från filmen Paheli, oerhört vacker. Man ska visst gråta på bröllop, lär vi oss i hindifilmerna, men kanske inte just för att det är lyckligt, utan över att tvingas skiljas från Maa!

lördag 12 juni 2010

Formen

Vad är form?
Är det något som kommer i efterhand, som läggs ovanpå texten, som omformar den? Eller är det något som finns från början, som texten skrivs in i? Kan det kombineras?
Kan man ha en idé om form innan man har en idé om innehåll? Och vice versa, förstås.
Jag vet inte.

Tidigare har jag helt enkelt skrivit, börjat på en punkt där det fanns något intressant. Med Allt som återstår började det så här:
Rummet är stort, större än vad som går att uppfatta. Sängar på rad, det är en sal. Hon ligger på sängen, på sidan. Klänningen blir skrynklig under henne, hon har armarna korsade över brösten, händerna mot halsens värme. Röster. Läkarens mörka, skarpa röst, sköterskornas ljusare. Beskäftiga apor, tänker hon. Sedan är tanken borta.
En sjukhusscen, Emma på Vänersborgs Hospital och Asyl. Inget av det kom sedan med i boken, jag lämnar henne innan det. Men sådan var den första tanken: ett nuplan som var mentalsjukhusets vita rum, vitklädda kvinnor, kalla och varma bad ”sysslar lite med lagning, men utan intresse”. Och resten, Emmas liv, som återblickar därifrån. Så blev det inte. Språk och form och fokus gav sig medan jag skrev, gav sig utifrån vad som intresserade mig mest, hur jag tänkte mig att det skulle göras.

Nummer två då, med arbetsnamn Mot ljuset, började så här:
Jag minns oss på platser: i djungeln, på plantager, på verandor. Jag ser oss som en grupp, hur vi stod samlade eller utspridda.
Men en bit in i processen genomgick texten ett skifte: från förstaperson och preteritum (tempuset formerly known as imperfekt) till tredjeperson och presens. Precis som Allt som återstår, fast jag tänkt att jag skulle göra något annat.
Och nu då?
Nu sitter jag här med förstaperson och preteritum/presens men det är också NÅGOT ANNAT som ska till. En form, något som kan leda mig in i texten, något som kan ge mig en hint om riktningen. Och jag vet inte hur det ska göras. Vet inte om jag ska vänta, om jag ska kasta mig ut och prova. Vet inte vad som behövs.
Detta är något annat, det är inte en brett upplagd roman åt det episka hållet. Jag vill gärna göra något annat nu, och det här är också en text som MÅSTE bli annorlunda för att bli, den funkar inte i den formen som nummer ett och nummer två har haft.

Så, jag vänder mig nu till alla er skrivande och läsande. Vad tänker ni om form? Form follows function heter det ju, men är det så? Behöver det vara så? Hur tänker ni om form när ni läser, när ni skriver?

Don (2006)

Mer bollywood. Sånt jag ägnar mig åt utan hejd när jag är gräsänka. Igår efter träningen (så elegant den bestämda formen får det att låta som om jag tränar regelbundet!) köpte jag med mig indiskt från restaurang Bombay och placerade mig i soffan och såg på Don.
Den första bollywoodfilm som jag visade A, med tanken att en actionfilm skulle gå ner lättare än en kärlekshistoria. Tja, det gick väl sådär, men det gick i alla fall. Av nån anledning kände jag för att se om den. ("Nån anledning": jag ville ha nåt lätt, fartfyllt, snyggt, inte en av de där gråtfilmerna. Jag ville jäsa i soffan.)

Och Don är precis det: snygg, fartfylld, lite klurig (åtminstone första gången man ser den, nu kunde jag ägna mig åt att titta efter ledtrådar som läggs ut på vägen till upplösningen).
Filmen är baserad på sjuttiotalsfilmen Don, med Amitabh Bachchan i huvudrollen/huvudrollerna Don och Vijay. Här är det då Shahrukh som får den äran. Lite symboltyngt, eftersom det åtminstone av medierna regelbundet målas upp som något av en fight mellan Amitabh och Shahrukh om vem som verkligen är the King of Bollywood. De brukar förneka fight och osämja båda två, men skvallerpress är ju som skvallerpress är.

Don är, hur som helst, en (indisk) skurk som härjar i sydostasien, med bas i Malaysia. Paris, Kuala lumpur och Bombay susar förbi innan vi kommit halvvägs. Poliserna jagar Don, han jagar pengar och makt, storskurkarna jagar varandra ... Tja, det är som det brukar vara i den här typen av filmer. Snyggt koreograferat våld (som jag inte alls har så svårt för som knytnävarna och ljudeffekterna i t.ex KaranArjun, intressant (och nedslående) nog), biljakter, explosioner, sluga plotter och hemliga telefonsamtal till höger och vänster. Ett Bond-liknande soundtrack.

En bärande del av själva grundidén är att Don har en dubbelgångare som han inte känner till, den enkle mannen på gatan, Vijay:

Här upptagen med att fira Ganesha.

Efter att Don skadats i en biljakt och ligger bekvämt nersövd kontaktas Vijay av polischefen De Silva (Boman Irani) för att han ska agera Don och leda polisen till Dons whereabouts och hemliga hemliga information. Här nånstans anar man att De Silva själv har egna intressen i det hela, men inte vad (inte förrän den obligatoriska skurskscenen där De Silva pratar med sig själv och berättar om sina planer).
Så, ett byte äger rum efter att Vijay opererats för att få alla ärr och märken som Don har på kroppen, Vijay/Don återvänder till kumpanerna med "minnesförlust", som gradvis avtar. "I'm back!" utbrister han till slut och det påkallar förstås en fest.
Cue snygga jackan och Main Hoon Don:


... vilket jag tycker att ni ska jämföra med samma låt från första Don, 1978:

Tigermasken är humor!

Nå. The plot thickens. Alla har något att dölja och alla har något de vill ha, i de flesta fall är det senare någon av de andras död.
Så småningom är Vijay/Don och Roma (Priyanka Chopra*) på flykt undan både polisen (som, sedan De Silva är borta, inte alls tror att Vijay är Vijay och inte Don – och vad ska man tro?!) och Dons kumpaner (som inte gillar vare sig att Don låtsas vara nån annan än Don, eller att han läcker information till snuten).

Don/Vijay har druckit bhaang, lassi brygd med marijuanaextrakt, det är det som sätter igång det hela.

En otroligt välfunnen och rolig detalj som jag njuter av varje gång (hm, tja, jag kan ha sett den här filmen tre gånger nu, två och en halv i alla fall ...) är en scen där Don och hans närmaste man står och pratar i Dons walk-in-safe, med väggarna fyllda av hyllor med pengar, guld, asiatiska svärd och diverse konst. Bland annat Munchs Skriet. Ja, vem i hela världen skulle sno den, om inte Asiens mäktigaste superskurk?!

Jag skulle ju kunna avslöja själva twisten i plotten här, jag tror inte att sannolikheten för att mina kära läsare kommer att se Don är förfärligt stor, men det är så tråkigt med snuvningar på konfekten, inte sant? Filmen håller på det till det absoluta slutet, och sen får man tänka efter, hur var det nu? Klassiskt och rätt snyggt, och tydligen annorlunda än i den första Don.
Farhan Akhtar som skrivit och regisserat planerar en tvåa, jag vet inte hur långt de kommit men Shahrukh är ju självskriven som Don.

Och kom ihåg: Det är inte svårt att fånga Don, det är omöjligt! Don ko pakadna mushkil nahin, namumkin hai!


* Ja, det finns ju några kvinnor i filmen också, Priyanka Chopra och Ishaa Koppikar och Kareena Kapoor, men de har inte särskilt mycket att göra, mer än att flankera storskurken, då och då fightas om hans uppmärksamhet eller fightas med Don ... Antydda kärlekshistorier, men det är inte en film som lägger fokus där, och Don tycks också mer kåt än kär, om man säger så ... det andra tycks vara spel för gallerierna.
Blir det en tvåa lär vi väl få se både Ishaa och Priyanka igen. Ingen av dem är nån favvo, synd att Kareenas karaktär görs av med (kan man säga så?) redan i början!

fredag 11 juni 2010

KaranArjun (1995)

Jag hade Bollywoodkväll för mig själv igårkväll. Valde mellan att se om nån favorit, eller att se nån film jag ännu inte sett. Det blev det senare, och det blev KaranArjun, med Shahrukh och Salman Khan, från 1995. (Det är lätt att tro att det finns en stor och inflytelserik Khan-familj i Bollywood: Shahrukh, Salman, Amir mfl, men det gör det alltså inte. Däremot finns det en enorm och inflytelserik Kapoor-familj, men det är en annan historia.)

Å, nittiotalet är verkligen en alldeles särskild tid i Bollywood. Så mycket dålig smak. Så mycket hockeyfrillor! Så mycket av allt!
KaranArjun är en riktig Masala, med lite av allt (och rätt mycket av en del...): våld, reinkarnation, Kali Maa, kärlek, separerade och till sist återförenade bröder, Maa ki mohabbat, onda onda män med gräsliga hockeyfrillor, väderbitna och trackaserade bybor, stora färgkoordinerade dansnummer, sublimerat (nåja) sex i dansnummer ... Jag kan fortsätta, men tror att ni fattar grejen.

Bröderna (tvillingarna, tror jag, trots att Shahrukh och Salman inte är särskilt lika...) Karan och Arjun är sin mors ögonstenar, men tidigt i filmen går de en våldsam död till mötes, slaktade av den onde onde Durjan Singh (Amrish Puri) och hans hejdukar. Den förkrossade modern ber till Kali Maa och slår sitt huvud blodigt mot hennes altare för att få sina söner tillbaka. Tempelklockorna gungar, vinden blåser, ideliga inzoomningar på Kali-statyns grinande huvud med blodröd utsträckt tunga, och allmänt magisk stämning. Korsklippning med förlossningsscen (som var lite förvirrande, jag fattade inte om båda pojkarna återföds av samma kvinna och adopteras bort till två olika familjer, eller om de föddes i var sin familj ... men jag höll för ögonen för att slippa dunkandet av huvud till blods mot sten ...) där pojkarna återföds som Ajay och Vijay. (Ajay betyder obesegrad och Vijay betyder seger.)
Och sen går tiden.


Vijay (Shahrukh i sitt mest rundkindande och hockeyfrillade stadium) blir hästkille med slangbella, Ajay (Salman som har en tendens att alltid klä av sig på överkroppen i sina filmer, för att få flexa musklerna lite – så även här) blir slagsmålskille/boxare. De vet ingenting om varandras existens. Tjugo år går i ett nafs, då och då får vi se modern (nu med grå stråk i håret och nedtonad makeup) med en dåres envishet hävda Mere bete vaapas aayegi! Mina söner kommer tillbaka!
Och det gör de ju så småningom, förstår vi.
På vägen dit är det diverse plottar och sidoplottar och kärleksaffärer ...
Tyvärr var INTERMISSION-skylten bortklippt i min DVD-utgåva, men jag gissar att den var placerad ungefär när brorsorna kommer på att de har ett mysko band till varandra, eller där de faktiskt börjar tro på återfödelsen, åtminstone Vijay.
Pausen kommer oftast överraskande, just när man som (västerländsk) publik förväntar sig att upplösningen är nära visar det sig att halva filmen gått (bara!). När presentation och uppbyggnad av konflikten är gjord – då är det intermission. Det som återstår sedan är själva lösandet av konflikten. I det här fallet våld, våld och våld. Jag får erkänna att jag snabbspolade mig igenom en hel del. Våld på det här sättet är inte min grej, det spelar ingen roll att det är halvtaffligt koreograferat med knallrött låtsasblod och ljudeffekter. Jag gillar't inte!
Nå, vad mer? Shahrukh och Kajol är ett av Bollywoods högst älskade Jodis (par på duken) men inte nödvändigtvis min favvo. Den här låten är dock rätt rolig:

Här är väl det minst sublimerade sexet i filmen ...
Befriande att se hur Bollywoodbrudarna brukade se ut, innan size zero tog över även där!

Slutet är en lång serie våld och slagsmål och skrikande och springande, inzoomningar på blodiga ansikten, Kali Maas utstickande röda tunga och stirrande ögon ... Budskapet tycks vara att hämnd är rätt, våld ska med våld osv. De båda kärleksparen får varandra förstås, trots hinder på vägen, modern är lycklig för att hon återfått sina söner (och båda pojkarna har ju i sina nya inkarnationer saknat en mor), byborna blir av med den onde godsägaren och alla hans hejdukar ...
Och jag vet inte. Ingen fantastisk eftersmak direkt, även om det bitvis var underhållande.
Jag kan inte säga att nittiotalet är min favoritepok i Bollywood. Åtminstone inte de här våldsbetonade historierna. Jo, det skulle vara Koyla, då, men det är för att den är så hysteriskt over the top! En gång gjorde jag misstaget att se Anjaam (Shahrukh och Madhuri), den var gräslig. Och KaranArjun är knappast nåt jag kommer att behålla i min DVD-samling ...
(Nån som vill köpa den?)

tisdag 8 juni 2010

Ett citat om språk

"Her use of punctuation is deliberately perfunctory: there are no colons or semi-colons, no exclamation marks, no italics." (Wikipedia)

Min dators ordbok översätter perfunctory med så många olika saker som rutinmässig, mekanisk, oengagerad och summarisk. Nåväl. Svårt att veta vad Wikin menar. Exemplen ovan på vad Ivy Compton-Burnett INTE använde i sitt skrivande låter lite märkliga för att döma ut hennes språk som oengagerat, hai na? Kom tillbaka när hon slutat med kommatecken och punkter. Visserligen strösslar jag själv med både kolon och utropstecken, men men men det är väl inte motsatsen till oengagerat? Summariskt, dock, om vi tänker oss att det ligger någon sorts kvalitetskriterium i att använda så många olika sorters interpunktion som möjligt? Summarisk interpunktion, vilken fantastisk sak att ha i sitt CV (eller var man nu skulle ha det)!

lördag 5 juni 2010

Schreiben

Jag vill skriva.
Jag vet att jag skrivit här tidigare om hur olika besattheter brukar existera var och en för sig, och blockera varandra. Bollywood och skrivandet, tex. I det här fallet då piratlitteraturen och skrivandet.
Men icke!
Nu tror jag att det hänger samman med att jag varit ifrån min text ett tag, skickat den ifrån mig innan vi for till Berlin. A håller på och läser, men det går förfärligt långsamt. Andra läser också. Av K har jag som sagt fått respons. Och nu väntar jag bara på storresponsen, så att jag kan få sätta mig och ta tag i det sedan.
Jag bläddrar i min anteckningsbok, skriver något litet, öppnar worddokumentet och skrollar lite, men det leder nästan aldrig till nåt gott.
Lite rädd att jag ska bli överväldigad av Allt Som Behöver Skrivas/Redigeras/Fixas sen, så att den här LUSTEN avtar. Jag vill vara i den! Jag vill sitta i vårt nyfixade vackra sovrum vid mitt skrivbord, jag vill välja vilka bilder jag ska nåla upp på väggen framför mig. Jag vill ställa datorn tillrätta, slänga en blick på solljuset utanför, ännu en gång komma ihåg Jessicas sms:

Trams. Solen finns kvar, inspiration är flyktig. Öppna ett fönster.

... och sedan få lov att dyka in i texten. Jag har några idéer om vad som behöver göras, och jag vet att de kommer att bli fler när alla läsarna är klara.
Jag vill ha en skrivande sommar. Jag vill gå hela gewagen, jag vill närma mig en avslutning, jag vill göra det här manuset färdigt. Färdigare, redo. Det är bara jag som kan göra det, det är upp till mig [en anglicism enligt min farfar, men hur gammal? När började den upplevas som svenska? Gör den inte det?] och bara mig.
Vidare rapporter lär följa i ämnet.

fredag 4 juni 2010

Om beröm och kritik och omnämnanden

Ibland tänker jag att riktigt professionella författare nog slutar bry sig om recensioner och bloggar och åsikter efter ett tag, att man släpper sin bok och går vidare. Den där gamla trasan, liksom, äsch! (Alltså, det där med att inte räkna sig till "riktiga författare", inte än: varför??)
Men jag kan inte! Fastän det är ett och ett halvt år sen boken kom och jag är djupt inne i arbetet med nummer två så blir jag ändå så himla himla glad när någon läst och tänkt och tyckt om. Som nu, när Lilla O skriver fint om Allt som återstår. Mycket glad!
Ville bara säga det.

Pieces of Eight, John Drake

En kortis bara, jag ser ingen större anledning att djupdyka i den här boken.
Samma anda som nummer ett, ett hejdlöst tempo, slukad på en dag och nu vill jag ha mer. Och liksom första boken avslutas nummer två med ett smakprovskapitel ur nästa bok, osäkert dock om den finns i pocket ännu, och NÅN jäkla måtta får det ju vara. Mitt adlibris-triggerfinger är osäkrat och jag ansvarar inte för vad jag tar mig för om jag hittar trean till salu.
Jösses.
Jag kan väl säga att jag gillar det, att mina invändningar är desamma som mot nummer ett och att jag hoppas att Drake inte kommer att ta hur många böcker som helst på sig för att komma fram dit han ska.
Några missar.
1: En snubbe avlider i smallpox, och uppstår sedan tillfälligt cirka hundra sidor senare, åtminstone nämnd i förbifarten.
2: Billy Bones får en smocka av Silver och går ner för räkning, men har på nästa sida rymt till blockhuset och måste jagas fram.
Hörrudu Mr Drake, gick det lite fort där?
Det är mycket kanoner och musköter och skjutande och laddande, det är en aning för mycket tarmar för min smak, men det går ju att hasta förbi just det. Silver själv har en mindre roll i den här, här är det Flint som står i centrum. Fullblodspsykopaten Joseph Flint.
Allt hopsytt och förpackat och upplagt för fortsättning.

Ett ps: nytt bästa uttryck för någon som är galen (om Ben Gunn, f ö): "anchored somewhere downwind of peculiar". Lovely!

torsdag 3 juni 2010

Finkultur och fulkultur

... eller, ja, ni fattar vad jag menar. Även om vi inte tror på de där begreppen bla bla bla. Men så här: imorse gick jag vägen om mitt tobaksaffärspostkontor och hämtade ut ett styck adlibrispaket med följande innehåll:



Jag blir ärligt talat så GLAD bara av att ha dem bredvid varandra, att de färdats till mig liggande i samma kartong. Humor. Och jävligt härligt.